Det råder en allvarlig kris i landet. Företagen klarar inte av några lönehöjningar. I stället kan det vara så att löner måste sänkas på många håll för att företagen skall kunna överleva och inte slås ut. Under normala förhållanden bör staten inte blanda sig i löneavtalen, eftersom det är en sak som av tradition sköts av arbetsmarknadens parter.
För nationen är det emellertid viktigt att staten i extraordinära situationer kan medverka till en stabilisering av löneläget eller om så erfordras skapar förutsättningar för sänkningar av lönenivån.
I februari 1990 presenterade den dåvarande socialdemokratiska regeringen för riksdagen ett förslag till lag om allmänt lönestopp. Förslaget föll i riksdagen.
Förslaget hade emellertid granskats av lagrådet som inte hade några principiella invändningar mot det. Några rättsliga hinder torde därför inte föreligga mot en lag om allmänt lönestopp.
Om ett par månader går tiden ut för många kollektivavtal.
Enligt min mening är förhållandena nu sådana att det behövs en lag om allmänt lönestopp. Det tidigare lagförslaget kan tjäna som förebild. Ett lagförslag torde kunna utarbetas inom det beredande riksdagsutskottet. Dessutom måste det skapas förutsättningar så att statsmakterna aktivt kan verka för en sänkning av lönenivåerna om det befinnes oundgängligen nödvändigt.
Av rättviseskäl är det emellertid nödvändigt att riksdagsledamöterna går före och visar sitt goda omdöme genom att inte höja sina egna löner, när löntagarna i landet inte har någon möjlighet att få några höjningar utan kanske i många fall måste gå med på sänkningar för att få behålla jobben. Vidare måste riksdagsledmöternas pensioner och andra förmåner begränsas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen snarast inför en lag om allmänt lönestopp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det måste skapas förutsättningar för statsmakternas aktiva medverkan i syfte att få ned löneläget i landet om det befinns oundgängligen nödvändigt,
3. att riksdagen beslutar att riksdagsledamöternas löner inte får höjas i enlighet med vad som anförts i motionen,1
4. att riksdagen beslutar utreda riksdagsledamöternas pensioner och andra förmåner i syfte att minska förmånerna.1
Stockholm den 25 januari 1993 Bert Karlsson (nyd) 1 Yrkandena 3, 4 hänvisade till KU