Nuvarande och kommande problem inom svenskt fiske,
speciellt vid Norrlandskusten, har kommit i skymundan i
mängden av andra nationella och internationella problem
som vi upplevt under 1992.
För Norrlands fiskenäring är utan tvekan problemen de
mest omfattande som upplevts sedan 1950-talet. Problemen
har dessutom förvärrats hela tiden från 1980-talets sista del
och risken är därmed påtaglig för hela näringens framtid.
Det är flera orsaker som medverkar till denna situation,
och först kan då nämnas torskutfiskningen i Bottenhavet i
slutet av 1980-talet. Detta har nu upprepats i Östersjön.
Kombinerat med mycket liten föryngring av beståndet
under många år kan det dröja flera, kanske många år innan
fisket återigen kan bli lönsamt. Till detta kommer att trots
god tillgång till lax drabbas fisket av upprepade och utökade
fiskerestriktioner samt så extremt låga priser att även detta
fiske nu håller på att förlora sin betydelse. Återstår
strömmingsfisket, som inte har samma lönsamhet genom
extremt låga priser och stora överskottsproblem.
Sälstammens ökning och de problem som därmed följer
för kustfiskare vid Norrlandskusten ökar de praktiska och
ekonomiska påfrestningarna ytterligare.
Norrlandsfiskare har genom klimatet en klar nackdel
gentemot fiskare från andra kustavsnitt på grund av att
vintrarna kan vara 5--6 månader långa. Besättningarna får
därmed en extremt lång bortovaro från hemmet samt
många och långa hemresor med stora kostnader. Eftersom
varken klimatet eller långa avstånd kan förändras bör
samhället i stället försöka stödja det lokala Norrlandsfisket
och därmed främst de ''ortbundna'', mindre fiskebåtarnas
möjlighet att bedriva ett framgångsrikt fiske även i
framtiden.
För att klara av Norrlandsfiskets framtid behövs tre olika
strategier:
För det första behövs nationella och regionalpolitiska
åtgärder. I fiskeutredningens delbetänkande finns en enda
regionalpolitisk åtgärd föreslagen. Ett transportstöd på 2
miljoner kr/år till fiskare inom Gävleborgs län och norrut
samt inom Gotlands län föreslås utgå för sill och strömming.
Detta ger i genomsnitt ca 5 000 kr/år till varje fiskare!
Fiskare och staten kan inte som hittills förvänta sig att
fångstresurserna räcker till både för ett småskaligt garnfiske
och ett storskaligt trålfiske. Vill samhället ha och utveckla
det förstnämnda fisket i Bottenhavet måste även resursen
skyddas och byggas upp för detta genom att uthålligheten
tryggas. Detta kan då ske genom att det storskaliga och för
beståndet förödande trålfisket får restriktioner och att de
tekniskt utrustas på sådant sätt att små fisk inte fiskas bort
eller skadas som hittills.Här kommer den andra strategin
in: Fisket i Bottenhavet är en gemensam angelägenhet för
Sverige och Finland. Här behövs ett djupgående samarbete
om fiskets framtid i Bottenhavet. Det är av stor vikt att
frågan tas upp mellan regeringarna i berörda länder.
Nästa strategi gäller de framtida förhandlingarna angående
ett eventuellt medlemskap i EG. Norrlands fiskenäring har
p.g.a. sitt läge och långa avstånd en problematik som inte
finns i nuvarande EG. Det är viktigt att detta
uppmärksammas. Eventuella framtida regionalpolitiska
stödåtgärder från EG förutsätter även nationella satsningar
inom regionapolitiken, men även ett nära samarbete med
Finland.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionalpolitik och EG när det
gäller yrkesfisket i Bottenhavet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete mellan Sverige och
Finland angående Bottenhavsfiskets framtid.
Stockholm den 21 januari 1993
Sinikka Bohlin (s)
Hans Stenberg (s)
Bo Forslund (s)
Elvy Söderström (s)