Enligt räddningstjänstlagen skall räddningsnämnden i
varje kommun svara för att brandsyn och sotning utförs
regelbundet. Vid dessa sotningstillfällen skall det som
rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande
byggnadsdelar kontrolleras från brandskyddssynpunkt.
Denna sotning och kontroll skall enligt gällande
lagstiftning utföras av skorstensfejarmästare eller
skorstensfejare som biträder denne. Varje kommun har att
utse en skorstensfejarmästare och denne mästare får
ensamrätt på all föreskriven sotning inom
sotningsdistriktet, vilket i de flesta fall överensstämmer
med kommunens gränser. Det är alltså detta som är det s.k.
sotningsmonopolet.
Detta sotningsmonopol har ifrågasatts och systemet har
alldeles uppenbart lett fram till att verksamheten fördyrats,
då någon konkurrens mellan olika
företag/skorstensfejarmästare inte kan förekomma. Det
kan vidare ifrågasättas om inte systemet lett till att en alltför
hög och ambitiös nivå på sotningen har upprätthållits.
Genom att avskaffa sotningsmonopolet skulle fler
aktörer kunna komma in på marknaden och den
konkurrens som då uppstår leder med stor säkerhet till att
priserna pressas och ansvaret/servicegraden ökar. Enskilda
eller grupper av fastighetsägare skulle kunna begära in
anbud på sotningsuppdragen och på så vis själva avgöra vem
eller vilka som bäst kan utföra den beställda tjänsten.
Möjligheten att som enskild fastighetsägare själv få utföra
och ta ansvar för sotningen bör också beaktas.
Den eventuella myndighetsutövning som kan behöva
utföras enligt räddningstjänstlagen, bör kunna fastställas av
respektive kommuns räddningsnämnd, som också har att
fastställa vilka sotningsfrister som skall tillämpas.
Enligt vår mening bör sotningsmonopolet snarast kunna
avvecklas och ersättas av en fri och konkurrensutsatt
verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett upphävande av
sotningsmonopolet.
Stockholm den 18 januari 1993
Lars Björkman (m)
Hans Nyhage (m)