Biodlingen utgör ett klassiskt exempel på en verksamhet där en väsentlig del av intäkterna inte tillfaller dem som utövar verksamheten utan i stället ger upphov till intäkter för andra. Dessa positiva s.k. externa effekter uppkommer genom binas pollineringsarbete. Värdet härav överstiger värdet av honungsproduktionen och tillfaller andra än biodlaren.
Professor Åke Hansson, Lund, har i undersökningar påvisat att t.ex. blåbärsskörden per 100 blåbärsblommor blivit tre gånger större i områden med bigårdar jämfört med områden där bigårdar saknas. Man kan se det som att biodlaren genom pollineringsarbetet betalar en skatt till det allmänna.
Trots att biodlarens intäkter sålunda väsentligt understiger det samhällsekonomiska värdet av verksamheten har en rigorös skattelagstiftning och en stelbent tillämpning bidragit till att antalet hobbyodlare sjunkit från ca 20.000 ned till ca 16.000 på några år.
Nu har riksdagen under 1992 beslutat om bättre anpassade skattebestämmelser och förhoppningsvis har därmed nedgången i antalet odlare bromsats.
Men skall vi i Sverige få behålla en frodig grönska så måste odlingen öka och det behövs stimulerande signaler från samhällets sida. Inom EG har man insett detta och diskuterar nu olika sätt att öka biodlingen.
När Sverige nu inleder förhandlingar om medlemskap är det angeläget att förhandlarna även uppmärksammar biodlingen. De stimulansinsatser som EG tar beslut om bör omgående få sin motsvarighet i vårt land. Idag importerar vi honung vilket kan tyckas märkligt eftersom vårt land i internationell jämförelse är glest befolkat.
Svensk honung är känd för sin höga kvalitet vilket till en del har samband med att vi använder mindre kemiska medel inom jordbruk och trädgårdsnäring än i EG. Får våra biodlare samma stimulanser som EG:s bör produktionen kunna öka.
Med hänvisning till det anföra hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stimulans av biodlingen.
Stockholm den 26 januari 1993 Bengt Rosén (fp) Gudrun Norberg (fp)