Den som lånar pengar för att förvärva en bostadsrätt tvingas betala högre ränta än den som lånar för att köpa villa eller t.o.m. fritidshus. Därtill är bankernas belåningsgrad lägre för bostadsrätter, endast 60 procent mot 75 procent för villor.
Ett skäl till bostadsrättens lägre pantvärde är att bostadsrätten utgör lös egendom. Den kan inte intecknas och det registreringssystem som finns för pantsättningar är mindre pålitligt än det officiella inskrivningsväsendet för fast egendom.
Det finns emellertid andra inslag i regelsystemet som bidrar till att bostadsrätten inte anses utgöra ett förstklassigt kreditobjekt. Hit hör inskränkningar i panthavares möjligheter att förfoga över ianspråktagen pant, liksom förhållandet mellan långivaren och bostadsrättsföreningen inför en utmätning.
För att stärka förfogandemöjligheterna bör i bostadsrättslagen införas en tvingande bestämmelse som innebär att juridisk person, t.ex. en bank, inte får vägras inträde i föreningen om förvärvet skett efter pantrealisation. Detta skall gälla oberoende av om pantrealisationen skett vid auktion eller marknadsförsäljning. Bostadsrättslagen bör även justeras på så sätt att föreningen i dessa fall inte äger rätt att motsätta sig uthyrning av bostadsrätten i andra hand.
Pantsättning av en bostadsrätt kan ses som en pantsättning av bostadsrättshavarens nettobehållning i förhållandet mellan honom och bostadsrättsföreningen. Detta innebär att föreningens fordringar på bostadsrättshavaren i princip har företräde framför pantfordran. Således kan föreningen enligt bostadsrättslagen kräva en förvärvare på förfallna avgifter som tidigare bostadsrättshavare underlåtit att betala.
Konsekvensen är att pantens värde minskar i den mån bostadsrättshavaren drar på sig skulder i förhållande till bostadsrättsföreningen, t.ex. genom att inte betala årsavgiften. Vid en försäljning på exekutiv auktion måste den som ropar in bostadsrätten också vara beredd att betala föreningens fordran. Får föreningens fordran fortsätta att växa kan panten bli värdelös.
Dessa regler bör ändras så att bostadsrättsföreningarna får vara med och konkurrera om sina fordringar på samma villkor som övriga fordringsägare. Därigenom får föreningarna också ett starkare intresse av att agera snabbare mot avgiftsunderlåtelser och risken undanröjs för att bostadsrättens värde urholkas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder med syfte att förbättra bostadsrättens värde som pant.
Stockholm den 25 januari 1993 Mikael Odenberg (m)