Äganderätten utgör en av den västerländska
civilisationens hörnpelare. Svensk rätt har av ålder
innehållit bestämmelser till skydd för den enskilde mot
myndigheters godtycke och övergrepp. Trots vissa
förbättringar innehåller den svenska regeringsformen
endast ett relativt svagt skydd för äganderätten.
I regeringsförklaringarna såväl 1991 som 1992 har
regeringen uttalat att äganderätten och den enskildes
rättssäkerhet skall ges ett förstärkt skydd.
Kommittédirektiven för den tillsatta Fri- och
rättighetsutredningen ger uttryck för samma sak.
Tyvärr pågår på olika håll aktiviteter som snarast syftar
till en försvagning av äganderätten. Lagstiftningen präglas
ibland av motsägelser. För den enskilde blir det därför svårt
att tolka olika lagar och kunna bedöma verkningarna av
dem.
Det är en fråga som vi särskilt vill lyfta fram här. Det
gäller hur man skall hantera den mark som en lantbrukare
vill ställa om.
Enligt 1990 års jordbrukspolitiska beslut skulle en
betydande del av åkermarken ställas om till annan
produktion än livsmedel. Ett alternativ kan då vara
skogsplantering eller anläggning av energiskog.
Omställningsersättning utgår och i vissa fall även
anläggningsersättning. Den enskilde lantbrukaren måste då
tolka riksdagens beslut som att omställning är en viktig och
angelägen åtgärd.
Men för omställning krävs tillstånd. Det har förekommit
att ansvarig myndighet först givit klartecken till
omställningen och reserverat medel för denna. En tid
efteråt säger nästa myndighet nej till omställning och
stoppar utbetalning av ersättningen med hänsyn till
naturvårdens och/eller kulturmiljövårdens intressen.
Hade man samtidigt meddelat den sökande att skälig
ersättning kom att utgå för att marken inte fick ställas om
kunde ingen haft någon invändning. Men alltför ofta får
sökanden besked att ingen ersättning utgår och att marken
skall odlas som tidigare.
Vi anser det oskäligt att en myndighet skall kunna tvinga
en lantbrukare till att fortsätta en odling som han anser
olönsam eftersom han velat ställa om produktionen på den
aktuella arealen.
Ett sådant myndighetsagerande sätter enligt vår
bestämda uppfattning rättssäkerheten ur spel. Anledningen
är en oklar tolkning av begreppet ''pågående
markanvändning''. Vi anser därför att regeringen
omgående måste ta initiativ till ny lagstiftning så att
rättsläget blir klarlagt. En lantbrukare måste ha rätt till
ersättning när han förbjuds att plantera skog eller anlägga
energiskog på åker, äng eller annan betesmark.
Frågan har blivit än mer aktuell i och med regeringens
förslag i proposition 1992/93:100 bilaga 10. Här krävs att
lantbrukare, för att få del av kommande arealersättningar,
ansluter minst 15 procent av stödarealen till omställningen
fr.o.m. år 1993.
Skulle skogsplantering eller anläggning av energiskog
vara den mest realistiska åtgärden och den förbjuds,
riskerar lantbrukaren att gå miste om arealersättningen.
Den enskilde kan då hamna i en ohållbar ekonomisk
situation.
I vissa områden och på vissa marker är skogsplantering
eller anläggandet av energiskog den mest realistiska
åtgärden. Tillgången på alternativ är begränsad. Extensivt
bete som är det vanligaste omställningsalternativet, passar
inte alla, särskilt om man inte tidigare har djurproduktion.
Beviljas inte omställning och ej heller ersättning för att
bibehålla nuvarande produktionsinriktning kan en
lantbrukare ändå sluta att odla marken. Någon
brukningsplikt av åkermark finns inte längre. Vad händer
då? Åkermark som inte brukas, blir när lantbrukaren
anmäler detta till länsstyrelsen, klassad som skogsmark
enligt uppgift från Skogsstyrelsen. Skogsplantering på
skogsmark bör knappast någon myndighet kunna förbjuda.
Då hindras ju pågående markanvändning och ersättning
måste utgå!
Av detta exempel framgår hur komplicerad situationen
kan te sig för den enskilde lantbrukaren. Regeringen måste
medverka till att skapa klarhet. Den enskilde skall inte
behöva driva långvariga rättsprocesser för att få sin rätt
klarlagd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
så att äganderätten skyddas och att de som drabbas av
myndighetsingripande enligt ovan erhåller rätt till
ersättning.
Stockholm den 19 januari 1993
Bo Arvidson (m)
Ingvar Eriksson (m)