Just nu händer mycket i det svenska samhället på olika
områden. Den svenska politiken är särskilt inriktad på att få
bort detaljreglering i lagstiftningen. Övergripande politiska
mål anges, men det är upp till intressenterna att tolka målen
och välja medel.
Ett område där detta får olyckliga konsekvenser är den
fysiska miljön, som ofta uppbär brister ur tillgänglighets-
och användbarhetssynpunkt för vissa grupper.
För funktionshindrade människor är en fungerande
miljö en förutsättning för ett aktivt deltagande i samhället.
Det betyder att framkomlighet i miljön är nödvändig för
den demokratiska processen, t.ex. i samband med att
viktiga beslut tas, möjlighet att ta del av information. Alla
människor måste ha lika rätt att kunna förflytta sig och
därmed delta på olika sätt. Frågan om miljöns
användbarhet är en fråga om grundläggande demokratiska
rättigheter! Annars accepterar samhället att det finns olika
klasser av medborgare.
När det gäller människor som har rörelsehinder är
miljöns användbarhet avhängig hur den utformas i detalj.
Storlek på mått för utrymme, placering och nivåskillnader
är helt avgörande för möjligheten att kunna ta sig fram.
Tyvärr är få arkitekter medvetna om funktionshindrades
olika svårigheter och de detaljer som är nödvändiga. Det är
vanligt att man lutar sig mot uppfattningen att plan- och
bygglagstiftningen i sig garanterar god tillgänglighet, vilket
den ju inte gör. Förutom lagstiftningen ställs det stora krav
på kunskaper och vilja.
Detta faktum stöds av Handikapputredningen som
konstaterar att det måste finnas en handbok så att
arkitekter, planerare, byggherrar, projektörer, kommuner
m.fl. utformar miljön så att den fungerar i praktiken.
Vidare konstateras att det finns bristande kunskaper. I
slutbetänkandet föreslås en omfattande informationsinsats
och utbildning/fortbildning av berörda.
Handikapputredningen går dock inte längre än så. En
handbok kan aldrig bli tvingande att följa. Lagstiftningen
överlåter i dag åt ovan nämnda inblandade att bestämma
vilka måttkrav som skall gälla, trots att ovan nämnda parter
många gånger inte har tillräckligt med kunskaper.
Det finns kunskaper om hur miljön skall utformas så att
den fungerar. Den kunskapen finns i handikapprörelsen.
Därför är det egentligen märkligt att det i vårt samhälle,
som betraktas som demokratiskt, inte skall finnas garantier
som ger medborgarna rörelsefrihet även när de har/får ett
funktionshinder. I planeringsprocessen är det ett tufft och
oftast omöjligt arbete för handikapprörelsen och enskilda
att få förståelse och gehör för sina krav fullt ut, eftersom
lagen ger för stort utrymme till tolkningar. Noteras skall
också att detaljregleringen ytterligare kommer att minska.
Svensk Byggnorm gav bättre möjligheter till en fungerande
miljö än nybyggnadsreglerna gjorde när de kom.
Nybyggnadsreglerna var avsevärt uttunnade vad gäller
detaljreglering av t.ex. s.k. handikappkrav. Det kan inte
vara acceptabelt att gruppen funktionsmänniskor skall
tvingas kämpa för att få delta i samhällslivet, som står fritt
för andra att göra.
Boverket har deklarerat att man inte kommer att minska
på tillgänglighetskraven när byggreglerna ytterligare
kommer att bearbetas. Det betyder dock inte att det
kommer att finnas garantier för tillgänglighet, vilket ovan
redovisats.
Regeringen har ansvar för att det skapas regler för en
god tillgänglighet och användbarhet i den fysiska miljön för
funktionshindrade. Det är viktigt att regeringen tar detta
ansvar i form av tydliga anvisningar till Boverket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om byggnaders tillgänglighet och
användbarhet för funktionshindrade.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingvar Björk (s)
Bo Nilsson (s)