med anledning av prop. 1992/93:242 Minskad statlig reglering av kommunernas ansvar för boendefrågor
Samhällen och bostadsområden skapas av människor
och för människor. För att utforma ett väl fungerande
samhälle krävs en demokratisk beslutsprocess där
medborgarnas behov formulerar kraven och politikerna
beslutar om åtgärderna. Med denna målsättning som
utgångspunkt har riksdagen på förslag av tidigare
socialdemokratiska regeringar utformat en lagstiftning och
tagit ekonomiska beslut i syfte att stärka kommunernas
inflytande och medverkan i samhällsplaneringen. En väl
fungerande samhällsplanering innebär att vi bättre kan ta
tillvara samhällets resurser och tillgodose människors
behov. Genom samhällsplaneringen och utifrån detta behov
bör besluten fattas bl.a. om hur utbyggnaden av våra
tätorter, dess bostäder och infrastruktur skall ske, hur
samhället skall utvecklas för kommande generationer och
vilka värden i form av miljö och social gemenskap som vi
vill föra vidare.
Bostadspolitiken styrs både av marknadens vilja att
tillfredsställa människors efterfrågan och samhällets
ambition att tillfredsställa alla människors behov. Planering
handlar om medborgarnas delaktighet i
demokratiseringsprocessen som ger dem makt över sitt eget
dagliga liv.
Samhällets ansvar för bostadsförsörjningen kommer till
uttryck i grundlagen, bostadsförsörjningslagen och
speciallagstiftning för vissa boende.
Nationellt kan vi lägga fast vissa grundläggande mål,
men hur de ska genomföras och anpassas till lokala behov
och förutsättningar måste bestämmas i kommunerna.
Lagen om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande reglerar:
§ 1 möjligheter att använda kommunala medel för att
lämna enskilda hushåll ekonomiskt stöd till boende,
täckande av förvaltningsförluster i vissa bostadsföretag,
§ 2 kommunernas förmedling av statligt stöd till
bostadsfinansiering, biträda vid byggnadskontroll, att
kommunerna ska samla uppgifter om den kommunala
bostadsförsörjningen och informera bostadssökande om
bostäder,
§ 3 krav på bostadsförsörjningsplanering som syftar till
att alla i kommunen får en egen bostad av god kvalitet, att
bostadsförsörjningsplaneringen antas av
kommunfullmäktige, att länsstyrelserna aktivt ska bistå
kommunerna med underlag till
bostadsförsörjningsplaneringen,
§ 4 vid behov inrätta avgiftsfri bostadsförmedling,
regeringen kan ålägga kommun att inrätta
bostadsförmedling, kommunalförbund då flera kommuner
anordnar gemensam bostadsförmedling,
§ 5 möjligheter för gemensam bostadsförmedling att
villkora att bostadssökandes tidigare bostad överlåtes till
bostadssökande som kommunen eller kommunalförbundet
anvisar,
§ 6 förskottera medel för tvångsförvaltning av
bostadsfastighet i vissa fall.
Regeringens proposition 1992/93:242 föreslår att
bostadsförsörjningslagen och lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt upphör i sin helhet från 1 juli 1993.
Enskildheter i bostadsförsörjningslagen, som kommunens
rätt att använda kommunala medel för att lämna enskilda
hushåll ekonomiskt stöd till boende, tas in i en särskild lag.
En motsvarighet till 6 § bostadsförsörjningslagen om att en
kommun i vissa fall får förskottera medel till en fastighets
skötsel om fastigheten är ställd under tvångsförvaltning förs
in i bostadsförvaltningslagen.
Socialdemokraterna delar inte regeringens uppfattning
att bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen
inte längre fyller någon uppgift. Vi föreslår därför att
propositionen avslås i sin helhet, utom vad gäller § 2 om
förmedling av statlig stöd till bostadsfinansiering. Vi
föreslår ändring av bostadsförmedlingarnas möjligheter att
ta ut avgift.
Regeringens samlade förslag på bostadspolitikens
område visar tydligt hur den, ibland med små steg, ofta med
jättekliv, flyttar bestämmanderätten om hur, var och till
vilken kostnad människor skall bo, från medborgarna och
deras valda ombud, till någon diffus ''marknad'' som ingen
känner och som inte kan ställas till ansvar.
Regeringen och riksdagsmajoriteten har sedan
majoritetsskiftet hösten 1991 fattat en rad beslut som syftat
till systemskifte -- från en bostadspolitik som omfattar alla --
över till en avreglerad och marknadsanpassad
bostadsmarknad för ett mindretal.Riksdagens beslut från
våren 1991 om att införa räntelånen upphävdes hösten 1991.
I stället tillsattes en ny utredning om
bostadsfinansieringen.Bostadsdepartementet
avskaffades hösten 1991. Departementets ärenden har nu
fördelats till 7 olika departement.Det särskilda
investeringsbidraget för ny- och ombyggnad har successivt
avvecklats. Fr.o.m. 1993 finns inget investeringsbidrag.
Bostadsrättslagen har förändrats i syfte att underlätta
möjligheterna att omvandla hyresrätter till bostadsrätter.
Det räcker nu med enkel majoritet bland hyresgästerna som
ställer sig bakom ombildning. En så liten andel som ansluter
sig innebär dock stora svårigheter att finansiera ett
övertagande.Markvillkoret har tagits bort.
Markvillkoret innebar att marken skulle ha förvärvats av
kommunen eller att kommunen skulle medge stöd om
marken förvärvats på annat sätt för att statliga lån och
räntebidrag skall kunna erhållas.Konkurrensvillkoret
(för att få statliga lån) som innebar att projekt skulle
upphandlas i konkurrens har tagits bort.Rätten till
kommunal bostadsanvisning i samband med långivning har
slopats.Produktionskostnadsprövningen, som innebar
att länsbostadsnämnderna prövade om kostnaderna var
skäliga, har tagits bort.Systemet med statliga bostadslån
upphörde vid årsskiftet 1991/92. All långivning till
bostadsbyggandet sker nu på den allmänna lånemarknaden.
Räntebidrag utgår därmed oberoende av hur finansieringen
är ordnad.Riksdagen beslutade i juni 1992 om ett nytt
finansieringssystem. Beslutet innebar dels att
räntesubventionerna till befintliga hus försämrats med 3,4
miljarder kr från 1993, dels att en successiv avveckling av
ett försämrat räntebidragssystem skall ske och tillämpas på
de bostäder som byggs från och med 1993.En proposition
ligger på riksdagens bord om att begreppet allmännyttan
skall tas bort och att konventionell beskattning införs.
Till detta kommer en rad förslag i olika utredningar och
departementspromemorior -- alla med samma inriktning.
Avgörande för en framgångsrik bostadspolitik är att den
är väl förankrad där den skall förverkligas, dvs i
kommunerna. Kommunernas ansvar för bostadspolitiken
innebär bland annat att de har skyldighet att planera
bostadsförsörjningen och ta initiativ till bostadsbyggande.
''Allas rätt till en god bostad'' förutsätter aktiva insatser av
kommunerna. Att skapa reella möjligheter att planera och
skapa den samhällsbildning som gagnar orten och dess
kommuninvånare och att medverka till att alla får rätt till en
bra bostad kräver styrinstrument.
Bostadsförsörjningsplaner och bostadsförmedling är medel
i detta arbete.
Propositionstexten innehåller inte ett enda argument för
varför möjligheterna för kommunerna att ekonomiskt bidra
till hyresförluster eller varför insynen i
bostadsrättföreningarnas verksamhet ska upphöra.
Vi socialdemokrater anser det viktigt att kommunerna
även fortsättningsvis ska ha möjlighet att ge ekonomiskt
bidrag till tomma lägenheter. Det kan i annat fall bli en
orimlig ekonomisk börda som läggs på de hyresgäster som
bebor fastigheter med stort antal tomma lägenheter. Så
länge kommunerna har borgensåtaganden för
bostadsrättsföreningarnas fastigheter är det för oss helt
självklart att också insynsmöjligheten måste finnas kvar.
Regeringen ser behovet av bostadsförsörjningsprogram
ur kommunernas administrativa eller byråkratiska
synvinkel. Vi socialdemokrater anser att
medborgarperspektivet är viktigare.
De beslut som riksdagen redan fattat om att avskaffa
markvillkoret och bostadsanvisningsrätten som krav för
statligt stöd innebär att kommunerna har berövats viktiga
medel för att planera sin bostadsförsörjning. Motiven för
denna avreglering är att den skulle leda till sänkta
byggkostnader. Några belägg för detta har inte visat sig. Att
avreglera får aldrig innebära att samhället avhänder sig
möjligheter att planera!
Regeringen skriver: ''Jag vill i sammanhanget särskilt
stryka under att ett slopande av kravet på särskilda
kommunala bostadsförsörjningsprogram m.m. inte syftar
till att ändra den hävdvunna principen om kommunernas
grundläggande ansvar för boendefrågor.'' Även med
regeringens förslag kommer det alltså att vara kommunerna
som i praktiken har huvudansvaret för att planera
bostadsförsörjningen. För att kommunerna fullt ut ska
kunna ta detta ansvar, krävs att man har tillgång till bra
verktyg för ett offensivt arbete för en bra
bostadsförsörjning. Plan- och bygglagen, PBL, där
planeringsprocessen har utformats från demokratiska
utgångspunkter, är en bra bas för detta. Den kan och skall
dock inte ensam vara den legala basen.
Om vi skall nå våra bostadssociala mål, inte minst de
som syftar till minskad segregation, kan marknadskrafterna
inte tillåtas leva fritt utan styrning. Bostadsmarknaden
kommer fortsättningsvis att präglas allt mindre av
nyproduktion, i stället kommer den att domineras av
successionsbostäder. Då är det nödvändigt att kommunerna
ges möjligheter att fullgöra sin skyldighet att ansvara för en
bra bostadsförsörjning åt alla.
Alla skall ha rätt till en bostad. I en väl fungerande
kommun finns det bostäder för olika hushållstyper och med
olika upplåtelseformer.
För att lösa sin bostadsförsörjningsuppgift måste
kommunen ha kunskap om hur bostadsbeståndet utnyttjas,
hur trångboddheten och tillgängligheten är fördelad mellan
hushållen och de sociala förhållandena i olika
bostadsområden.
En väl fungerande bostadsmarknad måste ge
medborgarna en överblick, inte bara över det tillgängliga
utbudet av fastighetsägarnas lediga lägenheter. Än viktigare
är att få del av och medverka i den demokratiska process
som framtagandet av en bostadsförsörjningsplan innebär.
För den som skall bo är bostadens läge, kommunikationer,
kommunal och kommersiell service lika viktigt som
bostadens storlek och kostnad.
Bostadsförsörjningsprogrammet ger kommunen och
medborgarna en helhet. Först då tjänar marknaden både
konsumenternas och fastighetsägarnas syften.
I propositionen föreslås att lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt tas bort, men det finns inga hållbara
argument till varför. När det gäller argument som ''den kan
utgöra hinder för att utveckla nya
bostadsförmedlingsformer och att sådana hinder måste
undanröjas med hänsyn till bostadskonsumenterna'', har vi
socialdemokrater helt motsatt åsikt. Med en
bostadsanvisningslag kan vi uppnå rättvisa mellan olika
grupper.
Om bostadsmarknaden ska fungera bra för
konsumenterna och för att kommunen ska kunna fullgöra
sin skyldighet att ansvara för en bra bostadsförsörjning åt
alla krävs en fungerande bostadsanvisningslag. Den
kommunala bostadsanvisningsrätten syftar till att
åstadkomma en rättvis och behovsanpassad fördelning av
ny- och ombyggda bostäder. Riskerna för en segregerad
bostadsmarknad ökar om lagen tas bort.
Vi ser tydliga faror i att avskaffa bostadsanvisningslagen.
Riksdagen har tidigare uttalat att de allmännyttiga
bostadsföretagen skall arbeta under samma förutsättningar
som övriga fastighetsägare. I praktiken kommer det att
betyda att de kommunägda företagen inte längre har samma
möjligheter och samma vilja att ta ett större socialt ansvar
än andra fastighetsägare. Utan möjlighet att fördela det
sociala ansvaret för hushåll med små resurser, kommer hela
ansvaret att falla på kommunen genom sociallagstiftningen.
Därmed har Sverige också hamnat i situationen att vi skapar
speciella sociallägenheter för de familjer som inte ''passar''
in i våra välordnade bostadsområden.
Om målet allas rätt till en god bostad ska kunna
upprätthållas, är det viktigt att de bostäder som produceras
kan komma alla till del. Detta sker bäst genom samhällets
medverkan. Vi socialdemokrater anser därför att den
kommunala bostadsanvisningsrätten måste finnas kvar.
Bostadsförsörjningslagen ger kommunerna skyldighet
att anordna bostadsförmedling, den skyldigheten vill
regeringen avskaffa, liksom möjligheten för regeringen att
förordna om kommunal bostadsförmedling.
Socialdemokraterna anser att en aktiv och
serviceinriktad bostadförmedling är ett viktigt medel i
arbetet med att uppnå målet om allas rätt till en bostad.
Bostadsförmedlingen ska vara en serviceverksamhet som
ger människor möjlighet att tillfredsställa sina
bostadsönskemål. Bostadförmedlingen ska förmedla
samtliga lägenheter i kommunen, vem som utför
förmedlingsuppgiften avgör kommunen. Uppgiften kan
läggas ut på entreprenad eller utföras i egen regi.
En sammanhållen bostadsförmedling ger kommuner och
byggherrar information om bostadsefterfrågan som är
värdefull för bostadsplaneringen. Och för
bostadskonsumenten är det lätt att få överblick över
marknaden och ställa sig i en kö.
I kommuner som idag är utan kommunal
bostadsförmedling, förmedlar varje fastighetsägare sina
lediga lägenheter i egen regi. I dessa kommuner är
situationen för de bostadssökande kaotisk. För att erhålla
information om och kunna ställa sig i bostadsköerna hos
fastighetsägarna måste man i 59 kommuner anmäla sig till
22 eller fler fastighetsägare. Det är mödosamt och
tidskrävande att bevaka alla dessa köer. Risken för
godtycke är uppenbar. Detta drabbar framför allt svaga
grupper på bostadsmarknaden.
En förutsättning för att bostadsförmedlingen ska kunna
fungera på ett bra sätt är att tillräckligt många lägenheter
ställs till förfogande för förmedlingen. Eftersom
kommunerna har ansvaret för bostadsförsörjningen är det
rimligt att man också har inflytande över förmedlingen av
de bostäder som producerats. Kommunerna måste ha
lagliga möjligheter att få tillgång till lediga lägenheter.
För oss socialdemokrater är det grundläggande att vi kan
garantera alla någonstans att bo och att vissa grupper inte
hänvisas till ett boende med lägre standard där deras
utslagenhet markeras tydligt i samhället. Vi löser inga
problem med att frånta kommunerna ansvaret att försörja
sina medborgare med bostäder.
Under förutsättning att vårt krav om en sammanhållen
bostadsförmedling vinner gehör är vi beredda att acceptera
regeringens förslag om avgifter för förmedling av
lägenheter. Avgiftens storlek får vara högst densamma som
vid yrkesmässig förmedling, idag 1200 kr.
Del av förmedlingsavgiften kan tas ut vid registrering
men skall räknas av vid förmedling av lägenhet alternativt
återbetalas vid avregistrering utan att förmedling har skett.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition
1992/93:242,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas ansvar för en
sammanhållen bostadsförmedling,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt för kommun att ta ut avgift
för förmedling av bostäder.
Stockholm den 21 april 1993
Oskar Lindkvist (s)
Magnus Persson (s)
Lennart Nilsson (s)
Sören Lekberg (s)
Rune Evensson (s)
Britta Sundin (s)
Marianne Carlström (s)
Lars Stjernkvist (s)
Björn Ericson (s)
Berit Oscarsson (s)
Bengt Lindqvist (s)
Nils T Svensson (s)
Mats Lindberg (s)
Sinikka Bohlin (s)