I propositionen behandlas bl a frågan om kompensation till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige för klimat- och avståndsbetingade merkostnader för budgetåret 1993/94 dvs. Norrlandsstödet. Vi noterar därvid med tillfredsställelse att regeringen i år liksom i motsvarande proposition våren 1992 inte har föreslagit prutningar i förhållande till Jordbruksverkets förslag.
Vi föreslår ändå bl a en ökad medelsram med anledning av att Jordbruksverket i sitt förslag gått ifrån det kalkylmässiga underlaget och istället valt att bygga sitt förslag på ett mer allmänt resonemang. En bärande princip från 1972 och framåt har varit att bygga ersättningsnivån på så långt möjligt objektiva kalkylmässiga grunder.
I 1990 års livsmedelspolitiska beslut fastslogs principen om bibehållen lönsamhet i jordbruket i norra Sverige vilket enligt senare beslut skulle baseras på den genomsnittliga lönsamheten bugdetåret 89/90. Vi ser det därför som naturligt och självklart att nivån för 1993/94 skall fastställas utifrån den kalkyl i Jordbruksverkets förslag som beaktar samtliga intäkter och kostnader och som slutar på ett medlemsbehov om 1.044 miljoner kronor. Även denna nivå innebär ett avsteg från tidigare principer genom att jordbruket i norra Sverige minskat sina intäkter med 80 miljoner från 91/92 till 92/93 pga sänkningen med det generella djurstödet med 800 kronor per djur. Vi är dock med hänvisning till budgetläget inte beredda att föreslå ytterligare uppräkning. Det innebär i praktiken ett ytterligare krav på rationaliseringar utöver de två procent per år som redan ligger i kalkylen. Noteras bör också att avkastningen per ko ökat till 7.000 kg/år i kalkylen.
Vi ser det som mycket angeläget att merkostnadsersättningen för 1993/94 är förankrad i det officiella kalkylmaterial som finns till hands dvs i Jordbruksverkets rapport. Detta är särskilt viktigt i de förhandlingar som inleds med EG och som kan vara av avgörande betydelse för Norrlandsjordbrukets framtid. Det är angeläget att för motparten tydligt markera att Sverige bibehåller den ambitionsnivå som varit gällande under lång tid. Just lång tradition är det kanske viktigaste argumentet för både accept och medfinansiering till fortsatt uppbackning av jordbruket i norra Sverige på minst hittillsvarande nivå.
Utöver frågan om nivån vill vi aktualisera ett par ytterligare frågor. Vi noterar med besvikelse att propositionen inte innehåller några förslag rörande ersättning av merkostnader för självrekryterande köttproduktion (dikor). Denna produktionsinriktning är ett av de få alternativ som finns vid sidan om mjölkproduktionen för att hålla landskapet öppet samtidigt som det klimatmässiga handikappet är betydande. Enligt officiell jordbruksstatistik fanns 1991 3.642 kor för endast kalvuppfödning i norra Sverige dvs endast 4% av antalet i landet. Ett Norrlandstillägg utöver det generella dikostödet är nödvändigt om inte denna spirande produktion helt ska slås ut.
Vi vill också uppmärksamma riksdagen om att kalkylen i Jordbruksverkets förslag när det gäller svin helt saknar egenproducerad spannmål. Detta innbär i praktiken att svinproducenterna i norra Sverige tvingas bryta mot samhällets miljöregler för att uppnå den stipulerade lönsamheten. För att klara kraven på spridningsareal för gödsel krävs en betytande andel egenproducerad spannmål. Detta förhållande bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de behov av ytterligare medel som erfordras för ersättning av merkostnader till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionalt dikostöd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brister i kalkylen för svinproduktion.
Stockholm den 17 mars 1993 Kjell Ericsson (c) Karin Israelsson (c) Stina Eliasson (c) Tage Påhlsson (c) Karin Starrin (c)