I vissa fall tillämpas kommunal expropriation av fast
egendom helt i onödan. Detta till förfång för markägaren
som med nu gällande regler för expropriation kan lida stor
ekonomisk skada vid tvångsinlösen. Utdömda
ersättningsbelopp behöver t.ex. inte motsvara vad
fastighetsägaren blivit erbjuden av enskild köpare, s.k.
marknadsvärde.
Kommunen åberopar starka samhällsintressen som skäl
för sin expropriation. Man tar inte hänsyn till om dessa
intressen lika bra eller bättre kan tillvaratas av annan
intressent. Ofta handlar det om råmark som skall användas
vid exploatering, t.ex. av industriområde med tillhörande
vägsystem. Det finns exempel på hur kommun vidhåller
expropriation, trots att markägaren kan visa att han har
exakt samma mål med markinnehavet som det kommunen
åberopar, och att han äger resurser för genomförandet av
exploateringen, och att han är villig att tillgodose och även
finansiera övriga kommunala önskemål som kommunen
framställt.
Dylika expropriationer får snarast ett omvänt resultat
när det gäller att tillgodose samhällsintresset. Dels för att
expropriationsförfarandet blir långvarigt, dels för att det
inte alls är säkert att kommunen är bättre lämpad som
exploatör än markägaren.
Lagen borde i dessa avseenden ses över, så att den
enskildes rätt stärks om inte kommunen oomtvistligt kan
anses vara en bättre ägare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stärkandet av den enskildes rätt
vid expropriation.