Skogsutredningen, som under hösten 1992 avlämnade
sitt betänkande, har föreslagit att den svenska
skogsvårdsorganisationen skall bantas ned från 232
skogsvårdsdistrikt till 150 och att antalet regionala kontor
skall nedbringas från 22 till 10 regionkontor.
Det får bl.a. konsekvensen, att Västernorrlands och
Jämtlands läns regionala kontor slås samman samt att
Västernorrlands kontor i Sollefteå läggs ned och att
verksamheten överflyttas till Östersund.
Skogsutredningens ambitioner att åstadkomma
besparingar är lovvärda och bör stödjas. En intern
utredning, som skogsvårdsstyrelsen i Sollefteå utfört, visar
att en bantning av den storleksordning som
skogsutredningen föreslår kan genomföras utan en
avveckling av skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län.
Däri framgår också, att den produktiva
skogsmarksarealen i Västernorrlands län uppgår till 1,7
miljoner hektar. En region som inkluderar både Jämtlands
och Västernorrlands län får en areal av produktiv
skogsmark på 4,4 miljoner hektar, vilket är detsamma som
en femtedel av hela Sveriges skogsområde.
Med hänsyn till att norrlandslänen i huvudsak består av
glesbygd med långa avstånd och en betydelsefull
skogsindustri och en skogsnäring, som är avgörande för
bygdens fortbestånd, finns det starka skäl att motsätta sig
en sammanslagning av de två länens
skogsvårdsorganisationer -- inte minst mot bakgrund av att
de önskvärda rationaliseringarna kan genomföras på annat
sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsvårdsorganisationen i
Västernorrlands län samt om ett regionkontor i Sollefteå.
Stockholm den 21 januari 1993
Per-Richard Molén (m)