Inte minst i skogsbruket med sitt 100-årsperspektiv från
sådd till skörd bör det finnas fasta spelregler. Viss reglering
kan därför vara önskvärd för att klara en god skogsvård.
Däremot bör virkesmarknaden, dvs. relationen mellan
köpare och säljare på virkesmarknaden, inte regleras.
Detta sker dock i stor utsträckning och gör att utbudet av
virkesråvara på olika sätt minskar, vilket bidrar till att
Sverige har internationellt sett höga virkespriser.
De höga virkespriserna resulterar i en tendens till för
liten skogsindustri med hänsyn till skogens karaktär av
förnybar resurs. Med tanke på att tillväxten är ca 50 %
högre än avverkningarna och att Sverige har ett effektivt
skogsbruk, borde det vara möjligt att sänka virkespriserna
om snedvridande regler på skatte-, jordförvärvs- och
fastighetsbildningsområdet togs bort.
Den viktigaste orsaken till det låga utbudet och de höga
virkespriserna är att ''skogsräntan'', dvs. den del av skogens
tillväxt som är möjlig att avverka, inte beskattas på samma
sätt som annan ränta. I själva verket betalar en skogsägare
ingen inkomstskatt förrän han avverkar.
Detta gör att det i inkomstskattehänseende är förmånligt
att ha sina pengar i skogen jämfört med på banken, där man
inte kan undvika beskattning genom att låta räntan stå kvar
på bankkontot. Detta innebär i sin tur att en skogsägare
med andra inkomster, t.ex. pension eller lön från
anställning, inte har anledning att avverka förrän han
behöver pengarna från en avverkning. Så länge han eller
hon klarar sin försörjning med pensionen eller lönen är det
privatekonomiskt fördelaktigt att låta ''skogsräntan'' stå
kvar i skogen obeskattad.
Någon form av skatteväxling i beskattningen i
skogsbruket skulle ta bort denna snedvridning på
skatteområdet. Det är dock inte administrativt möjligt att
snabbt genomföra en sådan förändring. Desto viktigare är
det då att andra snedvridningar på skatteområdet
elimineras.
Neutral arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattning
Arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatten är betydligt lägre
om man har sin förmögenhet i skogen än om man har sina
pengar på banken eller i aktier. Detta beror på att det s.k.
skogsbruksvärdet divideras med 3 vid arvs-, gåvo- och
förmögenhetstaxering och att ovan nämnda skatter ökar
progressivt med den taxerade förmögenhetens storlek.
Kombinationen av dessa skatteregler och att
''skogsräntan'' är obeskattad så länge man inte avverkar gör
att avverkningsbenägenheten hos olika grupper, men
framför allt hos pensionärer (en allt större
skogsägarkategori), blir mycket liten. Samhällets budskap
till pensionerade skogsägare är att ''avverka så lite som
möjligt'' och ''sälj för all del inte din skogsfastighet om du
vill föra över så stor del av din förmögenhet som möjligt till
dina barn''.
En neutral arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt är möjlig
att genomföra omgående och skulle tillsammans med
nedanstående förändringar i jordförvärvs- och
fastighetsbildningslagstiftningen öka utbudet av
virkesråvara och skulle därmed också kunna sänka
virkespriserna.
Slopa jordförvärvslagen för skogsfastigheter
Jordförvärvslagen och dess föregångare kom till i början
av seklet med syfte att förhindra skogsbolagens
''baggböleri''. I dag har det ursprungliga syftet försvunnit
men lagen hindrar med vissa undantag fortfarande juridiska
personer att köpa skogsmark. Genom att snart 90 % av
landets skogsägare är pensionärer eller har annat
förvärvsarbete har denna lag tillsammans med
skattelagstiftningen starkt bidragit till att skogsmarken har
en olämplig ägarstruktur. Nästan alla ägarskiften sker i form
av arv eller gåva.
Även om skogsindustrin i dag inte är intresserad av att
öka sitt skogsinnehav medverkar lagen till att denna industri
inte anser sig ha anledning att delta i arbetet att förbättra
arronderingen av skogsmarken. (Inte minst i Dalarna är
ägosplittringen ett stort problem för att kunna bedriva ett
effektivt skogsbruk.) Skogsbolagen upplever att det är för
mycket administrativt arbete med tanke på de begränsade
fördelar som kan uppnås.
Än allvarligare är att jordförvärvslagen förhindrar
uppkomsten av nya skogsbruksföretag, ägda t.ex. av
försäkringsbolag, AP-fonden eller andra juridiska
personer.
En utan samhällets inblandning fungerande
fastighetsmarknad på skogsområdet skulle öka
avverkningen och förbättra skogsvården därför att det i
första hand skulle bli intressant att bruka skogen, inte att ha
den som förmånligt skatteobjekt.
Minska fastighetsbildningsbyråkratin
Jag har ovan redovisat argument för att
skattelagstiftningen och jordförvärvslagen är ett hinder för
ett effektivt skogsbruk på den skogsmark som inte ägs av
aktiva skogsbönder, skogsindustrin eller offentlig-rättsliga
subjekt. Men det finns också emotionella och andra skäl för
en pensionär eller löntagare att bibehålla en skogsfastighet
som kanske ägts av släkten i generationer.
Fastighetsbildningslagstiftningen och lantmäteriet
lägger i dag stora hinder för en skogsägare att sälja av
huvuddelen av skogsmarken från fastigheten på ett sätt
denne själv skulle vilja.
I dag är det inte möjligt att ge en avstyckad fastighet runt
mangårdsbyggnaderna jakt- och fiskeservitut från
huvudfastigheten. Om detta vore möjligt skulle intresset att
sälja huvuddelen av skogsmarken på en fastighet avsevärt
öka och denna mark skulle istället kunna ägas av ett
skogsbruksföretag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skatteväxling i
skogsbruket,1
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av
arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen att denna blir
neutral för skogsägare i förhållande till övriga
skatteobjekt,1
3. att riksdagen hos regeringen begär att
jordförvärvslagen för skogsbruksfastigheter avskaffas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade möjligheter att ge jakt-
och fiskeservitut till avstyckade fastigheter.
Stockholm den 22 januari 1993
Carl B Hamilton (fp)