med anledning av prop. 1992/93:180 Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling
En långsiktigt hållbar utveckling kräver en hushållning
med resurser och med vår miljö. Vi måste ha som
utgångspunkt att våra naturresurser är knappa och att vi
måste minska belastningen på vår miljö. Ett
kretsloppstänkande är ett viktigt medel i en sådan strävan.
Regeringens proposition ''Om riktlinjer för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling'' (1992/93:180) är
ett steg i rätt riktning vad gäller den allmänna inriktningen,
men när det gäller att i praktiken tillämpa det finns det risk
att hela idén hamnar i vanrykte.
Det är få produkter som idag uppfyller kraven för ett
verkligt kretslopp i naturen. Produkter baserade på en
förnybar råvara som skog är det närmaste vi kan komma ett
kretslopp. Den förbrukar en råvara som är förnybar och
som kommer från ett skogsbruk som sköts på ett uthålligt
sätt. Den använda produkten kan antingen återvinnas som
råvara i en ny produktionsprocess, förbrännas för
energiutvinning eller deponeras. Oavsett val av
omhändertagande kan det sägas utgöra en del av naturens
kretslopp.
Återvinningen innebär en hushållning av resursen skog
och är uppenbar för alla och envar. Förbränning av
biomaterial för energiutvinning innebär ingen nettotillförsel
av koldioxid till atmosfären eftersom skogen förbrukar
koldioxid när den växer. Det innebär samtidigt att man kan
ersätta energikällor baserade på olja eller kol. Som deponi
kan materialet brytas ned så att det så småningom bildar
brunkol, dvs. deponin kan utgöra en s.k. kolsänka.
Produkter baserade på skogsråvara bör därför utgöra ett
exempel på kretslopp som andra delar av vår
produktionsapparat bör sträva efter att efterlikna genom
olika styrmedel för produkter baserade på framför allt
fossila material. Produkter som är resurskrävande i
produktionen och/eller vars avfall är skadligt för miljön bör
begränsas genom olika styrmedel varav ett producentansvar
är ett. Ett kretsloppstänkande är speciellt viktigt för
resurskrävande produkter som bilar, kylskåp, datorer osv.
För trovärdigheten hade det varit lämpligt att börja med
någon av dessa produkter.
I promemorian ''Producentansvar för avfall'' (Ds
1992:59), som tillsammans med ''Miljön och
förpackningarna'' (SOU 1991:76) är underlaget för
propositionen, bygger hela idén på att genom införande av
ett producentansvar minska miljöbelastningen. När sedan
idén skall tillämpas föreslås det gälla returpapper, dvs. ett
miljövänligt avfall som ingår i ett naturligt kretslopp.
Härigenom förfuskas hela idén om kretsloppstänkande
genom att det används som argument för att lösa något i det
här sammanhanget så trivialt som lönsamhetsproblemen i
den kommunala insamlingen av returpapper.
Returpapper är en viktig råvara för industrin och vi har
en effektiv insamling i Sverige. Det är viktigt att
upprätthålla denna och problemen med lönsamheten i den
kommunala insamlingen måste lösas, men inte genom att
sätta upp återvinningskrav för returpapper.
Bakgrunden till att propositionen hamnar så snett är en
felsyn och ett trångt nationellt synsätt på en global fråga.
Den övergripande miljöfrågan är såvitt man nu kan bedöma
växthuseffekten. Det innebär att alla ansträngningar måste
inriktas på att för det första minska koldioxidutsläppen och
för det andra att bedriva ett skogsbruk som är uthålligt.
Våra stora skogar med hög tillväxt är ett verksamt bidrag till
en bättre miljö globalt sett. En växande skog förbrukar
också mer koldioxid än en skog som slutat växa, dvs. vi bör
bedriva ett aktivt skogsbruk ur detta perspektiv.
Hushållning med knappa resurser måste därför ses ur ett
globalt perspektiv. Returpapper skall användas som råvara
för att spara skog globalt sett. Få länder bedriver på det sätt
vi gör i Sverige ett uthålligt skogsbruk med återplantering
och totalt sett är skogstillgångarna i världen otillräckliga.
Skogstillgångarna är mycket ojämnt fördelade över jorden
vilket innebär att behovet att spara skog är olika stort.
I en global arbetsfördelning borde skogfattiga och
befolkningstäta länder använda mycket returfiber medan
befolkningsglesa skogrika länder som Sverige skall stå för
det nödvändiga tillskottet av färskfiberbaserat papper.
Returfiberns livslängd är mycket begränsad och till nytt
papper måste ständigt färskfiber tillföras.
Insamling i befolkningsglesa länder kräver också stora
resurser i förhållande till värdet av den insamlade
returfibern om man skall komma upp till riktigt höga nivåer.
Olika ekonomiska styrmedel är viktiga för att rätta till
marknadsmisslyckanden, dvs. att priset på marknaden inte
återspeglar den verkliga kostnaden för samhället. Så länge
vi inte kan påvisa vari dessa samhällsekonomiska kostnader
ligger när det gäller returpapper måste vi utgå från att priset
på ett någorlunda korrekt sätt återspeglar den
samhällsekonomiska kostnaden för att nyttja skogen som
råvara. Är det en monopol- eller oligopolsituation på
köparsidan bör det mötas med konkurrensskapande och
konkurrenskontrollerande medel och inte med garantier för
ekonomin i den kommunala insamlingen.
Kravet om 75% insamling av returpapper innebär ett
resursslöseri om kostnaderna för insamlingen överskrider
nyttan, dvs. att vi kommer att förbruka mer resurser totalt
sett bara för att spara skogsråvara i Sverige. Ökad
resursförbrukning vet vi är liktydigt med ökad
miljöförstöring varför den resurssnålaste modellen skall
väljas. Om dagens insamlingsnivå på 62% är den
samhällsekonomiskt optimala bör givetvis inte ett
producentansvar införas i syfte att driva upp denna nivå.
Bristen på samhällsekonomiskt synsätt innebär att
propositionen utgår från ''ju mer desto bättre''.
En inriktning att begränsa användningen av färskfiber i
svensk pappersproduktion får direkt negativa följder för
miljön globalt sett och ökar trycket på skogarna i andra
länder med mindre välutvecklad miljöhänsyn. Det innebär
vidare att vi inte kommer att nyttja den stora råvarutillgång
vi har i Sverige med direkt följd för lönsamheten i
skogsbruket och därmed även för naturvården i skogen.
Den minskade efterfrågan på skogsråvara drabbar i första
hand Norrlands inland med långa transportavstånd till
industrin. Vi riskerar också en krympning av den för
Sverige så viktiga massa- och pappersindustrin genom att
framtida investeringar i pappersmaskiner troligen kommer
att göras närmare de stora marknaderna. En av våra
konkurrensfördelar är tillgången på färskfiber och den
fördelen minskar med storleken på inblandningskravet.
Inblandningsnivåer för pappersprodukter är en klar
konkurrensnackdel för Sverige som i huvudsak baserar sin
produktion på färsk fiber. Ett land som Sverige med stor
tillgång på färskfiber borde givetvis agera för att inga
sådana nivåer sätts upp vare sig i Sverige eller inom EG. I
synnerhet när det inte kan motiveras av miljö- eller
resurshushållningsskäl. Papper är en internationell produkt
och av svensk tillverkning går ca 80% på export.
Propositionens förslag vad gäller förpackningar av papp,
papper och kartong lider av samma brist som när det gäller
returpapper. Den utgår från förpackningar i generell
bemärkelse utan att ta hänsyn till vilket material
förpackningen är gjord av. Därmed undviker den att ta
ställning till om det är bättre att använda en förpackning
gjord av papper i stället för en förpackning av plast, dvs.
förnybart material eller ett fossilt material. Utredningen
föreslår därför inte heller några effektiva styrmedel för att
få konsumenterna att välja det miljömässigt bästa
alternativet utan i praktiken gynnar man plastmaterial.
Orsaken till detta är att målet sätts till att minska
mängden avfall utifrån en problembild som finns i Tyskland,
där det finns starkt motstånd mot såväl förbränning som
deponi. Kraven och målsättningarna är inte sprungna ur
svenska förhållanden, om vad som är möjligt och vad som
är den optimala nivån i Sverige.
Det är positivt att propositionen slår fast att innan krav
ställs på återanvändnings- och återvinningsnivåer skall
konsekvensanalyser ha gjorts, men trots detta presenteras
målsättningar. Detta innebär antingen att dessa
målsättningar blir styrande för Naturvårdsverkets arbete
eller att i onödan ställa upp förväntningar som inte kan
infrias.
Samma sak gäller för förpackningar som för
returpapper. Resursåtgången för att insamla och återvinna
får inte vara större än den samhällsekonomiska nyttan med
hänsyn tagen till den miljöbelastning den använda
förpackningen utgör. Därför kan man inte utan att dessa
konsekvensanalyser genomförts lägga fast målsättningar för
återtagningsnivåer och återvinningsnivåer.
Det är uppenbart för alla och envar, och det sägs även i
propositionen, att det är ''tveksamt om materialåtervinning
ger någon miljövinst i förhållande till förbränning med
energiutvinning''. Ett sådant konstaterande borde leda till
slutsatsen att acceptera förbränning som en del i återvinning
i synnerhet för ett förnybart biomaterial där förbränning är
en del av ett naturligt kretslopp. En förbränning som kan
ersätta olja och kol.
Målsättningen om 65% återvinning 1997 för
förpackningar av papp, papper och kartong är uppsatt utan
hänsyn till vad som är praktiskt möjligt. Dessa
förpackningar är av typ hushållsförpackningar som normalt
går med hushållssoporna. Cirka 70% av befolkningen bor i
tätorter där insamling är möjlig och en 65-procentig
återvinning innebär nära hundraprocentig källsortering och
återvinning i tätorter.
Det är uppenbart att detta inte är möjligt. En ambitiös
målsättning när det gäller hushållens källsortering är 50%.
Dessa begränsningar gör att en realistisk och ambitiös
återvinningsnivå därför troligen hamnar närmare 20% än
den föreslagna målsättningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att genomföra
miljökonsekvensanalyser innan målsättningar och krav på
insamlings- och återvinningsnivåer för förpackningar av
papp, papper och kartong fastställs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att nuvarande system för
pappersinsamling bibehålls,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige verkar för att EG inte
inför krav på inblandning i pappersprodukter.
Stockholm den 18 mars 1993
Alf Eriksson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Leif Marklund (s)