Totalt fanns tidigare ca 70 naturliga laxvattendrag kring
Östersjön. Fram till slutet av 1800-talet bedrevs laxfisket i
älvarna och deras mynningar. Kustfisket ökade fram till
andra världskriget, och efter 1945 har havsfisket
expanderat. Havsfisket bedrevs då framför allt med
drivlinor, för att under 1960-talet i stor omfattning bytas ut
mot de nya effektiva drivgarnen av syntetmaterial. Dessa är
i dag helt dominerande. Havsfisket tog successivt en allt
större andel av den totala laxfångsten och älvfisket
minskade i motsvarande omfattning. I början på 1900-talet
svarade älvfisket för ca 70 %
av den totala svenska laxfångsten i Östersjöområdet.
Under 1980-talet togs i medeltal ca 84 %
av all lax genom havsfiske, ca 15 %
togs vid kustfisket och ca 1 %
i älvarna.
Det årliga uttaget totalt har under senare år legat runt ca
3 000--4 000
ton. Därav har Sverige tagit ut ca 1 000
ton. Flertalet laxar, ca 70 %,
fångas med nuvarande intensitet i havsfisket redan
under sin andra vinter i havet, vid en vikt av 2--2,5 kg.
Laxens tillväxtpotential utnyttjas inte.
Efter ytterligare en vinter i havet skulle laxen ha vägt
över sex kilo!
Laxens nuvarande situation
Av de ursprungliga 70-talet laxälvarna kring Östersjön
finns i dag endast ett 20-tal kvar med naturlig reproduktion.
Av dessa ligger merparten i Sverige, huvudsakligen i
Norrbotten och Västerbotten. Mänsklig miljöpåverkan, då
framför allt vattenkraftsutbyggnaden, har totalt spolierat
laxreproduktionen och därmed utplånat flera naturliga
laxstammar. Som kompensation har beslutats att
vattenkraftsintressenterna skall svara för laxodling och
utplantering av laxsmolt i de utbyggda älvarna. I dag odlas
årligen ca två miljoner svenska laxsmot, för detta syfte till
en årlig kostnad av ca 40 miljoner kronor.
De odlade laxungarna är till skillnad från de vilda
laxungarna i älven ej utsatta för ett naturligt urval. Det
skyddade livet i odlingen medför att dessa smolt efter
utsättning har stora svårigheter med sin anpassning till
naturen, med hög dödlighet som följd. Detta kompenserar
man genom utsättning av fler smolt. Dessa odlade laxar har
i Östersjön samma tillväxtområden som den vilda laxen.
Fisket sker alltså här på blandade bestånd.
Storleksförhållandet mellan odlad och vild lax i fångsten
var i mitten av 1970-talet 50--50. I dag är 90 %
odlad lax. De massiva utsättningarna är anledningen
till att havsfisket i Östersjön har kunnat fortsätta.
Laxbeståndet hålls alltså konstlat uppe på en hög nivå.
Detta medför i sin tur att fångsten av naturlax blir alltför
stor. För de odlade bestånden kommer i regel tillräckligt
många laxar tillbaka till de utbyggda älvarna för att täcka
behovet av nya utsättningar. Naturlaxen däremot tillåts
inte, genom det intensiva fisket, nå älvarna i sådan
omfattning att ens beståndens fortsatta överlevnad är
tryggad. Situationen har under senare år förvärrats
ytterligare på grund av fisksjukdomar, då inte minst på
grund av sjukdomen kallad M 74.
Sjukdomen är en störning i fosterutvecklingen som
leder till laxynglets död. Detta drabbar laxyngel såväl i
odling som i naturen och ingen av våra Östersjölaxstammar
tycks vara skonad. Dödlighet klassificerad som M 74
i naturbestånd under 1992 var exempelvis för
Torneälven 60 %,
Byske älv 75 %,
Lödge älv 60 %,
Vindelälven 50 %,
Mörrumsån 55 %.
Man kan därav dra slutsatsen att resultatet av den lek
som de redan alltför få laxarna i naturbestånden ger,
drastiskt har försämrats.
I den lista över hotade svenska ryggradsdjur som
Naturvårdsverket och Databanken för hotade arter tagit
fram klassas naturlaxen som hänsynskrävande (kategori f).
Vissa populationer bedöms t.o.m. som akut hotade
(kategori 1).
Lekbestånden i de naturlaxförande älvarna utgörs nu i
flera fall endast av något 100-tal laxar, i vissa älvar färre.
Några exempel: Vindelälven förde 1986--1987 färre än 100
laxar/år, Piteälven och Öre älv inte mer än 10 laxhonor per
älv!
Med hänsyn tagen till sjukdomsbilden är det sannolikt
att dessa älvars bestånd redan är utslagna.
En utrotning av naturlaxstammar innebär:förlust av
oersättliga arvsanlag och därmed minskade möjligheter för
laxen som art att anpassa sig till framtida
miljöförändringar,förlust av en värdefull ekonomiskt
resurs,förlust av ett viktigt inslag i en levande älv.
Något om laxfiskets ekonomi
Biologiskt kan vi konstatera att nyttjandet av laxen så
som sker i dag leder till en katastrof. Nyttjandet kan ej
heller försvars rent ekonomiskt. SCB har för 1991 beräknat
det totala förstahandsvärdet av det svenska yrkesfiskets
laxlandningar till 16,2 miljoner kronor. Detta kan jämföras
med det svenska yrkesfiskets totala värde, som för samma
år var 960 miljoner kronor. Kostnaderna för
kompensationsutsättningarna av smolt var för samma år ca
40 miljoner kr/år.
Rädda naturlaxen -- åtgärder
För att rädda den naturlekande Östersjölaxen och öka
dessa bestånd till sådan storlek att de i framtiden kan
beskattas, och då på ett biologiskt och ekonomiskt
försvarbart sätt, måste följande åtgärder vidtas:Stopp för
havsfiske på blandbestånd. Havsfisket kan exempelvis
kompenseras med ett mer kustnära fiske på speciella
områden, och då på lax utsatt enligt metoden, fördröjd
utsättning.Begränsning av fisket efter lax med
mängdfångande redskap längs Norrlandskusten samt i och
strax utanför älvarna. Detta kan exempelvis ske via inlösen
av fiskerätter.
Laxens generationscykel är ca sex till åtta år, från rom
till uppstigande lekmogen fisk. Vid t.ex. en fördubbling av
lekbeståndet tar det över 20 år innan man når upp till full
smoltproduktion samt fullt utnyttjande av älvarna, med
utgångspunkt från dagens smoltproduktion. Sannolikt
skulle biotopförbättrande åtgärder och stödutsättningar
påskynda beståndens uppbyggnad.
I dag nyttjas endast 10--15 %
av älvarnas uppväxtområden, vilket ger ca 160 000
natursmolt årligen. Ett fullt nyttjande skulle ge 1,15
miljoner natursmolt eller -- om man så vill -- ett årligt
tillskott på 1 000
ton naturlax.
En beskattning av laxen i en sådan situation måste göras
efter varje laxstams bärighet för att ej äventyra beståndet.
Det innebär att fiske endast bör tillåtas i älv eller
älvmynning där en effektiv reglering kan ske. De där
fångade fiskarna har dessutom då till fullo utnyttjat sin
tillväxtpotential.
I Jordbruksutskottets betänkande (1991/92:JoU20)
framhölls bl.a. följande:
Utskottet vill för sin del framhålla att Sverige har ett stort
ansvar för laxens fortlevnad i Östersjöområdet.
Angelägenheten att skydda kvarvarande
naturreproducerande laxbestånd understryks, vilket
framhölls redan 1985 av dåvarande jordbruksministern, av
att laxreproduktionen i andra Östersjöländer i stor
utsträckning upprätthålls på artificiell väg och är beroende
av svenskt avelsmaterial om ett lämpligt geninnehåll skall
kunna behållas hos materialet (prop. 1984/85:143). Vad
regeringen anförde för sju år sedan och vad utskottet anfört
i frågan i bl.a. de avsnitt som här citerats är fortfarande
giltigt. Utskottet anser alltså att åtgärder snarast bör vidtas
för att få stopp på den pågående utarmningen av de vilda
naturlekande populationerna. Regeringen bör enligt
utskottets mening intensifiera de förhandlingar som i
omgångar pågått under flera år för att få till stånd
överenskommelser med andra Östersjöländer i detta syfte.
Åtgärder bör vidtas för reglering av laxfisket i den svenska
fiskezonen. Samtidigt är det angeläget att fiskerinäringens
intressen i laxfisket beaktas, och att kompensation kan
erbjudas, exempelvis kompensationsfiske vid fiskeplatser
dit den ''fördröjt utsatta'' laxen söker sig. Det bör enligt
utskottets mening vara en uppgift för regeringen att
tillsammans med ansvariga myndigheter vidta de mått och
steg som är möjliga och önskvärda i detta syfte.
Jordbruksdepartementet
Som ett resultat av utskottets betänkande skriver
jordbruksministern 1992-06-18 följande till Fiskeriverket:
Regeringen övelrämnar jordbruksutskottets betänkande
(1991/92:JoU20) till Fiskeriverket såvitt avser utskottets
uttalande om åtgärder för reglering av laxfisket i den
svenska fiskezonen för överväganden om sådana åtgärder.
Fiskeriverket
Fiskeriverket har trots detta inte vidtagit några som helst
åtgärder till skydd för Östersjöns naturlaxstammar.
Sannolikt beror detta på att verkets styrelse ej insett
situationens allvar, att en viktig art är på väg att utrotas. De
gånger då frågan har behandlats av styrelsen våren 1990,
1990-12-10 och 1991-12-06 har bevarandeaspekten totalt
fått ge vika för yrkesfiskets intressen.
Vi har inte råd att förlora mer tid i denna viktiga fråga.
Görs inget konkret till skydd för naturlaxstammarna
kommer dessa att inom en mycket snar framtid och för all
framtid att vara utslagna ur vår fauna.
Det är därför nödvändigt att utan vidare dröjsmål vidta
åtgärder till skydd för den naturreproducerade
Östersjölaxen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär beslut om total
fredning av lax i de till Sverige hörande uppväxtområdena i
södra Östersjön,
2. att riksdagen hos regeringen begär beslut om
ytterligare begränsningar av fiske efter lax med
mängdfångande redskap längs Norrlandskusten samt i och
strax utanför älvarna,
3. att riksdagen begär att regeringen verkar för en
internationell överenskommelse om fredning av laxens
uppväxtområden i hela Östersjön.