med anledning av prop. 1992/93:174 Administrationen av bostadsbidragen till barnfamiljer m.m.
Bostadsbidragen är en viktig del av den sociala
bostadspolitiken. Bostadsbidragens uppgift är att ge
ekonomiskt svaga hushåll möjligheter att hålla sig med
rymliga bostäder. Målet är, enligt riksdagens beslut 1987, att
bostadsbidragen på sikt skall byggas ut, så att även de
familjer som är beroende av bostadsbidrag skall kunna hålla
varje barn med eget rum.
Som ett led i skattereformen höjdes bostadsbidragen
kraftigt. Också familjer utan barn fick bostadsbidrag.
Antalet hushåll som får bostadsbidrag har därför ökat
markant. I år betalar omkring var fjärde barnfamilj i
genomsnitt drygt 30 % av sin boendekostnad med hjälp av
bostadsbidrag. Totalt får drygt 360.000 hushåll
bostadsbidrag. Bostadsbidragen har således mycket stor
betydelse för bostadsefterfrågan och bostadsmarknaden.
Riksdagsbeslutet 1991 innebar också att stödet till
hushåll med höga bostadsutgifter skulle byggas ut så att det
i betydligt större utsträckning rymmer utgifter för nybyggda
lägenheter. Det angavs också att man skulle ta hänsyn till
den fördelningspolitiska profilen och därför inte sänka
bostadsbidragen för de som har låga bostadsutgifter.
Analyser som Boverket gjort visar att bostadsbidragen
har god fördelningspolitisk träffsäkerhet. Den
bostadspolitiska betydelsen har också de senaste åren
kraftigt accentuerats, på grund av den allmänna
utvecklingen från generella till selektiva stöd. För att kunna
förverkliga de bostadspolitiska målen är det viktigt att
bostadsbidragen också fortsättningsvis får behålla sin
bostadsanknytning.
Genom den borgerliga regeringens åtgärder har
boendekostnaderna stigit väsentligt. Genom riksdagens
beslut om minskade räntebidrag höjs hyrorna kraftigt. I
bostäder byggda efter 1978 är boendekostnaderna så höga
att de för de allra flesta hushåll ligger över den övre
bostadskostnadsgränsen för bostadsbidrag. Just nu har
Sverige den högsta arbetslösheten under efterkrigstiden,
och någon tendens till minskande arbetslöshetstal kan inte
skymtas. Många riskerar på grund av arbetslöshet att inte
klara av sina bostadskostnader.
I juni 1992 beslutade majoriteten i riksdagen att höja
den övre bostadskostnadsgränsen från 1993. Detta
möjliggjordes genom en omfördelning så att den nedre
bostadskostnadsgränsen också höjdes. Enligt
socialdemokratisk uppfattning bör kostnaderna för
förbättrade bostadsbidrag delas solidariskt av alla
skattebetalare, inte genom omfördelningen inom gruppen
bostadsbidragstagare.
Proposition 1992/93:174 föreslår en rad förändringar av
bostadsbidragen. Gränsen för högsta bidragsgrundande
bostadskostnad höjs med 300--400 kr vilket ökar
möjligheterna för hushåll med låga inkomster att efterfråga
även nyproducerade lägenheter.
Flertalet av de bidragsberättigade hushållen med barn
bor i bostäder som inte räknas som nyproduktion. De övre
bostadskostnadsgränserna för barnfamiljerna täcker i stort
sett de verkliga genomsnittshyrorna i beståndet.
Vi föreslår att gränsen för bidrag till boendekostnad med
75 % för ettbarnshushåll ökas till 3 150, för tvåbarnshushåll
till 3 350 och för hushåll med tre barn eller fler till 3 750.
Genom detta ökar bostadsbidraget för alla hushåll med
bostadsbidrag med boendekostnader över 3 150 kr per
månad.
Propositionen pekar på att den överenskomna
besparingen om 3 miljarder kr på bostadssektorn från 1994
kan komma att innebära ett ökat resursbehov inom ramen
för bostadsbidragen. Det är idag omöjligt att göra annat än
teoretiska bedömningar av hur boendekostnaderna och
andra hushållsutgifter kommer att påverka de enskilda
hushållen från 1994. Bostadsbidragen är och bör även
framgent vara ett av samhällets instrument för att fördela
resurserna solidariskt på bostadsmarknaden.
Det är därför nödvändigt att regeringen gör en
bedömning av hur främst de närmaste årens ekonomiska
utveckling kommer att påverka de enskilda hushållen. En
viktig del i analysen är en redovisning av hur
boendekostnaderna ökar i olika årgångar av bostäder och i
olika upplåtelseformer. För att bedöma behovet och
därmed samhällets kostnader för bostadsbidragen bör
analysen också omfatta om de hushåll som behöver
kompensation för ökade boendekostnader verkligen får
bostadsbidrag.
Grundbeloppet på 1 000 kr för familjer med
hemmavarande barn föreslås sänkas till 600 kr för
enbarnsfamiljer, till 900 kr för tvåbarnsfamiljer samtidigt
som trebarnsfamiljernas bidrag ökas till 1 200 kr per månad.
Socialdemokraterna anser att grundbeloppet, vilket endast
utgår till familjer med bostadsbidrag, även fortsättningsvis
skall utgöra bidrag kopplat till behovet och möjligheten för
barnfamiljerna att skaffa sig tillräckligt rymliga och väl
utrustade bostäder. Av det skälet föreslår vi att
benämningen även fortsättningsvis förblir ''grundbelopp''.
I propositionen föreslås att enhetliga bestämmelser
införs för ungdomar med eller utan studiemedel, samt att
enhetliga bostadskostnadsgränser skall gälla för denna
grupp. Vidare informeras om att ytterligare minskning av
antalet hushållsgrupper övervägs. Den uppdelning som
finns i dag har gjorts för att få så stor träffsäkerhet som
möjligt till de hushåll som har stödbehov, och förändringar
måste därför föregås av mycket noggranna beräkningar och
konsekvensanalyser. Beträffande förslaget om enhetliga
bostadskostnadsgränser för ungdomar kan det finnas
anledning att återkomma när riksdagen föreläggs förslaget
till beslutade ändringar av bostadssubventionerna för 1994.
Vid beräkning av den bidragsgrundande inkomsten för
barnfamiljer skall, enligt nu gällande regler, viss del av
hushållets sammanlagda förmögenhet läggas till inkomsten.
Regeringen föreslår nu att man fortsättningsvis inte skall ta
hänsyn till den bidragssökandes förmögenhet. 1992 var det
ca 5 500 hushåll som fick sina bostadsbidrag reducerade
med totalt ca 105 milj kr beroende på förmögenhet. Det kan
inte vara rimligt, att i tider när statens sparbehov är större
än någonsin, medverka till att hushåll kan få bostadsbidrag
oavsett förmögenhetens storlek. Vi föreslår att den
bidragsgrundande inkomsten ökas med viss del av
hushållets förmögenhet enligt nu gällande regler.
När bostadsutskottet hösten 1992 (bet 1992/93:BoU5)
behandlade frågan om bostadsbidrag för år 1993
behandlades också en motion (s) i vilken förordades en
ändring i bostadsbidragslagen så att bostadsbidrag till
hushåll utan barn kan utgå också när hushållet består av
personer av samma kön.
Utskottet avstyrkte motionen med motiveringen att
frågan -- enligt vad utskottet erfarit -- i februari 1993 skulle
behandlas i en proposition om bostadsbidrag fr.o.m. 1994.
Till detta kan tilläggas att socialministern i svar på en fråga
i riksdagen den 24 mars 1992 upprepade gånger framhållit,
att enligt hans mening den diskriminering borde undanröjas
som ligger däri att hushåll utan barn och bestående av vuxna
av samma kön inte kan få bostadsbidrag. Mot bakgrund av
vad socialministern anfört är vi förvånade över att inga
förändringar föreslås i bostadsbidragslagen i denna del.
Återigen hänvisas till Kommittén om registrerat
partnerskap. Resultatet av kommitténs arbete bör enligt
propositionen avvaktas.
Som flera gånger framhållits är frågan inte beroende av
vad denna kommitté kan komma fram till. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag så att denna orättvisa
elimineras.
Regeringen föreslår i propositionen att
Riksförsäkringsverket blir central förvaltningsmyndighet
för bostadsbidragssystemet. Detta ansvar har i dag
Boverket, som är expertmyndighet för bl a
bostadsförsörjning och byggande. Boverket har en bred
kompetens i bygg- och bostadsfrågor. Där finns ett stort
antal experter som tillsammans besitter en omfattande
kunskap inom bl.a. bostadsekonomiska, bostadssociala och
bostadsjuridiska frågor.
Bostadsbidragens bostadspolitiska roll kommer
sannolikt att öka ytterligare i framtiden. Därför är det
viktigt att den resurs i form av kompetens och kunnande
som Boverket utgör tas till vara. Att bygga upp en ny
organisation för dessa frågor inom RFV måste dessutom ge
ökade kostnader. Det måste gå att skapa en rationell
organisation där försäkringskassorna övertar ansvaret för
beviljande och utbetalande av bostadsbidragen och att
Boverket som expertmyndighet behåller ansvaret för
tillämpningsföreskrifter, uppföljning och utvärdering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att gränsen för bidrag till
boendekostnad med 75 % för ettbarnshushåll ökas till 3
150, för tvåbarnshushåll till 3 350 och för hushåll med tre
barn eller fler till 3 750 kr,
2. att riksdagen beslutar att grundbeloppet även
fortsättningsvis benämns grundbelopp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bostadsbidrag till hushåll som
består av personer av samma kön,
4. att riksdagen beslutar behålla nuvarande regler om
förmögenhet vid beräkning av bidragsgrundande inkomst
för bostadsbidrag,
5. att riksdagen beslutar att Boverket skall vara den
myndighet som ansvarar för tillämpningsföreskrifter,
uppföljning och utvärdering av bostadsbidragen.
Stockholm den 23 mars 1993
Oskar Lindkvist (s)
Magnus Persson (s)
Lennart Nilsson (s)
Sören Lekberg (s)
Rune Evensson (s)
Britta Sundin (s)
Marianne Carlström (s)
Lars Stjernkvist (s)
Björn Ericson (s)
Berit Oscarsson (s)
Nils T Svensson (s)
Mats Lindberg (s)
Sinikka Bohlin (s)
Bengt Lindqvist (s)