Getnäringen är en liten ''nischproduktion'' inom det
svenska jordbruket, medan man t.ex. i Norge utövar den i
mycket större omfattning. För Medelhavsländerna inom
EG har getnäringen en stor betydelse. Getnäringen finns
främst i norra Sverige och det är också där som produkterna
konsumeras. I samband med livsmedelspolitiska beslutet
1990 belutade riksdagen om uppräkning av getstödet inom
ramen för det så kallade Norrlandsstödet.
Getnäringen har många fördelar. Eftersom getägaren
själv förädlar råvaran hemma på gården så är man inte
beroende av intransporter av mjölken flera gånger i veckan.
Det gör den till en utmärkt kompletterande sysselsättning i
glesbygden, speciellt för kvinnorna inom jordbruket,
småskalig produktion och vidareförädling främjas och den
gamla kulturtraditionen lever vidare.
Getnäringen bör därför stimuleras. Ett sätt är att
jämställa getterna med fåren inom Norrlandsstödet. En
särskild satsning på marknadsföringsåtgärder behövs och
kan genomföras med medel från jordbrukets omställning.
Under den senare halvan av 70-talet kom rapporter om
en sjukdom hos getter som yttrade sig i bl.a. en långsam
progressiv förlamning. Sjukdomen gavs så småningom
namnet CAE, Caprin Arthrit och Encephalit. I dag vet man
att detta är ett mycket vanligt smittagens i många länder.
Ändå är många veterinärers kunskap om sjukdomen svag.
Forskning har gjorts om smittämnet och smittospridning,
men mycket återstår, t.ex. att spridningen av sjukdomen fås
under kontroll. Allra helst skall den utrotas och därför
behövs det ett CAE-program.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökat stöd för getnäringen inom
Norrlandsstödet samt att ett CAE-program behövs i
Sverige.
Stockholm den 26 januari 1993
Sinikka Bohlin (s)
Sigrid Bolkéus (s)