Ett omfattande förändringsarbete pågår inom den
statliga sektorn. Mycket av riktlinjerna för detta drogs upp
av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Syftet med
förändringarna är förstås att få en effektiv och
kvalitetsmedveten statlig sektor som arbetar med rätt saker
på rätt sätt. Ledningarna för myndigheter och verk är med
de nya förutsättningar regering och riksdag ger
resultatansvariga för verksamheten på ett helt annat sätt än
under den gamla regelstyrningens tid.
Men trots förändringarna har riksdag och regering
ansvar för att förvaltningspolitiken förs ut. Detta kan inte
överlämnas åt andra. Det är vi folkvalda som skall svara för
att en strategisk, medveten förvaltningspolitik kommer ut i
samhället. Det är ytterst politikerna som ställs till svars
inför medborgarna om samhällsadministration och service
blir ineffektiv eller inte bärs av de offentlighets- och
rättsäkerhetskrav m.m. som ligger i vår konstitution.
I tider då stora strukturförändringar görs och
nytänkande behövs för att klara välfärdsmålen måste också
kraven på tydlighet i förvaltningspolitiken skärpas. Det
finns ett klart samband mellan vår förmåga att verkställa
förvaltningspolitiken och den kompetens som förvaltningen
besitter. De folkvaldas ansvar för att förvaltningspolitiken
dels får genomslag, dels får det utan att offentlighets- och
rättsregler eftersätts, ökar dessutom i samma grad som
resultatstyrningen lämnar över mer och mer av
genomförandet till myndigheter och verk.
I det nya resultatstyrningssystemet är det sagt, av oss
också, att kompetensfrågorna är respektive myndighets
ansvar. Men det finns en risk att den förvaltningskompetens
som vi politiker vill se vid prioriteringar på lokal nivå får stå
tillbaka för akuta behov av verksamhetskompetens. Ur ett
lokalt perspektiv är det nog rimligt. Därför bör regering och
riksdag på lämpligt sätt kunna försäkra sig om kvaliteten på
förvaltningsstrategisk kompetens. Det handlar om att utöva
ägaransvar.
Regeringen hänvisar i budgetpropositionen till EG-
kompetensgruppens arbete och konstaterar att ansvaret
ligger på myndighetsnivå. Men också här finns en koppling
till att de politiska kraven på förvaltningsarbete tas om
hand.
Det är alltså viktigt att riksdagen via regeringen kan
försäkra sig om att de förvaltningspolitiska kunskaperna
inte eftersätts. Vi efterlyser en översyn för att belysa frågan
och föreslå eventuella kompetensprogram. Hur dessa i så
fall skulle omsättas kan diskuteras. Riktlinjer till
myndigheterna i resultatstyrningen är en väg. Direkta
insatser via regeringen är en annan. Eller att kunna bygga
på serviceorgan som redan finns tillgängliga, exempelvis
Statskontoret eller Statens förnyelsefond.
Vi anser dessa frågor så viktiga att regeringen snarast
bör göra en översyn. Den bör belysa samband samt föreslå
hur förvaltningskompetens skall utvecklas för att stödja
förvaltningspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utveckla
förvaltningskompetensen till stöd för en effektiv
förvaltningspolitik.
Stockholm den 22 januari 1993
Inga-Britt Johansson (s)
Anders Nilsson (s)