Sverige har under en lång följd av år levt över sina
tillgångar. Under senaste högkonjunkturen drevs
löneavtalen upp liksom inflationen, sjukfrånvaron och
priserna. Den kurva som gick nedåt var produktiviteten.
Alla borde förstå att den utvecklingen bara kan leda till
ekonomisk misär. Detta har också skett.
50- och 60-talens expansionsstrategier har ersatts av
överlevnadsstrategier. Allting handlade tidigare om
expansion såväl inom industriföretagen som i offentliga
sektorn. ''Även om man råkade bygga för stort så växte man
alltid i det.'' Riskerna bedömdes som små.
Under 70-talet började avmattningen. Då uppträdde
konjunktursvängningar och oljekriser, samt valutarisker för
internationell handel.
80-talet har för näringslivet betytt en kraftig
tillbakagång. Trots en lång högkonjunktur har detta skett
och skulden får till stor del läggas på devalveringarna i
början på decenniet. Dessa gjorde att ekonomin såg ljus ut
och löner, priser och inflation sköt i höjden.
Kostnadsutvecklingen blev för tung för industrin.
Detsamma gäller offentliga sektorn, som hade tillåtits
expandera långt utöver vad landet hade råd med.
Näringslivet tappade marknad utomlands. Våra dramatiska
lönehöjningar gjorde mängder av storinvesteringar
olönsamma. Starka selektiva åtgärder till förmån för vissa
företag ryckte undan grunden för konkurrerande företag
som inte subventionerades.
I slutet på 80-talet strömmade investeringskapital ut ur
Sverige. Något motsvarande inflöde av kapital och
satsningar i Sverige förekom inte. Effekterna förvärrades av
att stora exportföretag, för att undkomma
kostnadspålagorna i Sverige, flyttade ut
komponenttillverkningen utomlands.
Idag lever vi med effekterna av den utvecklingen.
Arbetslöshet och utslagning av mängder av företag.
Offentliga sektorn måste reduceras och späder ytterligare
på arbetslösheten.
Det är dags att tänka om och förändra systemfel som
bidragit till dagens situation. Ett sådant systemfel är
lönemodellen, den s.k. svenska modellen. Den bestämmer
kostnads- och prisutvecklingen i hög grad. Och det sker
innan man vet om denna kostnads- och prisutveckling
går att täcka in.
Alltså, nu bör vi noga överväga att byta modell. Vi bör
sluta att förhandla om pengar vi skall tjäna och
övergå till att förhandla om pengar vi har tjänat. I det
dramatiska ekonomiska läge vårt land befinner sig i måste
vi våga tänka fritt och ompröva gamla ståndpunkter. Den
svenska modellen kan vara trevlig att stoltsera med, men
den har blivit dyr.
Nu, sedan kronan släppts fri, är risken för ökad inflation
överhängande. En sådan utveckling förvärrar problemen
ytterligare. Nu måste alla ha kurage att hjälpas åt att
förhindra detta.
Det går att lagvägen bestämma en ram för
avtalsrörelsen. Inom denna ram kan låglönesatsningar eller
annat göras, men utöver ramen är det omöjligt att gå. Hur
ramen skall fastslås kan ske på olika sätt. BNP-utvecklingen
är väl ett självklart riktmärke.
Jag inser att det finns en mängd problem och frågetecken
på vägen fram till denna lagstadgade löneram, men nu är
det viktigare att försöka se möjligheterna än hindren.
Dessutom är tiden nu gynnsam för att skifta lönemodell.
Jag föreslår att regeringen skyndsamt utreder alternativ
till dagens lönerörelsemodell och förelägger riksdagen
förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ompröva den s.k. svenska
modellen i syfte att lönemässigt inte inteckna en ekonomisk
tillväxt innan den blivit en realitet.