Minikraftverk i biflöden till huvudälvar och nationalälvar
I biflödena till de stora älvarna i norra Sverige har från
mitten av 1600-talet, på samma sätt som i andra delar av
landet, funnits ett stort antal vattendrivna kvarnar och
sågverk. Många av dessa anläggningar var ännu i bruk
under 1930-talet.
Nyttiggörandet av vattenkraften i biflödena till de stora
älvarna i Norrbotten har varit omfattande och därmed haft
stor betydelse för glesbygdsbefolkningens överlevnad. År
1734 rapporterade landshövding Gabriel Gyllengrip att inte
mindre än 18 sågverk var under byggnad i Norrbotten. Sju
år senare fanns där 62 sågverk.
Förutom vattendrivna kvarnar och sågverk byggdes
elektriska kraftverk som försörjde mindre byar med
elektricitet.
Det på 1930- och 1940-talen utbyggda
eldistributionsnätet medförde att minikraftverk till rimlig
kostnad kunde anläggas på de ställen där de nedlagda
kvarnarna och sågverken funnits. Elenergin kunde tillföras
det allmänna elnätet.
I proposition 1977/78:57 förordades bl.a. miljövänliga
förnyelsebara energiformer såsom sol, vind och vatten.
Vattendomstolarna kunde alltså i enlighet med den antagna
propositionen bevilja tillstånd till minikraftverk i älvarnas
biflöden till fördel för landsbygdens utveckling -- även i
norra Sverige. Trots detta har begärda tillstånd avstyrkts
utan hänsynstagande till de drabbade.
I naturresurslagen 3:6, proposition 1985/86:3, stadgas att
i vattenområden tillhörande Torne älv, Kalix älv, Pite älv
och Vindelälven får inte vattenkraftverk byggas. Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1987. Det är således dessa fyra
huvudälvar som nu i propositionen 1992/93:80 får
benämningen nationalälvar. Hur skall då vattenområden
tolkas? Är det hela tillrinningsområdet med samtliga
biflöden?
För närvarande finns det ingen anledning att bygga ut
någon av våra fyra huvudälvar. Däremot borde det vara
rimligt att pröva utbyggnad av minikraftverk i mindre
biflöden.
I proposition 1985/86:3 som omfattar 246 sidor saknas
den viktiga historiska bakgrunden om biflödenas nyttjande
till småskalig energiproduktion under hundratals år i norra
Sverige. Den som i dag vandrar utefter biflödena till de
stora älvarna kan endast i undantagsfall upptäcka lämningar
av de många kvarnarna och sågverken, vars symboler finns
på gamla kartor över Norrbotten. Naturen förefaller orörd.
Naturen själv har bevisat att endast mycket liten
miljöpåverkan i allmänhet blir följden av nyttjandet av
naturresursen i en forssträcka. Att mot denna bakgrund
fridlysa och därmed stoppa prövningen av energiutvinning i
alla biflöden ter sig onödigt restriktivt.
Om vi ska klara målsättningen -- att hela Sverige ska
leva -- kan vi inte försvåra möjligheterna till utkomst för den
glest bosatta befolkningen. Miljöpåverkan är mycket
begränsad, om ens någon, och därför bör biflödena till
nationalälvarna kunna prövas i särskild ordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att biflöden bör undantas i 3 kap.
6 § naturresurslagen.