Flygverksamheten inom försvaret, kustbevakningen och
polisen har expanderat i omfattning och en kvalitativ
utveckling har skett inom de olika myndigheterna. Tyvärr
har man dock inte på ett påtagligt sätt dragit nytta av
erfarenheter och kunskaper över myndighetsgränser i syfte
att maximera effektivitet och därmed minimera kostnader.
Genom ett rationellt samutnyttjande av befintliga resurser
inom den offentliga sektorns flygverksamhet, kan
kostnaderna för verksamheten minskas samtidigt som
skattebetalarna får en utökad servicenivå.
Enligt prop. 1991/92:102 avser regeringen att ''främja
insatserna när det gäller utvecklingen av samordningen
inom räddningstjänsten på olika nivåer. Samhällets
räddningstjänst utgör ett sammanhängande system även om
ansvaret för verksamheten är uppdelat på statliga och
kommunla myndigheter. Myndigheterna måste kunna
samordna sin verksamhet på att balans i systemet uppnås.
Detta ställer särskilda krav på de statliga myndigheter där
ansvaret är fördelat på olika nivåer.
Samordningen har stor betydelse för att uppnå ett bättre
resursutnyttjande och en effektivare räddningstjänst.
Samverkan och samordning mellan statliga myndigheter
bör alltså öka, liksom samordningen mellan olika
huvudmän inom hela den offentliga sektorn för att öka
verksamheternas effektivitet. Regeringen påpekar att ''ett
fredstida samordnat system borde eftersträvas där både
civila och militära helikopterresurser skulle utnyttjas
effektivt för olika behov i fred vad avser sjuktransporter,
räddningstjänster och polisiär verksamhet''. Regeringen
anser även att förbättrad beredskap för sjöräddning kan
åstadkommas bland annat genom ökad samverkan med
andra myndigheter, ökad intäktsfinansiering och en
effektivare användning av personal och material. Enligt
prop. 1991/92:41 angående samhällets åtgärder vid
allvarliga olyckor, har riksdagen beslutat att förstärka
länsstyrelsens roll inom räddningstjänsten.
Ett samarbete avseende flygburen räddningstjänst har
påbörjats vid västkusten mellan marinen, kustbevakningen
och polisen, där målet är att nå maximal effektivitet med
hög flygsäkerhet. Beredskap för luftburen räddningstjänst
kan därmed säkerställas dygnet runt till en relativt låg
kostnad. En utveckling av detta samarbete har skisserats i
projektbeskrivning Västkustens Flygcentrum--Säve. Syftet
med detta projekt är att konkret omsätta idéerna om
effektivt samutnyttjande av offentliga sektorns flygresurser,
dvs samarbete mellan marinen, kustbevakningen och
polisen i luftburen räddningstjänst och miljöövervakning.
Förslagsvis kan detta flygcentrum geografiskt baseras i
anslutning till 12:e helikopterdivisionen Säve, och vara en
modell för övriga Sverige. Intentionen är att denna modell
för räddningstjänst skall upparbeta internationell status
med god utvecklingspotential i ett eventuellt samarbete
inom EG.
Under projektets gång skall en bred delgivning av idéer
och information om projektets intentioner ske till
samverkande organ, berörd personal och fackliga
organisationer för att uppnå välfungerande samarbete och
hög effektivitet såväl personellt, ekonomiskt som
materiellt. I planerna för verksamheten ligger också att en
systematisk skriftlig dokumentation av genomförda
räddningsinsatser skall göras. Tanken är att dessa rapporter
skall kunna användas som diskussionsunderlag i utbildning
och fortbildning av personal involverad i räddningstjänst på
olika nivåer. Dessutom kan dokumentationen användas vid
studiedagar, seminarier, konferenser och annan
kursverksamhet anordnad vid Västkustens Flygcentrum--
Säve. Målgrupper för denna utbildning/fortbildning,
förutom direkt inblandade i räddningstjänsten på
västkusten, kan vara sjukvårdspersonal, vårdutbildningar,
politiker och tjänstemän i landsting och kommun samt
studiebesökare från andra orter/länder. Denna del av
verksamheten bedöms som viktig, då kunskaper och
erfarenheter ständigt är under utveckling och måste
revideras och förnyas. Med tanke på den ökande risken för
katastrofer och olyckor i vårt område, både på land och till
sjöss, måste samhällets resurser utnyttjas på ett maximalt
sätt för att täcka behovet.
Genom samutnyttjande mellan marinens,
kustbevakningens och polisens flygresurser vid västkusten,
personella och materiella, bör rationaliseringsvinster göras.
Genom att placera gemensamma hangarer, kontors- och
förrådslokaler på mark som redan ägs av staten, kan
kostnader för bland annat lagerhållning av flygmaterial,
flygbränsle, transportcentral, värdeinformation,
administration och lokaler samt kostnader för utbildning,
tekniskt underhåll av helikoptrar/flygplan nedbringas. En
icke föraktlig vinst av sambruk inom offentliga sektorns
flygverksamhet är utbyte av erfarenheter mellan flygande
personal, vilket bör leda till en ökad flygsäkerhet. Det på
senare tid uppmärksammade behovet av att
befattningshavare som gör insatser vid olycksplatser (t ex
räddningsuppdrag) på ett psykologiskt plan behöver
bearbeta det inträffade genom att diskutera vad som hänt,
kan också tillgodoses på ett bättre sätt genom samordning
av verksamheten. De ekonomiska vinster som förväntas
genom samutnyttjande av resurser inom offentliga sektorn
bör medföra frigörande av ekonomiska medel samt
möjlighet till utveckling och förstärkning av flygresurser,
personellt och materiellt, i såväl fred som ofred. Genom
rationellt utnyttjande av flygresurser, personella och
materiella, sker en bättre anpassning till den snabba
teknikutvecklingen och till de ökade kraven i ett expansivt
samhälle.
Västkustens Flygcentrum--Säve skulle med sitt centrala
läge kunna utnyttjas även av andra länder, t ex vid kurs och
konferensverksamhet avseende räddningstjänst. En absolut
förutsättning för maximal effektivitet av verksamheten är
att byggnation av linjehangarer, kontorsutrymmen och
förrådslokaler snabbt igångsätts. Övriga resurser,
personella och materiella, finns disponibla. Avsikten med
projektet är också att efter en 3-årsperiod utvärdera den
luftburna räddningstjänsten vid västkusten, bland annat
med avseende på effektivitet, kvalitet och kostnad.
Erfarenheter från Västkustens Flygcentrum--Säve,
baserade på räddningstjänstens faktiska uppdragsprofil,
kan tjäna som underlag för beslut om lämplig fördelning av
ekonomiska medel mellan departement, landsting, och
kommun. Mellan de berörda departementen, dvs justitie-,
försvars-, social- och kommunikationsdepartementet, bör
också en fördelning av ekonomiska medel ske.
Samordnare för projektet Västkustens Flygcentrum--
Säve bör länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vara.
Länsstyrelsen bör också tilldelas ekonomiska resurser för
att kunna driva projektet.
Kustbevakningen har idag 3 större flygplan av typ
CASA212. Enligt den lokala organisationen för
kustbevakningen är en av ''hörnstenarna'' att varje flygplan
skall kunna bemannas med dubbla besättningar. Detta
förutsätter dock att ytterligare medel tillförs
kustbevakningen för ökade personalkostnader. Marinen
har sedan ett par år tillbaka ett flygplan av samma typ som
kustbevakningen, vilket används för ubåtsjaktuppdrag.
Anskaffningen har skett i samråd mellan marinen och
kustbevakningen. För närvarande finns marinens flygplan
stationerat på Kallinge, vilket tidigare beslutats i avvaktan
på genomförandet av det s.k. Tullinge-projektet.
Huvuddelen av flygplansoperatörerna bor i
Göteborgsområdet. Detta innebär en merkostnad för
marinen: t ex ekonomisk ersättning för resor och
traktamente samt minskad tid för arbetsuttag. En mer
ekonomisk lösning för samhället, och i synnerhet för
marinens budget, vore att geografiskt stationera
ubåtsjaktflygplanet där huvuddelen av personalen är
stationerad. Rent generellt borde det, där så är möjligt, i
konsekvens med exemplet ovan, ur ekonomisk såväl som
social synvinkel vara lämpligare att basera materiel där
personalen bor och verkar än att flytta personal till de orter
där material finns. Mot bakgrund av regeringens beslut den
30 januari 1992 om fortsatt samverkan mellan
kustbevakningen och marinen vore ett beslut att flytta
ubåtsjaktflygplanet till 12:e helikopterdivisionen ett steg i
rätt riktning. Marinchefens inriktning var, att efter
genomförandet av Tullinge-projektet, skulle
ubåtsjaktflygplanet permanent stationeras på Tullinge.
Regeringen föreslog riksdagen i prop. 1991/92:102 att
Tullinge-projektet skulle avvecklas. Riksdagen beslutade
enligt regeringens förslag (920603) varför beslutet om
stationeringsort för marinens flygplan bör omprövas.
Genom basering av ubåtsjaktflygplanet på Säve skulle
samutnyttjande mellan marinen och kustbevakningen
kunna ske. Därmed tillgodoses på ett konkret sätt
regeringens inriktning om samutnyttjande av resurser. I
denna samverkan kan, förutom kustbevakningens
utbildade personal, 12:e helikopterdivisionens piloter,
operatörer och tekniker utnyttjas operativt. Dessutom kan
uppläggning av gemensamt reservdelsförråd ske på ett
rationellt och ekonomiskt sätt. Genom en sådan
minimering av kostnader, och redan gjorda investeringar i
ubåtsjaktflyg- planet, bör flygplanet kunna bibehållas och
utnyttjas som en viktig del i ubåtsskyddsfunktionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att medel för genomförande av
projektet Västkustens Flygcentrum--Säve bör tillföras
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att marinens ubåtsjaktflygplan
bör utgångsbaseras vid tolfte helikopterdivisionen, Säve.
Stockholm den 21 januari 1993
Elving Andersson (c)
Rune Thorén (c)