Sverige har under lång tid fört en framgångsrik politik
för välfärd och jämlikhet. Välfärdspolitikens resultat kan
mätas på olika sätt. Bl.a. kan vi konstatera att vi i Sverige
har hög levnadsålder, låg barnadödlighet och en social
trygghet som är unik i världen.
Denna välfärdspolitik är nu hotad. I många avseenden
visar det sig redan att ojämlikheten tilltar och att klyftorna
ökar i vårt land. Den höga och växande arbetslösheten och
det gigantiska budgetunderskottet slår nu hårt mot våra
välfärdssystem.
Ett avslöjande tecken på att klyftorna ökar är att antalet
socialbidragstagare kraftigt växer. Samtidigt sänker många
kommuner bidragsnormerna, i vissa fall under den nivå som
Socialstyrelsen rekommenderat.
För ett solidariskt samhälle är den viktigaste uppgiften
att skydda de sämst ställda och att hindra att allt fler hamnar
under fattigdomsstrecket. Den främsta uppgiften är därvid
att stärka landets ekonomi och skapa sysselsättning som ger
förvärvsinkomster åt alla. Därutöver finns två viktiga
instrument för en aktiv utjämningspolitik, nämligen
skattesystemet och socialförsäkringarna.
Den genomförda skattereformen bör utvärderas. En
viktig fråga i det sammanhanget är hur reformen påverkat
situationen för de lågavlönade. En effekt av skattesystemet
var att momsunderlaget breddades. Det betydde högre
utgifter för alla, men de lågavlönade fick ringa del av
sänkningarna av den direkta skatten. Ja, de lägst avlönade
hade ingen sådan skatt som kunde sänkas, men också de får
betala den högre momsen.
Minskade räntesubventioner medför högre hyror, även
för de lägre inkomsttagarna, utan att bostadsbidraget höjts
i motsvarande grad. Vidare kan det vara så att vissa
socialförsäkringsnivåer är för låga för låginkomsttagare. Ett
exempel är föräldraförsäkringen där garantibeloppet är 60 kronor
per dag för dem som inte har någon
ersättningsgrundande inkomst. Det gäller t.ex. unga
mödrar som studerar.
Också det kontanta arbetsmarknadsstödet KAS är lågt,
och här föreslår regeringen ytterligare sänkning.
De undersökningar som nyligen gjorts inom
Europarådet och som antagits av rådet vid
oktobersessionen 1992, visar att Europa är på väg mot en
situation där stora grupper hamnar under
fattigdomsstrecket. (Report Doc. 6592 av Doris Håvik och
Opinion Doc. 6623 av Evert Svensson)
En nordisk ekumenisk konferens i Åbo under hösten
1992 slog fast att ''marknaden i sig skapar inte en rättvis
fördelning. Därför behövs en förnyad fördelningspolitik för
att motverka framväxten av ett tvåtredjedelssamhälle, som
leder till en ökad polarisering mellan fattiga och rika''.
Vidare betonade konferensen att ''det finns ett klart
samband mellan en aktiv fördelningspolitik och en god
ekonomisk utveckling''.
Om arbete och arbetslöshet underströk konferensen:
''Arbete går före kapital. Kapital är inte ett mål i sig utan ett
medel i människans tjänst för att skapa ett rättvist
samhälle... Arbetslösheten är skapad av människor och kan
åtgärdas av människor''.
Också fördelningspolitiken bestäms av människor --
främst politiker i regering och riksdag. Den nu rådande
regeringspolitiken, som syftar till systemskifte, är på väg att
rasera välfärden. Risken för att Sverige på kort tid
förändras till vad som brukar kallas ett
tvåtredjedelssamhälle är uppenbar. Detta måste till varje
pris förhindras.
Vi anser att riksdagen nu bör kräva att regeringen
utarbetar en strategi för att förbättra de sämst ställdas
situation. En åtgärd kan var att tillsätta en ny
låginkomstutredning. Målsättningen måste vara att
förhindra en ökning av inkomst- och förmögenhetsklyftorna
i vårt land. Vi är övertygade om att det bara är genom en
politik som präglas av solidaritet som den nu hotande
utslagningen av stora grupper kan förhindras. Vi är också
övertygade om att en aktiv välfärdspolitik som ger alla
människor möjlighet att utvecklas, socialt och kulturellt, är
den bästa grunden för ett lands framgång. Skall Sverige
kunna undgå depression, måste alla människor mobiliseras
för arbete och utveckling. Också de som nu är på väg att slås
ut ur samhällsgemenskapen behövs i det arbetet. De måste
få känna att så faktiskt är fallet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
låginkomstutredning tillsätts med uppgift att klarlägga de
sämst ställdas situation,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
som en låginkomstutredning kan föranleda.
Stockholm den 22 januari 1993
Georg Andersson (s)
Berit Löfstedt (s)
Berndt Ekholm (s)
Karl-Erik Svartberg (s)