med anledning av prop. 1992/93:183 Vissa frågor rörande jordbruket och trädgårdsnäringen
Jordbrukspolitiken saknar kontinuitet
Det livsmedelspolitiska beslutet 1990 innebar att
förutsättningarna för jordbruket radikalt förändrades.
Bönderna ställdes inför en helt ny situation, men anpassade
sig snabbt till avreglering och marknadsanpassning samt
anmälde villigt mark till omställningsprogrammet. Redan
1991 ändrades förutsättningarna igen på grund av den
svenska ansökan till medlemskap i EG. Denna gång
handlade det om en återgång till en reglering som i stora
stycken liknade den som Sverige just övergett. Tiden sedan
dess har karakteriserats av ständiga lappkast i
jordbrukspolitiken. Den enskilde bonden har inte vetat vad
som gäller från stund till annan.
Uppdraget för den av regeringen tillsatta
Omställningskommissionen var att ge förslag till en stegvis
anpassning till EGs gemensamma jordbrukspolitik, CAP,
vilket den också gjorde. Även jordbruksutskottet har i sina
betänkanden anfört att snabbare anpassning till CAP vore
önskvärt. Regeringen har emellertid inte valt att följa
förslagen utan har istället i alla propositioner avsett att
återkomma med viktiga besked vid annat tillfälle. Så även
denna gång, propositionen innehåller flera sådana i
avvaktan av, etc. Regeringen borde istället redan vid
beslutet om ändring av kursen på grund av EG-ansökan ha
angivit en långsiktig strategi hur anpassningen skall ske.
Jordbrukarna kan inte planera sin verksamhet med så kort
framförhållning som ofta varit fallet. Detta bör ges
regeringen till känna.
Ett konkurrenskraftigt jordbruk
Regeringen anger att Sverige skall ha ett starkt och
konkurrenskraftigt jordbruk vid EG-inträdet, men avstår
från att definiera vad den härmed avser. Jag menar att det
råder en begreppsförvirring bland jordbrukarna. En del
tycks tro att konkurrenskraft avser stor volym medan andra
att det avser hög kvalitet på produkterna. Båda begreppen
kan i vissa situationer ha relevans, men den helt
överskuggande tolkningen för hur de svenska jordbrukarna
skall klara sig i en öppen konkurrens i Europa måste vara
kostnadseffektivitet. Regeringen bör klart ange om det är
detta den avser, ty endast med kostnadseffektivitet kan man
garantera att svenska jordbrukare är konkurrenskraftiga,
oberoende av hur CAP ser ut vid anslutningen till EG. Det
är ju först då konkurrens kan ske på lika villkor.
Lika kostnadsnivåer
Den enskilde bonden kan inte som andra näringsidkare
själv påverka priset för sina produkter. Han är helt i
händerna på inköpsmonopolets godtycke och de gränser
som utgörs av referenspriser och i förekommande fall
politiskt fastställda inlösen- eller invägningspriser. Om
bonden efter EG-inträdet skall kunna konkurrera på lika
villkor, innebär detta att han även måste ha någorlunda lika
kostnadsnivåer som sina kolleger i Europa. Regeringen har
uppmärksammats om detta av remissinstanser, men har inte
vidtagit eller aviserat några åtgärder.
Sänkta referenspriser på animaliesidan borde leda till att
konsumentpriset sjunker. I propositionen anges att så inte
sker, tillgänglig statistik visar tvärtom en höjning. Detta är
klart otillfredsställande! Jag delar jordbruksministerns oro
för kostnadsnivån inom livsmedelsindustrin och handeln
inför EG-inträdet men vill påpeka att samma gäller för
primärproduktionen. Jag vill dessutom understryka att
sänkta referenspriser inte får innebära att hela sänkningen i
huvudsak skall bäras av primärproduktionen. Sänkningarna
måste även kunna fungera som ett incitament för
förädlingsindustrin att ifrågasätta sina egna kostnader. Ett
exempel på detta fenomen sågs i fjol då ett mejeri inte
kunde höja utpriset på konsumtionsmjölk utan i stället lät
sina leverantörer, dvs mjölkbönderna, ensamma bära hela
kostnaden.
Regeringen avser att ge Livsmedelsekonomiska
Samarbetsnämnden eller annat institut i uppdrag att
undersöka om prissänkningsåtgärderna i det prisreglerade
ledet verkligen kommer konsumenterna till del. Jag anser
att uppdraget bör utvidgas till att även omfatta analys och
förslag till åtgärder som täcker hela kedjan från jordbruket
till butiksdisken. Det är väsentligt att svenska producenter
får ungefär lika villkor som sina kolleger i EG på
kostnadsssidan.
Skatter och avgifter bör harmoniseras. Enligt en rapport
från LUI består ett snitt av svenska matpriser av 60,9%
skatter och avgifter medan motsvarande i Tyskland är
33,7% och i England endast 32,3%. Dessutom har Sverige
vissa regler inom till exempel djurskydd och miljö som
genererar extra kostnader för bonden. Uppdraget bör även
omfatta förslag till lösningar på dessa problem. I annat fall
kommer uttrycket konkurrens på lika villkor att bara vara
en chimär.
Export inom RÅK-systemet
Propositionen föreslår en utvidgning av antalet
produkter inom RÅK- systemet. Vilka produkter detta
skall avse får Jordbruksverket fastställa. En anledning är att
industrin har visat benägenhet att föredra import då detta
ger upphov till restitution av inbetalda införselavgifter
(gränsskydd) som i vissa fall är större än motsvarande
exportstöd vid köp av svenskproducerade varor. Systemet
har därmed förfelat sitt ändamål och istället satt svensk
produktion i en prekär situation.
Ett mål enligt beslutet 1990 var att svenskt jordbruk
skulle producera vad svenska konsumenter efterfrågar. På
en isolerad marknad, som den svenska, förutsätter detta att
import måste balanseras mot motsvarande export, om
målet skall uppnås. Härmed avses således import utöver
bilaterala avtal med EG. En anledning att utvidga RÅK-
systemet kan vara att på ett smidigt sätt åstadkomma en
sådan balans.
Huvudanledningen måste dock vara att svenska bönder
måste ges möjlighet att kunna exportera en volym som
motsvarar importen, ett naturligt krav om målet att svenskt
jordbruk skall producera en volym, som motsvarar svensk
konsumtion, skall uppnås. Det kan ju kvitta bönderna lika
om produkten konsumeras i Sverige eller exporteras efter
förädling. Det får däremot inte tas som intäkt för en
ohämmad export inom den totala anslagsramen. Volymerna
för export bör ej överstiga motsvarande import, räknat per
produktslag. På så sätt balanserar införselavgifterna och
exportkostnaderna varandra.
Jordbruksverket för inte någon statistik som visar hur
stor inkomst statskassan får på grund av gränsskyddet för
livsmedel räknat per produktslag. Den totala summan är ca
1,8 miljarder kr, varav branschorganisationerna uppskattar
att siffran bör vara för ost 250, kött 500 och fläsk ca 350
miljoner kr.
Enligt propositionen är avsatt 550 miljoner för export av
kött och en ökning av medlen för export av förädlade
livsmedel till 175 miljoner kronor. Jag anser att alla dessa
medel bör i första hand användas för export av råvara samt
kompensation till förädlingsindustrin för inköp av svenska
råvaror i samma grad som tillämpas för import inom den
ram som ovan angivits och först i andra hand användas som
stöd för marknadsföring av förädlade livsmedel. Hur
fördelningen kan ske bör delegeras till parterna att
överenskomma om.
Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra
Sverige
Sverige lider under trycket av en djup finansiell kris.
Antalet arbetslösa och antalet konkurser stiger
oroväckande. Det drabbar alla i samhället. I propositionen
sägs: ''I 1990 års beslut slås fast att lönsamheten i jordbruket
i norra Sverige inte skall tillåtas sjunka nämnvärt på grund
av avregleringens effekter.'' Detta får inte tolkas till att
Norrland har ett slags inflationsimmunitet eller lever i en
skyddad värld, oberoende av vad som händer i Sverige för
övrigt.
Eftersom kopplingen till Mellansverige har släppts, finns
inte längre någon lönsamhetsjämförelse vid beräkning av
stödets omfattning. Företagarna och jordbrukarna i norra
Sverige måste underkastas samma krav på
effektivitetsökning och rationalisering i syfte att uppnå
högre grad av kostnadseffektivitet som alla andra. Vi måste
alla acceptera det faktiska läget.
Stödet till norra Sverige får inte heller missbrukas genom
att till exempel frakta slaktdjur långa sträckor för att åtnjuta
bidrag, eller andra typer av tvivelaktigt nyttjande av
Norrlandsstödet. Då får systemet förfelad effekt och tappar
trovärdighet hos den breda massan.
Lantbruksskolornas roll
Det svenska lantbruket och därmed glesbygden befinner
sig i en fas av omdaning. Alltfler jordbruksföretag kommer
framöver att i högre utsträckning bli beroende av
sidoinkomster som till exempel turism, energi och
hantverk. Bondens roll kommer att ändras från ren
produktion till en situation där den uttalade företagarrollen
betonas mer än idag. Därför kommer nya krav att ställas på
forskning och undervisning inom jordbruks-, hortonom-
och landskapsutbildningen. Detta kan särskilt gälla små
enheter som inte ger tillräcklig utkomst för en
heltidssysselsatt och där det finns små möjligheter att vara
så kallad fritidsbonde.
Lantbruksskolorna bör utvidga sitt utbud till att omfatta
frågor som här belysts. Det kan ske inom den befintliga
läroplanen eller som valfria tillägg och bör kunna rymmas
inom det stöd som övergångsvis utgår från statsmedel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig strategi
för anpassning av jordbruket i Sverige till EG:s
gemensamma jordbrukspolitik, CAP,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tolkningen av begreppet
konkurrenskraftigt jordbruk,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att svenska
jordbrukare får någorlunda samma kostnader som sina
kolleger vid anslutningen till Gemenskapen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om direktiven för en kommande
utredning om behovet av en anpassning av kostnadsnivån
för hela livsmedelskedjan från jordbruket till butiksdisken
beträffande såväl skatter och avgifter som högre miljö-,
djurskydds- och djurhälsoregler,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att exportbidragen inom RÅK-
systemet skall balansera motsvarande import och inte skall
överstiga motsvarande införselavgifter, räknat per
produktgrupp,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för användningen av
anslaget för köttexport och bidrag till export av förädlade
livsmedel (H6, RÅK),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för beräkning av
Norrlandsstödet och övervakning att det inte missbrukas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvidgad
utbildning vid lantbruksskolorna.