Under de senaste åren har synen på Sveriges
miljöproblem förändrats markant. Tidigare handlade det
mesta om punktutsläppen från tillverkande industri.
Numera är de flesta ense om att miljöpåverkan från
produkterna är ett större problem än påverkan från
produktionen. Vi ser allt oftare varor som potentiella faror.
Arbetet med att minska miljöpåverkan av varorna måste
ske på flera fronter. En viktig påverkansfaktor för att att
tvinga fram miljövänligare varor utgör den miljömedvetna
konsumtionen. Här har självklart storkonsumenter såsom
företag, kommuner och andra offentliga förvaltningar en
nyckelroll. Krav och påtryckningar från storkonsumenter
påverkar leverantörerna snabbare och mera direkt än krav
från spridda konsumenter. För att tillfredsställa en kund är
säljaren beredd att förändra produkternas sammansättning.
Sådana nya, mer miljöanpassade produkter säljs sedan
också till andra kunder och ger därmed ytterligare effekt.
Dagens regler
För upphandling i statliga förvaltningar finns regler
fastställda i upphandlingsförordningen (1986:366). De tre
viktigaste principerna i förordningen är att upphandlingen
skall bygga på konkurrens, objektivitet och
affärsmässighet. Kommunernas och landstingens
upphandling är ännu inte reglerade i lag. De flesta
kommuner följer ändå Kommunförbundets och
Landstingsförbundets upphandlingsreglemente, som
bygger på samma huvudprinciper som
upphandlingsförordningen. Ingenting hindrar att en
upphandlare också ställer miljökrav, bara de inte är så snävt
satta att ett enda företag kan uppfylla dem.
Dagens situation
Medan ungefär hälften av kommunerna har skaffat sig
några former av miljökriterier för sin upphandling har
tyvärr de statliga myndigheterna varit mycket passiva.
Detta trots att de statliga myndigheterna köper in varor till
ett värde av cirka 100 miljarder kronor årligen, det vill säga
mer än kommunerna sammanlagt. De borde därmed ta
ansvar för att gemensamma miljökriterier för
upphandlingen för den offentliga sektorn utarbetas och
ansvara för att en god och effektiv samordning på detta
område kommer till stånd.
Problemet är nämligen det idag, att eftersom
kommunerna inte får någon vägledning eller hjälp till
samordning, riskerar deras miljöarbete att bli vildvuxet.
Detta innebär också en risk för att industrins organisationer
kommer att lägga ned allt mera kraft på att röja undan
miljökrav vid offentlig upphandling som de uppfattar som
motsägelsefulla och dåligt underbyggda. Följden kan bli ett
allvarligt bakslag i miljöarbetet.
Mot bakgrund av den av riksdagen antagna
målsättningen om att varje sektor i samhället ska ta sitt fulla
miljöansvar, är det bedrövligt att inte statens egna
myndigheter på ett offensivt sätt utnyttjar sina möjligheter
att styra mot det hållbara samhället genom en väl
genomtänkt miljöinriktad upphandling!
EES-avtalet
EG-anpassningen kommer att påverka den offentliga
upphandlingen i Sverige. När EES-avtalet träder i kraft
måste EG:s upphandlingsregler följas. Hur de nya EG-
reglerna påverkar möjligheterna att ställa miljökrav vid
upphandling är osäkert.
Klart är att uppköparen har rätt att väga in andra
egenskaper än priset på en vara i sin bedömning. Men när
man inte enbart går efter lägsta pris måste man mycket klart
tala om vilka krav man ställer. När kravspecifikationen väl
är offentliggjord går det inte att komma med nya krav i
efterhand. Dessa nya förhållanden gör det än mer angeläget
att de svenska kommunerna får hjälp med att utarbeta
hållbara, användbara och gemensamma miljökriterier för
sin upphandling. Risken för kommuner att råka ut för
skadeståndskrav från företag som känner sig orättvist
behandlade skulle då troligtvis minska.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att
miljömedvetenheten i de statliga förvaltningarna måste öka
och att miljökriterier för upphandling utarbetas -- helt i
enlighet med sektorsansvaret.
Stockholm den 21 januari 1993
Jan-Erik Ågren (kds)