Begreppet ''En levande landsbygd'' har gjort sitt intåg i
de flesta människors medvetande såsom något positivt och
värdefullt. Av naturliga skäl har begreppet olika innebörd
för olika individer. För stadsbon betyder det ofta
rekreation, skönhetsupplevelse och pittoreska bildmotiv.
Dessbättre hörs också allt oftare en uttryckt medvetenhet
om att det svenska odlingslandskapet står för kvalitet och
trygghet i livsmedelsförsörjningen.
För dem som bor och verkar på landsbygden och som har
sin utkomst därifrån, handlar det om mer konkreta och
jordnära faktorer. Vi avser här närmast lantbrukarna, de
som alltså representerar den givna basnäringen i
sammanhanget. Utan ett livskraftigt jordbruk kan ingen
levande landsbygd existera!
För lantbrukaren handlar det om möjligheten att
överleva som yrkesman och att kunna ge den unga
generationen en smula framtidstro. Det gäller frågan om att
kunna fortsätta tillhandahålla hälsosamma animalie- och
vegetabilieprodukter till konsumenterna och att odla
energiråvaror och andra miljövänliga produkter. Det
handlar också om att kunna fortsätta vara miljövårdaren
som alltid finns på plats och som är garanten för ''det öppna
landskapet''.
Idag är oron stor. De ekonomiska förutsättningarna har
starkt försämrats och näringens framtid ter sig mycket
osäker.
1990 års jordbrukspolitiska beslut innebar för
jordbrukarna radikala förändringar. Genom det sk
omställningsprogrammet skulle stora arealer tas ur
livsmedelsproduktion, statens exportstöd minskades
drastiskt m.m. Sammantaget syftade riksdagsbeslutet till att
''balans'' skulle uppnås. Även om beslutet hade stora brister
var det dock en väsentlig förbättring jämfört med
utredningsförslag och jämfört med dåvarande regerings
proposition.
Numera har 1990 års beslut, i väsentliga avseenden,
förlorat sin aktualitet.
Det som framför allt är en ny och avgörande faktor i
sammanhanget är Sveriges medlemskapsansökan till EG.
Jordbruksministern har för sin del gjort entydiga
uttalanden, innebärande att svenskt jordbruk vid
närmandet till EG skall ''fasas in'' så att det förblir
konkurrenskraftigt fram till och efter ett medlemskap. Vi
delar denna uppfattning. Tyvärr har inte realismen tillåtits
få fullt genomslag i regeringens budgetproposition. Om inte
förändringar görs på vissa punkter, hotas ''infasningen''. Då
kan EG:s jordbruk konkurrera ut svenskt jordbruk genom
att ''lyfta'' sina produkter över gränsen med hjälp av EG:s
exportbidrag. Då hotas ''en levande landsbygd'' i Sverige.
Ett exempel är att det i budgetpropositionen föreslås att
inlösenpriset för spannmål för budgetåret 1993/94 bör vara
90 öre per kg. Inom EG-länderna kommer det
sammanlagda spannmålspriset dvs. inlösenpriset +
arealbidraget att ligga betydligt över det som är föreslaget
skall gälla i Sverige.
En höjd ersättningsnivå för spannmål skulle bättre
överensstämma med Sveriges intentioner om en anpassning
av svensk jordbrukspolitik till EG.
Därför bör enligt vår mening inlösenpriset för spannmål
vara detsamma 1993 som 1992 dvs. 1 kr per kg.
Det som ovan sagts skulle, inte minst, vara av betydelse
för det mellansvenska lantbruket. Vi vill i den här motionen
dessutom peka på den särställning som vi menar gäller för
lantbruket i Uppsala län och Västmanlands län. Det vi avser
är att vi här befinner oss i Sveriges mest expansiva område
med Uppsala och Västerås som centrum i respektive län och
med närheten till Stockholm. Av den pågående
regionsindelningen framgår att Mälarregionen kommer att
få en särskild tyngd, både befolkningsmässigt och i andra
avseenden. De två Mälarlän vi här berör har både stora
slättbygder och skogsbygder. Här finns en bra bas för
livsmedelsförsörjningen i en expanderande region.
Lantbrukets betydelse i de båda länen är stor.
Karaktären på företagen är varierande. I de norra delarna
och i synnerhet i Bergslagsområdet dominerar djurhållning
i kombination med skogsbruk, medan spannmålsgårdarna
är i övervägande antal i de södra delarna.
Åkerarealen var 1991 i Uppsala län 153 750 ha fördelade
på 3 078 företag vilket betyder 50 ha i genomsnitt. Den
omställda marken var samma år nära 32 000 ha = 25% av
stödberättigad areal. Anslutningen till omställningen är av
lättförklarliga orsaker varierande i omfattning. På många
kreatursgårdar kan det ha sina praktiska problem att hitta
en tillräckligt stor areal för omställning.
Åkerarealen var 1991 i Västmanlands län 124 361 ha
fördelade på 2 504 företag vilket ger en genomsnittlig
medelareal på nära 50 ha. Den omställda arealen var
samma år över 31 % av stödberättigad areal.
För landet i dess helhet är omställningsarealen 19% av
stödberättigad areal. Lantbrukarna i C- och U- län har
verkligen försökt att följa riksdagens beslut. Ovan angivna
siffror visar att man med stor råge fullgjort sitt beting i
omställningsprogrammet! Det kan därför hävdas att någon
ytterligare omställning rätteligen inte borde avkrävas
jordbrukarna i C-län och U-län.
Även om det samlade jordbruket i C- län och U- län har
ställt om stora arealer, kommer kravet att varje jordbrukare
skall ha minst 15% av stödarealen ansluten till 1990 års
omställningsprogram fr o m 1993 att innebära att ytterligare
några procent av åkerarealen måste ställas om. Genom
denna ytterligare bantning av den mellansvenska
jordbruksproduktionen följer fortsatt minskning av
arbetstillfällen i leden efter den direkta
jordbruksproduktionen, alltifrån åkerinäring till
färdigproducerade livsmedel.
Vi vänder oss framför allt mot att beskedet om den nya
omställningen kommer så sent. Med tanke på att den
innevarande skördesäsongen redan inletts med höstsådden,
som var omfattande, att annan mark är kontrakterad eller
avsedd för djurfoder m m. faller förslaget på sin egen
orimlighet. Förslaget måste därför avvisas.
Det finns skäl att i det här sammanhanget mera allmänt
påtala vikten av att besked om förändringar i
jordbrukspolitiken måste komma i sådan tid att
lantbrukarna ges rimliga förutsättningar att inrätta sig efter
detta. Jordbruket är en näring som i flera avseenden kräver
framförhållning för att kunna ge ett godtagbart resultat.
När skördeskadeskyddet förändrades i slutet av 80-talet
infördes stora skördeområden. Det innebar att områden
med i stort samma avkastning sammanslogs till ett
skördeområde. Det var markens avkastningsförmåga som
bestämde gränserna. I våra län kan nu ett skördeområde
sträcka sig från södra delarna med stora slätter till delar i
norr och i Bergslagen som kännetecknas av småbrutna
skogsbygder. De senare områdena är med andra ord av
Norrlandskaraktär, det gäller inte bara skördemässigt utan
också strukturen på gårdarna.
I det arbete som pågår med att, inför EG, dra gränser
för kommande regionala stödområden förefaller det som
om man alltför mycket utgår från nuvarande
skördeområden. Det ger enligt vår mening en felaktig
gränsdragning där hänsyn inte tas till gårdarnas struktur.
Det finns mycket som talar för att större områden, än som
idag planeras, hänförs till kommande regionala
stödområden. Till dessa hör delar av Västmanlands län och
Uppsala län. Det är därför enligt vår mening angeläget att
man, i stället för att strikt följa gränserna för nuvarande
stora skördeområden, beaktar de faktiska förhållanden som
bör vara avgörande i sammanhanget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att inlösenpriset på spannmål för
1993 års skörd skall vara 1 kr per kg,
2. att riksdagen beslutar att kravet på 15 procents
omställning ej skall gälla för 1993,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tidigare besked till lantbrukarna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det regionala stödområdet.
Stockholm den 26 januari 1993
Rosa Östh (c)
Birger Andersson (c)