När någon (oftast kommun eller staten) skall förvärva
kronoöverloppsmark blir det ofta tre intressenter, särskilt
om marken skall exploateras. Det är dels säljaren (oftast
Domänverket), dels köparen och sedan berörd sameby. Vid
köp av en ren råmark som ej exploateras sker ingen
förändring beroende på att renbetesrätt ej är beroende av
ägandet.
Köp genomförs ofta på det sättet att köparen skriver
köpeavtal med Domänverket där förutom priset också bl.a.
anges att Domänverket skall göra upp med berörd sameby
om eventuell ersättning. Om marken skall exploateras,
vilket självfallet är det vanligaste, så skrivs ofta in i avtalet
att säljaren hos Jordbruksverket skall inge en begäran om
upphävande av renskötselrätt enligt rennäringslagen. Om
detta skall sedan länsstyrelserna yttra sig och det är då inte
ovanligt att det läggs tjänstemannaförslag som vida
överstiger det pris som redan överenskommits.
Lagstiftning eller andra regler på detta område måste
alltså utformas på så sätt att detta klaras ut i samband med
det direkta köpet. Det enklaste enligt vår mening vore att
länsstyrelsens rennäringsdelegation vore det organ som helt
handlade detta och att Domänverket helt frikopplades.
Det har också förekommit fall, t.ex. i Kiruna, där andra
enheter än rennäringsenheten inom länsstyrelserna har
tillstyrkt markanvändning utan förbehåll varefter
kommunen har upphandlat marken i god tro och sedan har
rennäringsenheten efter detta föreslagit att kommunen skall
betala betydande summor för renbetesrätten. Fick
rennäringsdelegationen ensam hand om all markförsäljning
för samhällsutbyggnad ovan odlingsgränsen skulle alla
aspekter säkert bedömas på en gång och rättssäkerheten
vara tryggad för berörda.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av översyn av
bestämmelserna om förvärv av kronoöverloppsmark.
Stockholm den 26 januari 1993
Åke Selberg (s)
Bruno Poromaa (s)