I propositionen behandlas bl a frågan om merkostnadsersättning till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige för budgetåret 1993/94. Jordbruksministern följer därvid Jordbruksverkets förslag om en nivå på 971 miljoner kronor, dvs samma belopp som under innevarande budgetår.
I 1990 års livsmedelspolitiska beslut stipulerades en lönsamhetsgaranti för jordbruket i norra Sverige. I uppföljningen av riksdagsbeslutet fastställdes att den genomsnittliga lönsamheten för andra halvåret 1989 och första halvåret 1990 skall utgöra bas för lönsamhetsgarantin. Lönsamhetsberäkningarna skall vidare göras genom modifiering av den kalkylmodell för beräkning av merkostnader som användes före 1990 års beslut.
Propositionen innebär ett väsentligt avsteg från tidigare beslut genom att den föreslagna nivån inte bygger på ett kalkylmässigt underlag. I Jordbruksverkets rapport finns sådant underlag redovisat men verksledningen har valt att med en resonerande skrivning föreslå oförändrad nivå vilket också är regeringens förslag. Detta måste ses som ett allvarligt avsteg från den mycket viktiga principen att nivån på merkostnadsersättningen till jordbruket i norra Sverige skall bygga på objektiva kalkylmässiga grunder.
Av de alternativa beräkningar som Jordbruksverket redovisat måste det ses som självklart att den beräkning som ligger närmast bibehållen lönsamhet på 89/90 års nivå motsvarar en medelstilldelning budgetåret 93/94 dvs 1.044 miljoner kronor. Jordbruksverket har dock inte i sin kalkyl tagit hänsyn till reduktionen av det generella djurstödet med 800 kronor/djur från 91/92 till 92/93, vilket minskar jordbrukets intäkter i norra Sverige med ca 80 miljoner kronor. Med hänsyn till detta krävs ca 1.120 miljoner kronor för bibehållen lönsamhet.
Det bör noteras att ribban i kalkylen har höjts genom att avkastningen per ko höjts till 7.000 kilo per år samt att arbetsvolymen antagits minska med 2 % per år. Norrlandsjordbruket ställs alltså inte vid sidan om den allmänna effektivisering och rationalisering som pågår inom näringen som helhet. Att hålla fast vid en nivå som bygger på ett kalkylmässigt underlag är särskilt viktigt under pågående förhandlingar om ett medlemskap i EG. Möjligheterna att nå en förhandlingsuppgörelse om bibehållna principer för stödet till Norrlandsjordbruket förutsätter att ambitionsnivån i detta känsliga skede inte sänks.
Stora förhoppningar har ställts på självrekryterande köttdjursproduktion (dikor) även i norra Sverige. Detta bl a som ett viktigt bidrag till ett öppet och levande odlingslandskap. Det är därför med besvikelse man noterar att det i propositionen saknas förslag på detta område. Knappast i någon annan produktionsgren är det klimatmässiga handikappet så stort som när det gäller självrekryterande köttdjur. När det generella s k dikostödet nu har permanentats finns det alla skäl att bygga på detta med en regional merkostnadsersättning. Detta är en viktig och nödvändig signal till alla som under några år ansträngt sig för att få en sådan produktion till stånd. Tas inte nu initiativ i denna fråga, kommer den relativt begränsade produktion som finns att försvinna.
Man måste också reagera mot att propositionen förutsätter att norra Sveriges svinproducenter skall bryta mot samhällets miljöregler. För att klara behovet av spridningsareal för gödsel krävs en betydande andel egenproducerad spannmål. Den merkostnadsberäkning som Jordbruksverket gjort bygger helt på inköpt spannmål, vilket även strider mot stödets idé att bl a bidra till ett öppet landskap.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra Sverige för budgetåret 1993/94 anvisar 149 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 1 120 miljoner kronor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional merkostnadsersättning för dikor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om egenproducerad spannmål i kalkylen för svinproduktion.
Stockholm den 15 mars 1993 John Andersson (-)