Ett nytt statsbidragssystem till kommunerna trädde i
kraft 1 januari 1993. Det nya statsbidragssystemet har två
syften.
Det första är att avreglera den kommunala
verksamheten och ge kommunerna möjlighet att utveckla
verksamheten utifrån lokala behov. På den punkten
uppfyller det nya statsbidragssystemet väl tidigare
ambitioner. Kring detta fanns också en bred uppslutning
under vårriksdagen.
Det andra var att skapa rättvisa mellan olika kommuner
och utjämna skillnaderna i skattekraft och behov hos
kommunmedlemmarna. Ett nytt statsbidragssystem, som
byggde på ett grundbidrag med tillkommande
strukturbidrag till kommunerna, tillskapades. Samtidigt
avvecklades en mängd specialdestinerade statsbidrag. Det
extra skatteutjämningsbidraget avvecklades också.
Få uppgifter torde vara svårare och innehålla fler fällor
än konstruktionen av ett statsbidrag, som baseras på
strukturen i olika kommuner. Strukturbidragets omfattning
i relation till grundbidraget, och den vikt olika
strukturfaktorer ges i ett nytt bidragssystem, är variabler
som utifrån olika värderingar kan ge de mest skiftande
resultat.
Den stora osäkerhet och den mängd alternativ som
presenterades riksdagen vid behandlingen av
statsbidragsärendet blev därigenom en uppvisning av
svårigheterna att såväl förstå som konstruera ett hållfast
skatteutjämningssystem.
Trots svårigheterna beslöt riksdagsmajoriteten att anta
det nya systemet. En särskild expertgrupp under
finansdepartementet fick samtidigt i uppdrag att bearbeta
det.
Trots en bred osäkerhet om relevansen i det nya
systemet trädde omfördelningen i en första etapp i kraft 1
januari 1993. Särskilda övergångsregler gäller dock för
utjämningsbidraget åren 1993 och 1994. Ingen kommun ska
under 1993 vare sig vinna eller förlora mer än 1,5 % av sina
inkomster av skatt och bidrag på grund av det nya systemet.
Samtidigt beslöt riksdagsmajoriteten att ställa sig bakom
den indragning av 7,5 miljarder kronor per år från
kommunerna, som var en del av regeringens budget för
1992/93. Effekten av besparingen på 7,5 miljarder kronor
och första etappen av statsbidragsomläggningen visar sig i
mycket dramatiska besparingar i flera kommuner i länet.
Särskilt allvarliga är konsekvenserna för sysselsättningen i
ett läge med hög arbetslöshet.
Effekterna av det nya statsbidragssystemet och
indragningen av 7,5 miljarder varierar kraftigt mellan olika
kommuner och län.
Örebro län är ett av tre län där alla kommuner är
förlorare. Skulle det nya statsbidragssystemet genomföras
fullt ut i länet skulle effekten för kommunerna i länet bli
följande:
I riktlinjerna för ett nytt statsbidrag har bl.a. anförts att
kommunalskatten inte ska vara differentierad med hänsyn
till behov, utan enbart med hänsyn till ambition för den
kommunala verksamheten och effektiviteten i densamma.
De nya bidragen skulle också bidra till att utjämna
skattesatserna i olika kommuner.
Det är tydligt att målen inte är uppfyllda i ett system, där
en kommun som Degerfors, om inte verksamheten dras ner
dramatiskt, skulle tvingas till en skattehöjning med över 3
kronor, trots att kommunen i olika sammanhang nämnts
som föredöme för låga kostnader inom bl.a. barnomsorgen.
Örebro läns kommuner har en relativt hög skattesats.
Till det bidrar en relativt ogynnsam ålderspyramid med hög
andel äldre i förhållande till riket och strukturomvandling,
som lett till betydligt högre arbetslöshet än
riksgenomsnittet.
Strukturfaktorer
Bland de strukturfaktorer som ligger till grund för det
nya statsbidraget finns inte arbetslösheten med. Detta trots
att långvarig hög arbetslöshet ställer stora krav på den
kommunala verksamheten såväl vad gäller sysselsättnings-
som näringslivsinsatser. Så satsade t.ex. Hällefors kommun
1 800 kronor per invånare på arbetsmarknadsinsatser under
1991.En kommun som Danderyd visar här på kostnader om
17 kronor per invånare. Stor budgetpåverkan ger också
andelen lågutbildade, vilket ställer krav på betydande
insatser för vuxenutbildning hos berörda kommuner.
Andelen äldre spelar en förhållandevis liten roll i det nya
bidragssystemet, trots att omsorg och vård av äldre hör till
de tyngsta posterna i de kommunala budgetarna. När
ljusnarsbergsborna betalade 6 100 kronor för sin
äldreomsorg var riksgenomsnittet 3 800 per invånare år
1991. Det förklaras såväl av andelen äldre i befolkningen
som de geografiska avstånden i kommunen. Mycket talar
för att kostnader för stöd till handikappade också
nedvärderats i det nya bidragssystemet.
De exempel vi ovan nämnt visar att det krävs en mycket
grundlig analys, innan en ny fördelning sätts i sjön. Det är
därför beklagligt att riksdagen redan 1993 delvis tar ut
effekten av ett nytt statsbidrag om vilket nu i stort alla
partier är ense om ''att så här får det i alla fall inte bli''.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att
bearbetningen av statsbidragen ska underlätta en utjämning
av skattesatserna i olika kommuner. Faktorer som
arbetslöshet bör vägas in i ett nytt statsbidragssystem.
Möjligheterna att ge äldreomsorg och antal handikappade
ökad tyngd bör studeras parallellt med andra faktorer, som
kan leda fram till en rättvis skatteutjämning.
Extra skatteutjämningsbidrag
Avvecklingen av det extra skatteutjämningsbidraget
bidrar ytterligare till svårigheterna för de mest utsatta
kommunerna. Bidraget har avvecklats med hänsyn till att
ett nytt statsbidrag skulle fånga upp olika strukturfaktorer.
Erfarenheterna från Örebro län visar dock att regeringen
bör ha tillgång till ett instrument, som kan ta hänsyn till
faktorer som stora företagsnedläggelser och andra
förändringar, som svårligen fångas in i ett aldrig så
sofistikerat nytt statsbidragssystem.
Riksdagen bör ge regeringen till känna behovet av ett
system med extra skatteutjämningsbidrag till regeringens
förfogande.
Skatteutjämning för hela kommunalskatten
För att hålla kommunalskattesatserna nere införde
redan den socialdemokratiska regeringen begränsning av
den generella skatteutjämningen så att den inte utgick för
skattesatser över 16:50. Avsikten var att skapa ett
incitament för att behålla kommunalskatten oförändrad
alternativt sänka den i kommuner med relativt höga
skattesatser.
Den borgerliga regeringen har fullföljt principen med
den justering, som Ädelreformen medfört för
kommunernas skattesatser. Också för landstingen finns
motsvarande tak. Vi menar att denna begränsning i
statsbidragen spelat ut sin roll. Särskilt kommuner med
högre skatter än genomsnittet anstränger sig till det yttersta
för att inte ''i onödan'' höja skatterna. I stället finns det risk
att begränsningen kommer att fungera som ett
utjämningssystemets Moment 22. Kommuner med stora
kommunala behov och låga genomsnittliga inkomster får
regressiva statsbidrag, och därmed ökade ekonomiska
problem och allt svårare att sänka sina skatter.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att reglerna för
skatteutjämningen bör förändras så att nuvarande regel tas
bort om att statsbidrag utgår endast upp till viss nivå på
skattesatsen i respektive kommun/landsting.
Alla måste omfattas
De allra rikaste kommunerna har inte kommit att
omfattas av det nya statsbidragssystemet. Detta ledde bl.a.
till att de kommuner som har lägst skattesats och de högsta
inkomsterna hos sina medborgare inte behövde bidra till
indragningen av 7,5 miljarder från kommunerna. F.n. står
de elva rikaste kommunera utanför skatteutjämningen.
Detta strider mot grundläggande rättviseprinciper och har
höjt sparkraven hos övriga kommuner.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att ett nytt
statsbidragssystem måste omfatta samtliga landets
kommuner. Ett nytt bidragssystem skall bidra till att minska
skillnaderna i utdebiteringsbehov hos kommunerna och ta
hänsyn till faktorer som arbetslöshet. Möjligheterna att
också ge faktorer som vuxenutbildning, behov av
äldreomsorg och andel handikappade ökad tyngd bör
prövas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omarbetning av
statsbidragssystemet till kommunerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om extra skatteutjämningsbidrag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att maximeringen av den
skattesats som läggs till grund för bidragsberäkningen för
kommuner och landsting bör utgå fr.o.m. 1994,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett nytt
skatteutjämningsbidrag skall omfatta samtliga kommuner.
Stockholm den 20 januari 1993
Inger Lundberg (s)
Maud Björnemalm (s)
Sture Ericson (s)
Hans Karlsson (s)
Håkan Strömberg (s)