Mot bakgrund av den extrema torrsommaren 1989
hemställde landshövdingen i de sju sydligaste länen i en
skrivelse till regeringen att vattenlagen skulle ändras i vissa
avseenden. De frågor som tagits upp i skrivelsen
behandlades av regeringen i Prop 1990/91:114. Skrivelsen
ledde till en ändring i lagen. Länsstyrelsen fick genom
ändringen möjlighet att bestämma att ett vitesföreläggande
enligt 21 kap
3
§ vattenlagen skall gälla även om det överklagas. I övrigt
föranledde skrivelsen ingen ändring av vattenlagen.
Regeringen uppdrog 1991-08-22 åt jordbruksverket att i
samråd med naturvårdsverket utreda jordbrukets
vattenbehov och vattenförsörjning. Utredningen har ännu
inte redovisats till regeringen.
Sommaren 1992 blev i de sydliga länen ännu
nederbördsfattigare än 1989. Länsstyrelserna ställdes åter
inför en närmast omöjlig tillsynsuppgift vad gäller
vattenuttag för bevattning. Vattenresurserna, främst i
mindre vattendrag, utnyttjades i vissa fall långt utöver vad
som är tillåtligt med hänsyn till allmänna intressen såsom
biologiska effekter och fiskeintressen.
De erfarenheter och problem i samband med tillsyn
enligt vattenlagen beträffande bevattning främst inom
jordbruket, som föranledde skrivelsen från
landshövdingarna 1989, har under årets torka bekräftats
och ytterligare accentuerats.
Endast ett marginellt antal bevattningsföretag har
legaliserats sedan 1989, och läget beträffande prövning och
tillsyn för sådana företag är i stort sett oförändrade. Ur
länsstyrelsernas synpunkt är detta klart otillfredsställande,
och vi vill därför starkt betona nödvändigheten av att
bestämmelserna i vattenlagen angående bevattningsföretag
snarast ses över.
Med grund i vad som ovan sagts föreslås följande
ändringar i vattenlagen:
a. Administrativ prövning av bevattningsföretag efter
dansk modell införes, d v s
vattenföretag för bevattning skall vara
tillståndsprövade. Prövningen bör ske vid länsstyrelserna.
Tillstånden bör tidsbegränsas till 10 år.
b. Prövningsförfarandet enligt punkt a kombineras med
tillräckliga befogenheter för länsstyrelserna att omedelbart
kunna stoppa icke bevattningsuttag.
Ändringar bör införas snarast med en övergångsperiod
på fem år.
En prövning enligt ovan bör medföra att
handläggningstiderna för tillståndsansökningar blir
avsevärt kortare och att totalkostnaderna för både
samhället och den enskilde blir lägre. Erfoderlig kompetens
för prövningen anser vi finnas inom den nya länsstyrelsen.
En viss resursförstärkning krävs dock för att på rimlig tid
kunna genomföra ett stort antal prövningar. Denna ökning
av resursbehovet på länsstyrelserna bör kunna finansieras
genom årlig avgift för tillståndsinnehavarna i likhet med den
som tas ut för myndigheternas verksamhet enligt
miljöskyddslagen.
För att förstärka tillsynsmyndigheternas möjlighet att
ingripa i kritiska situationer bör det också utredas om det
för övergångsperioden enligt ovan kan införas regler
varigenom tillsynsmyndigheten kan utfärda generella
förbud mot vattenuttag i särskilt utsatta yt- och
grundvattenområden.
Vattenuttag för husbehov och för vattning av djur bör
liksom hittills undantas tillståndsplikten. Detta bör också
gälla för speciellt anlagda bevattningsdammar, som inte har
direkt förbindelse med något vattendrag utom under
perioder av högt flöde i vattendraget, då dammen fylls.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till ändring av
vattenlagen.
Stockholm den 19 januari 1993
Ingbritt Irhammar (c)
Marianne Jönsson (c)