Från och med i år har ett nytt statsbidragssystem införts
för kommunerna. Det innebär att huvudparten av statens
bidrag numera är generella och inte specialdestinerade och
prestationsanknutna. Systemet består dels av en
långtgående inkomstomfördelning mellan kommunerna,
dels av tillägg eller avdrag grundade på ett antal faktorer
som anses beskriva för kommunerna opåverkbara
strukturella kostnader.
Den senare delen i systemet är efter en omfattande kritik
föremål för förnyad utredning. Denna utredning skall vara
klar i maj och förväntas därefter få en sådan behandling att
dess resultat kan påverka statsbidragssystemet fr.o.m. 1995.
Det är enligt vår mening bra att den s.k.
Strukturkostnadsutredningen kommit till stånd. Det är
angeläget att de kostnadsskillnader mellan kommunerna
som beror på struktuella förhållanden utreds mer ingående
än den tidigare kommunalekonomiska utredningen hade tid
och möjlighet till.
Såvitt vi erfarit är Strukturkostnadsutredningens
direktiv begränsade till kostnadsdelen i systemet. Det
innebär att den tyngsta komponenten, dvs
inkomstomfördelningen, inte kan tas upp av utredningen.
Denna begränsning är av flera skäl olycklig.
Vi har bl.a. på grundval av material från Svenska
kommunförbundet närmare försökt att studera
konsekvenserna för kommunerna i Stockholms län av ett
genomförande av det nya systemet i nuvarande utformning.
Materialet visar att skatteinkomsterna ökar kraftigt mellan
1991 och 1993. Därefter förväntas de stiga med cirka en
miljard per år i länet. Länets kommunala skatteintäkter
kommer enligt beräkningarna att minska i relativ andel av
de samlade skatteintäkterna i landets kommuner från drygt
23 %
1991 till ca 20 %
1993. Därefter förväntas denna andel bli konstant
fram till 1995.
Ser vi på utvecklingen av statsbidragen får vi en annan
och mycket skrämmande bild. I absoluta tal minskar
statsbidragen till länets kommuner från ca 9 miljarder 1991
successivt till 1,4 miljarder 1995 när
övergångsbestämmelserna upphört. Relativt sett minskar
länets andel av statsbidragen till kommunerna från drygt 17
% 1992 till 3,5 %
1995. En högst uppseendeväckande och mycket
oroande utveckling.
De totala skatteintäkterna och statsbidragen blir för
länets kommuner i stort sett oförändrade under perioden.
1994 sker visserligen en ökning men den är helt borta redan
1995. Detta innebär att hela skatteintäktsökningen i
kommunerna i Stockholms län under dessa år överförs till
övriga landet.
Under samma period ökar nämligen samtidigt de
samlade skatte- och statsbidragsintäkterna för landets
kommuner från 155 miljarder till 197 miljarder. Men länets
andel av dessa inkomster minskar från 21 %
1991 till 17 %
1995.
Från att 1991 ha haft en genomsnittlig inkomst per
invånare, som översteg riksgenomsnittet med 11 %,
medför det nya systemet att länets kommuner 1995
har en genomsnittlig inkomst per invånare som understiger
riksgenomsnittet med 14 %.
Det är en dramatisk förändring.
Denna orimliga omfördelning av inkomsterna från
kommunerna i Stockholms län till övriga landet är ett skäl
för översyn också av inkomstomfördelningen i systemet. Vi
tror inte det kommer att vara möjligt att rätta till dessa
felaktigheter enbart genom åtgärder på kostnadssidan,
eftersom den delen av systemet omfattar väsentligt mindre
pengar.
Det finns dock även ett annat mycket viktigt skäl till att
inkomstomfördelningen måste tas upp till ny prövning.
Åtskilliga uppgifter visar entydigt att inkomstutjämningen
kommit att bli så långtgående att den praktiskt taget
reducerar alla incitament för kommunerna att öka
skattekraften. Det kan till och med vara lönsamt för
kommunerna att agera så att inkomsterna minskar.
Tillskottet via det nya statsbidragssystemet kompenserar
bortfallet mer än väl. I en debattartikel i DN nyligen har
ekonomichefen i Nacka kommun pekat på orimligheterna i
det nya statsbidragssystemet och varnat för risken att
kommunerna börjar konkurrera om vem som är bäst på att
skrämma bort barnfamiljerna eller bäst på att få
småbarnsföräldrarna att stanna hemma.
Det är enligt vår mening självklart, att vi i dagens kärva
ekonomiska läge med sjunkande produktion och ökande
arbetslöshet borde ha ett statsbidragssystem som stimulerar
kommunerna att öka skatteinkomsterna och minska
kostnaderna. Om inte det beslutade systemet ändras och
Stockholmskommunerna får rimligare inkomster, ser vi
med stor oro på den framtida utvecklingen både i
huvudstadsregionen och i landet som helhet.
Det är ingen tvekan om att en real minskning av
kommunernas inkomster, av den storleksordningen det här
handlar om, kommer att kräva stora förändringar i
verksamheterna. Sannolikt måste i ännu större utsträckning
än hittills resurserna koncentreras till de obligatoriska
uppgifterna. Men inte heller dessa torde kunna undgå
fortsatta nedskärningar.
Genom sitt ansvar för samhällsplaneringen på lokal
nivå, den lokala infrastrukturen, utbildningen,
barnomsorgen, olika sociala insatser samt kultur och fritid,
har kommunernas insatser stor betydelse för näringslivets
utveckling. Om kommunerna i Stockholmsregionen, som
varit en viktig motor för landets utveckling, inte längre kan
medverka inom sina ansvarsområden, kommer det att få
konsekvenser för näringsliv och ekonomi i hela landet.
Vi anser inte att kommunerna i Stockholms län skall ha
bättre villkor än kommunerna i allmänhet. Däremot måste
de ha samma förutsättningar. Vi kan emellertid konstatera
att den kommunala utdebiteringen i Stockholms län är
förhållandevis låg. Landstinget och flera kommuner har
dessutom nyligen genomfört skattesänkningar, vilket inte
bara är utmanande utan framför allt undergräver den
berättigade kritiken mot statsbidragssystemet. Företrädare
för övriga delar av landet kan med fog hävda att landstinget
och länets kommuner först skall höja sin utdebitering i nivå
med landet i övrigt innan man kräver ändringar av
statsbidragen. Det tillfälliga kommunala skattestoppet
måste därför enligt vår mening omedelbart upphävas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att omedelbart upphäva lagen
om det tillfälliga kommunalskattestoppet,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
samhällsekonomiska konsekvenserna av
inkomstomfördelningen i det nya statsbidragssystemet för
kommunerna och särskilt möjligheterna att mildra
effekterna för kommunerna i Stockholms län.
Stockholm den 26 januari 1993
Anita Johansson (s)
Kent Carlsson (s)
Björn Ericson (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Hans Göran Franck (s)
Mats Hellström (s)
Eva Johansson (s)
Sören Lekberg (s)
Sylvia Lindgren (s)
Oskar Lindkvist (s)
Thage G Peterson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Ingela Thalén (s)
Maj Britt Theorin (s)
Lars Ulander (s)
Ines Uusmann (s)
Sten Andersson (s)
i Stockholm