med anledning av skr. 1992/93:255 Inriktningen av det svenska miljöarbetet inom EES och EG
Allmänna utgångspunkter
Socialdemokraterna efterlyste en samlad strategi för
miljöarbetet inom EES i motion 1991/92:E7. Nu redovisas
denna begäran i en skrivelse från regeringen (1992/93:255
om inriktningen av det svenska miljöarbetet inom EES och
EG).
Skrivelsen uppges innehålla vad som benämns en svensk
''strategi'' för det framtida miljösamarbetet inom EES/EG.
De pågående medlemskapsförhandlingarna berörs ''endast
översiktligt''. Här hänvisas i stället till statsrådet
Dinkelspiels öppningsanförande den 1 februari i år.
Denna skrivelsens ansats är ur parlamentarisk synpunkt
starkt otillfredsställande, eftersom regeringen inte till
riksdagen redovisat de konkreta förhandlingspositionerna.
Vissa övergripande frågeställningar
Större delen av skrivelsen består av beskrivningar av
miljöpolitikens allmänna läge i Rom/Maastricht-fördragen
respektive EES. Denna redogörelse är emellertid alltför
fragmentarisk för att tjäna som informativ översikt till
riksdag och offentlighet. Den ger också en förenklad bild av
miljöpolitikens situation inom EG.
Den inre marknadens fria varucirkulation ställer stora
krav på en ambitiös miljöpolitik. Frihandelssystemet måste
miljöanpassas. Ett långtgående producentansvar måste
utvecklas för produkterna, från produktion till dess att de
så småningom blir avfall. EG deltar som part i de flesta
internationella förhandlingar. Gemenskapen har en stor
samlad ekonomisk styrka; med EES-avtalet omfattar den
världens största enskilda marknad. Det integrerade
regelverk för miljö- och naturresurshushållning som sätts
inom Gemenskapen har därigenom stor slagkraft. EG:s
kraft att agera för uthållig utveckling kommer i hög grad att
avgöra utgången av såväl regionala som globala
miljöproblem.
Vi konstaterar att EG:s miljöregler utgör de hittills enda
bindande internationella regelverken med möjlighet till
sanktioner som kan ge marknaden tydliga spelregler och
styrinstrument för en långsiktigt hållbar utveckling.
Även om Gemenskapen -- särskilt efter Enhetsaktens
antagande -- utvecklat en mer energisk miljöpolitik, har
miljöpolitiken som sådan befunnit sig på efterkälken i det
allmänna integrationsarbetet. Även Maastrichtfördraget är
i det avseendet ganska vagt -- t.ex. finns miljöpolitiken inte
med i avsnittet om unionens mål och är endast berörd med
orden ''förbättrat miljöskydd'' i fördragets inledande
deklaration. Inte heller fördragets avdelning XVI, som
direkt behandlar miljöpolitiken, ger något direkt svar vad
gäller miljöintressets prioritering gentemot andra intressen.
En särskild arbetsgrupp, som tillsatts inom EG på
initiativ av medlemsländernas miljöministrar, gav 1989 ut en
viktig rapport, ''The Task Force Report''. Där varnas för en
''smutsig tillväxt'', såvida inte kraftfulla motåtgärder vidtas
i förhållande till nuvarande tendenser. Den borde vara en
viktig utgångspunkt för svensk och nordisk strategi i
samarbetet med EG.
En skillnad mellan Sverige och EG-området är att det
offentliga ansvaret för en rad miljöfrågor är mer utsträckt
i Sverige, medan det i många EG-länder omhänderhas av
privata företag. Vattenförsörjning är ett sådant exempel.
Detta påverkar såväl rätts- och kontrollfrågor som
upphandlingsregler och offentliga utgifter. Här bör
regeringen presentera en analys och problem och möjliga
lösningar.
Slutligen bör man ta upp den viktiga frågan om
uppföljning av beslut samt sanktioner. EG:s miljöpolitiska
ambitioner möter svårigheter i enskilda medlemsländer.
Graden av uppfyllande är högst varierande. En effektiv
europeisk miljöpolitik förutsätter en rimlig lojalitet mot de
gemensamma besluten. I annat fall riskerar länder som är
lojala att -- tvärtemot en viktig grundtanke i EG --
eftersättas i konkurrenshänseende. Kontroll- och
sanktionssystem bör göras så verkningsfulla, att inte
försummelse premieras och lojalitet ger
konkurrensnackdelar. Också denna fråga hör hemma i ett
strategiskt perspektiv på svenskt EG-medlemskap. En
sådan redovisning bör även innehålla riktlinjer för
kontakter med andra berörda länders regeringar och
miljöansvariga. Miljörörelsen bör bistås, då det gäller
kontakter med sina motsvarigheter i andra länder.
Sammanfattningsvis vill vi efterlysa en betydligt
ambitiösare och mer fördjupad redogörelse från regeringen
vad gäller den svenska miljöstrategin inom ramen för EG-
samarbetet.
Sverige och EES-avtalet
I EES-avtalet anknyter EFTA-länderna till EG:s
regelsystem. Sverige har där uppnått
övergångsbestämmelser fram till 1995. Dessa medger att vi
behåller egna krav fram till den aviserade översynen. För
tydlighetens skull måste målet att Sverige inte ska sänka
befintliga krav klart anges som gällande också för tiden
efter 1995 -- i annat fall är regeringens allmänna mål om
bibehållen svensk nivå föga meningsfullt.
Miljöfrågor av särskild betydelse
Detta senare avsnitt i regeringens skrivelse är i flera
avseenden otillfredsställande. Regeringen förbigår här flera
grundläggande miljöpolitiska frågeställningar.
Socialdemokraterna har begärt en helhetssyn på
miljöarbetet, men istället diskuterar man t.ex. bilavgaser
helt skilt från trafikpolitiken och den senare skild från
klimatfrågan. Ett problem i sammanhang med den
sistnämnda är, att EG inför Rio-konferensen inte kunde
prestera en utarbetad ståndpunkt i koldioxidfrågan. Sverige
bör vid ett medlemskap lägga särskild vikt vid att en
ambitiös sådan ståndpunkt kan arbetas fram.
Många EG-länder har stora förväntningar på Sverige.
Om vi vill medverka till att flytta fram EG:s positioner
måste vi också göra det i Sverige. EG ser till tendenserna i
medlemsländernas politik på olika områden. När
regeringen nu intar en mer återhållen position kan EG dra
slutsatsen att det hos oss saknas stöd för framsteg. Detta
gäller såväl i förhandlingssituationen som i ett ev.
medlemskapsförhållande.
Det är alltså viktigt att inte ge felaktiga signaler.
Vi vill i övrigt ta upp sex områden av särskild betydelse
för miljöpolitiken: försurningen, kemikalierna,
transporterna, energin, jordbruket och Östeuropa.
Försurning
Sverige har, vid en internationell jämförelse, kommit
långt när det gäller att minska de sura utsläppen. Problemen
är dock så omfattande, att ytterligare kraftiga
utsläppsminskningar är nödvändiga för att komma ner i
nivåer, som naturen tål. EG-länderna står för en mycket
stor andel av det sura nedfallet över Sverige. Därför är det
angeläget att arbeta för kraftigt skärpta krav på utsläpp från
förbränningsanläggningar, avfallsförbränning och trafiken.
Dels måste Sverige agera för skärpta bestämmelser i EG,
särskilt ifråga om kväveoxidutsläpp, dels måste ekonomiska
styrmedel utvecklas även i EG-länderna. Sverige bör
informera EG-kommissionen och EG-ländernas regeringar
om de goda erfarenheter vi har av ekonomiska styrmedel,
som exempelvis de kväveoxidavgifter på större
förbränningsanläggningar som initierades av den tidigare
socialdemokratiska regeringen. Sverige är inte ensamt i
detta arbete. Om till exempel tyska luftvårdskrav skulle bli
allmängiltiga i EG, skulle nedfallet väsentligt kunna
nedbringas. Ett samarbete med likasinnade länder borde,
enligt vår mening, redan nu inledas inom ramen för EES.
Kemikaliekontroll
Sverige har internationellt sett en bra kemikaliekontroll
och EG-kommissionen visar stort intresse för vårt arbete.
Det har bl.a. resulterat i att Kemikalieinspektionen inrättat
en tillfällig tjänst i Bryssel som direkt deltar i
Gemenskapens arbete för att begränsa farliga kemikaliers
användning. Samarbetet är ett viktigt nationellt intresse.
Vi instämmer i regeringsskrivelsens utgångspunkter att
principerna om företagsansvar, omvänd bevisbörda,
substitutionsprincip och försiktighetsprincip bör bli
vägledande också i EG. I förhandlingarna om medlemskap
vill vi därutöver understryka, att man måste hävda de
strängare reglerna för åtta kemikalier (bl.a. kvicksilver,
pentaklorfenol och kadmium) som vi uppnått i EES
gränsvärdet för kadmium i handelsgödsel nationella
förbud mot vissa bekämpningsmedel våra regler för
klassificering och märkning av kemikalier nationell rätt
att hävda substitutionsprincipen.
Dessa frågor är ingalunda okontroversiella och
regeringen uttrycker sig i det berörda avsnittet på ett
överslätande sätt. Det har till exempel framgått att EG
gentemot Danmark visat stor ovilja att medge vissa skärpta
bestämmelser rörande märkning av farliga lösningsmedel i
industriellt arbete. Likaså är frågan om bekämpningsmedel
mycket oklar. En del av detta kommer emellertid att klarna
när det nya direktivet om bekämpningsmedel varit i kraft
under en period. För närvarande saluförs inom EG ett stort
antal bekämpningsmedel, varav dock bara en mindre del är
tillåten i alla medlemsländer. Det är ett starkt miljöintresse
att förhindra, att harmoniseringen får till följd att samtliga
kan säljas i alla länder.
Det är också angeläget att uppmärksamma eventuella
försämringar i arbetsmiljön på grund av harmoniserade
regler på kemikalieområdet. Vissa typer av lim med farliga
lösningsmedel som nu är förbjudna i Sverige tillåts
fortfarande i EG. Det kan påverka både arbetares och
konsumenters hälsa.
Det krävs en mycket mer offensiv svensk politik än
regeringen tycks inse, för att åstadkomma förbättringar på
kemikalieområdet.
Transporter
Vad gäller transporterna är problemet från
miljösynpunkt inte endast vilka miljöregler som kommer att
gälla utan även vilken trafikpolitik som kommer att föras.
Vid genomförandet av den inre marknaden förutsätts att
transportarbetet ökar.
Även med strängare utsläppsregler riskerar detta att öka
föroreningarna. Därtill kommer bland annat problemet
med CO2. Den ökade rörligheten och varutransporterna
måste därför mötas med hårda krav på renare fordon,
miljövänliga drivmedel och stöd till utveckling av renare
transportsystem (''sustainable mobility''). Det är därför av
stor vikt, att Sverige arbetar för att principerna i EG:s
Femte miljöhandlingsprogram om åtgärder för att minska
trafikens miljöproblem förverkligas i EG-rätten. Det
inbegriper bland annat att varje trafikslag bör belastas med
kostnaderna för olyckor och miljöeffekter. I övrigt måste
regeringen precisera sina ambitioner när det gäller utsläpp,
gränsvärden, skattemetoder etc. Det gäller såväl lätta som
tunga fordon, flyget och sjöfarten.
Energi
Energianvändningens starka samband med
miljöstörningarna gör strategin för energipolitiken
betydelsefull. I förverkligandet av den inre marknaden
ingår skapandet av en gemensam energimarknad. Detta
kan leda till en dumpning av energipriserna. I det
perspektivet är det angeläget att med kraft driva på för att
få fram en gemensam energi/koldioxidskatt inom EG och då
särskilt på elproduktion. Detta är viktigt inte bara ur
miljösynpunkt utan även i lika hög grad för att klara svensk
industris konkurrenskraft.
Jordbruk och den biologiska mångfalden
Utvecklingen inom jordbrukspolitiken har en nyckelroll
i miljöpolitiken. Här undviker regeringen i sin skrivelse att
beröra de kontroversiella frågorna.
De ledande jordbruksländerna i EG har ett vida mer
kemikaliserat jordbruk än Sverige. EG:s gemensamma
jordbrukspolitik har inslag som tyvärr premierar
kemikalieanvändning. Sverige visar med sitt exempel en
väg till ett mer miljöanpassat jordbruk. Tyvärr har
regeringen -- genom borttagande av prisregleringsavgiften
på handelsgödsel och bekämpningsmedel samt
återinförande av exportbidrag -- rört sig bort från denna
svenska väg. Detta är djupt olyckligt. Det ger fel signaler åt
EG och gör att Sverige inte med kraft kan stödja
reformsträvandena inom EG:s jordbrukspolitik. Desto
allvarligare blir följderna härav som jordbruksutvecklingen
har avgörande betydelse för skyddet av den biologiska
mångfalden.
Östeuropa
För svensk miljövård är satsningarna i Östeuropa av stor
betydelse. Det gäller bl.a. teknik och insatsvaror för
avloppsrening för att minska miljöbelastningen på
Östersjön, energisparåtgärder, effektivare
energiproduktion samt utveckling av biobränslen inklusive
andra förnybara energikällor, utnyttjande av gas och hjälp
att utveckla ett livskraftigt jordbruk utan stora mängder
handelsgödsel och bekämpningsmedel. Det är också
angeläget att förbättra luften i tätorter och industricentra;
främst handlar det om att minska utsläppen från
energiproduktion och industrier.
Regeringen borde därför precisera även hur detta
miljöarbete skall föras inom EES samt vilka effekter ett
eventuellt EG-medlemskap skulle ha på vårt nuvarande
miljöengagemang i Östeuropa.
Sammanfattning
Skrivelsen kan inte anses uppfylla de krav som uttalades
av riksdagen i samband med godkännandet av EES-avtalet.
Enligt vår uppfattning bör en redogörelse innehålla
regeringens syn på bl.a. följande frågor:en analys av
skillnaderna mellan offentligt ansvar för miljöfrågor i
Sverige och EGkontroll, sanktioner och
konkurrensförhållandenSveriges syn på företagsansvar,
substitutionsprincip, omvänd bevisbörda och
försiktighetsprincipsambandet med
arbetsmiljöfrågornaarbetet med EG:s femte
miljöhandlingsprogrambetydelsen av den svenska
politiken när det gäller användning av ekonomiska
styrmedelsambandet mellan energi och miljö
sambandet mellan jordbruk och miljö samt jordbruk och
biologisk mångfaldriktlinjer för kontakter med andra
länders regeringar och miljöansvarigastöd till
miljögruppers kontakter med andra ländermiljöarbetet
gentemot Östeuropa
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny redogörelse för den
svenska strategin inför det svenska miljöarbetet inom EES
och EG.
Stockholm den 3 juni 1993
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Sverre Palm (s)
Berndt Ekholm (s)