Det nya kommunala statsbidragssystemets konsekvenser för Stockholms län
Från och med årsskiftet 1992/93 har ett nytt
statsbidragssystem införts för kommunerna. Det innebär att
huvudparten av statens bidrag numera är generella och inte
specialdestinerade och prestationsanknutna. Systemet
består dels av en långtgående inkomstomfördelning mellan
kommunerna, dels av tillägg eller avdrag grundade på ett
antal faktorer som anses beskriva för kommunerna
opåverkbara strukturella kostnader.
Den senare delen i systemet är efter en omfattande kritik
föremål för förnyad utredning. Denna utredning skall vara
klar i maj och förväntas därefter få en sådan behandling att
dess resultat kan påverka statsbidragssystemet fr.o.m. 1995.
Det är enligt vår mening bra att denna s.k.
Strukturkostnadsutredning kommit till stånd. Det är
angeläget att de kostnadsskillnader mellan kommunerna
som beror av struktuella förhållanden utreds mer ingående
än den tidigare kommunalekonomiska utredningen hade tid
och möjlighet till.
Såvitt vi erfarit är Strukturkostnadsutredningens
uppdrag begränsat till kostnadsdelen i systemet. Det
innebär att den tyngsta komponenten, dvs.
inkomstomfördelningen, inte kan tas upp av utredningen.
Denna begränsning är av flera skäl olycklig.
Vi har bl.a. på grundval av material från Svenska
kommunförbundet närmare försökt att studera
konsekvenserna för kommunerna i Stockholms län av ett
genomförande av det nya systemet i nuvarande utformning.
Vad gäller skatteinkomsterna visas att de ökar kraftigt
mellan 1991 och 1993. Därefter förväntas de stiga med cirka
en miljard per år i länet. Länets kommunala skatteintäkter
kommer enligt beräkningarna att minska i relativ andel av
de samlade skatteintäkterna i landets kommuner från drygt
23 % 1991 till ca 20 % 1993. Därefter förväntas denna andel
bli konstant fram till 1995.
Ser vi därefter på statsbidragen får vi en annan och
mycket skrämmande bild. I absoluta tal minskar
statsbidragen till länets kommuner från ca 9 miljarder 1991
successivt till 1,4 miljarder 1995 då det nya systemet
kommer i fullt bruk, dvs. när övergångsbestämmelserna
upphört. Relativt sett minskar länets andel av statsbidragen
till kommunerna från drygt 175 % 1992 till 3,5 % 1995. En
högst uppseendeväckande utveckling.
De totala skatteintäkterna och statsbidragen blir för
länets kommuner i stort sett oförändrade under perioden.
1994 sker visserligen en ökning men den är helt borta redan
1995. Detta innebär att hela skatteintäktsökningen i
kommunerna i Stockholms län under dessa år överförs till
övriga landet.
Under samma period ökar nämligen samtidigt de
samlade skatte- och statsbidragsintäkterna för landets
kommuner från 155 miljarder till 197 miljarder. Det innebär
en minskning av länets andel av dessa inkomster från 21 %
1991 till 17 % 1995.
Länets andel av befolkningen i landet utgör för
närvarande 19 % och kan förväntas bli i stort sett densamma
under den aktuella perioden.
I materialet från Svenska kommunförbundet framgår
härutöver vilka inkomster per invånare länets kommuner
har enligt dessa beräkningar i jämförelse med landets
samtliga kommuner. Förändringarna är dramatiska. Från
att 1991 ha haft en genomsnittlig inkomst per invånare som
översteg riksgenomsnittet med 11 % medför det nya
systemet att länets kommuner 1995 har en genomsnittlig
inkomst per invånare som understiger riksgenomsnittet
med 14 %.
Denna fullkomligt orimliga omfördelning av
inkomsterna från kommunerna i Stockholms län till övriga
landet är ett skäl för översyn också av
inkomstomfördelningen i systemet. Vi tror inte det kommer
att vara möjligt att rätta till dessa felaktigheter enbart
genom åtgärder på kostnadssidan eftersom den delen av
systemet omfattar så väsentligt mycket mindre pengar.
Det finns dock även andra och framför allt ett mycket
viktigt skäl till att inkomstomfördelningen måste tas upp till
ny prövning. Åtskilliga uppgifter har såväl under tidigare
utredningsarbete liksom under senare tid kommit fram som
visar att inkomstutjämningen kommit att bli så långtgående
att den tagit bort praktiskt taget alla incitament för
kommunerna att öka skattekraften. Det kan t.o.m. vara
lönsamt för kommunerna att agera så att inkomsterna
minskar. Tillskottet via det nya statsbidragssystemet
kompenserar bortfallet mer än väl.
Det är enligt vår mening självklart att vi i dagens kärva
ekonomiska läge med sjunkande produktion och ökande
arbetslöshet borde ha ett statsbidragssystem som ger
kommunerna incitament att öka skatteinkomsterna och
minska kostnaderna. Om inte det beslutade systemet
ändras och Stockholmskommunerna får rimligare
inkomster, ser vi med stor oro på den framtida utvecklingen
både i huvudstadsregionen och i landet som helhet.
Det är ingen tvekan om att en real minskning av
kommunernas inkomster av den storleksordningen det här
handlar om kommer att kräva stora förändringar i
verksamheterna. Sannolikt måste i ännu större utsträckning
än hittills resurserna koncentreras till de obligatoriska
uppgifterna. Samtidigt torde inte heller dessa kunna undgå
nedskärningar. Vilka resurser som kommer att finnas för
sysselsättningen står skrivet i stjärnorna.
Genom sitt ansvar för samhällsplaneringen på lokal
nivå, den lokala infrastrukturen, utbildningen,
barnomsorgen, olika sociala insatser samt kultur och fritid,
har kommunernas insatser stor betydelse för näringslivets
utveckling. Om kommunerna i Stockholmsregionen, som
varit en viktig motor för landets utveckling, inte längre kan
medverka inom sina ansvarsområden kommer det att få
konsekvenser för näringsliv och ekonomi i hela landet.
Vi anser inte att kommunerna i Stockholms län skall ha
andra förutsättningar än kommunerna i allmänhet.
Däremot måste de ha samma förutsättningar. Den tid då det
fanns utrymme för överföring av resurser från vårt län till
övriga landet är nu förbi. De tidigare redovisade
försämringarna för landets kommuner 1995 får helt enkelt
inte inträffa.
Arbetslöshet och därmed följande sociala problem är
besvärliga var de än inträffar. Vi vågar dock påstå att de är
mer svårhanterliga i ett storstadsområde än på andra orter.
Dagens utveckling med mycket kraftig ökning av
arbetslösheten inte minst bland ungdomar och invandrare
inger stora farhågor inför framtiden. Kommunerna i
Stockholms län måste ha resurser att hantera dessa
problem.
Vad gäller kommunernas ekonomiska situation har
under senare tid framkommit fler rapporter som beskriver
utvecklingen under 1980-talet och de allra senaste åren. Det
är rapporter från både IKE, Institutet för kommunal
ekonomi vid Stockholms universitet, och Stockholms läns
landsting.
I IKE-rapporten konstateras bl.a. att kommunerna i
Stockholms län drabbats hårdare av statliga nedskärningar
än landets övriga kommuner under 1980-talet. Vidare
noteras att de jämfört med övriga kommuner i riket lyckats
bättre med att dämpa volymtillväxten; 1,1 procent jämfört
med 2 procent per år. Slutligen noteras att de tvingats bli
mer effektiva och prioritera ned vissa verksamheter i större
utsträckning, inte minst för att få råd med en utökad barn-
och äldreomsorg.
Landstinget konstaterar i sin rapport, där man försökt
mäta kommunernas finansiella styrka genom en
sammanvägning av de ekonomiska måtten soliditet,
årsresultat och skattesats, att den samlade
kommunalekonomin i länet kraftigt har försämrats mellan
åren 1989 och 1990.
Sammantaget anser vi att det vi redovisat här visar att
situationen nu är sådan att det inte längre går att
slentrianmässigt flytta resurser från Stockholms län till
andra delar av landet. Vi kräver mot denna bakgrund att en
förnyad studie görs av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av den stora inkomstutjämningen i det nya
statsbidragssystemet för kommunerna. Om det skall ske
genom tilläggsdirektiv till Strukturkostnadsutredningen
eller i annan ordning må vara upp till regeringens
bedömning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att en förnyad studie
av de samhällsekonomiska konsekvenserna av den stora
inkomstutjämningen i det nya statsbidragssystemet för
kommunerna görs, med speciell uppmärksamhet riktad mot
förhållandena i Stockholms län.
Stockholm den 22 januari 1993
Eva Zetterberg (v)
Gudrun Schyman (v)
Lars Werner (v)
Annika Åhnberg (-)