I samband med att riksdagen tar ställning till den
framtida skogsvårdsorganisationens utformning bör
övervägas att inrätta en regional statlig myndighet med ett
samlat ansvar för de areella näringarna. Till denna
myndighet bör föras arbetsuppgifterna från
Skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsens lantbruksfunktion
(den tidigare Lantbruksnämnden).
Vidare bör den ''gröna'' naturvården inom länsstyrelsen
föras till en sådan myndighet i enlighet med principen om
sektorsansvaret för miljöfrågorna. Samtliga dessa tre
instanser har i varierande utsträckning ett
myndighetsansvar för olika delar av jord- och skogsbruket.
Denna splittring är från såväl samhällets som
näringsidkarnas synpunkt orationell och mycket skulle stå
att vinna på en samordning. Det totala antalet företag inom
jord- och skogsbruket uppgår till närmare 300 000,
varav mer än 50 000
är kombinerade företag som driver både jord- och
skogsbruk.
Ett alternativ till den föreslagna areella myndigheten,
som framkommit särskilt i länsstyrelsernas remissyttrande
över skogspolitiska kommitténs betänkande, är att föra
skogsvårdsstyrelsens uppgifter till länsstyrelsen och på så
sätt åstadkomma en samordning.
I samband med att en sådan lösning eventuellt utreds bör
emellertid även göras en utvärdering av
länsstyrelsereformen, och då särskilt konsekvenserna av
lantbruksnämndernas inordnande i länsstyrelsen.
Enligt uppgift är erfarenheterna för
lantbruksnämndernas del övervägande negativa. I
synnerhet tycks det föreligga svårigheter att få genomslag
för den av statsmakterna fastslagna miniminivån för
lanbruksverksamhetens omfattning inom länsstyrelsen.
Vidare upplevs den interna administrationen som
betungande, och det är tveksamt om några
rationaliseringsvinster kan redovisas.
Då lantbruksnämnden fördes in i länsstyrelsen uppstod
även en kollision mellan två helt olika kulturer när det gäller
myndighetsutövningen. Lantbruksnämnden har även i sin
myndighetsutövning i stor utsträckning använt sig av
rådgivning, vilket visat sig vara ett effektivt medel som
mildrat de motsättningar som annars lätt uppstår mellan
myndighet och näringsidkare vid traditionell
myndighetsutövning. Rådgivningens betydelse även i
myndighetsutövningen har flerfaldiga gånger under årens
lopp understrukits av statsmakterna, nu senast i
rådgivningsutredningens betänkande.
Även skogsvårdsstyrelsen använder i sin
myndighetsutövning i hög grad rådgivning som ett verksamt
medel. Det är emellertid osäkert vilket utrymme som på
sikt kommer att finnas inom länsstyrelsen för rådgivning
som ett sätt att bedriva myndighetsutövning.
Redan finns exempel på att lantbruksverksamheten
inom länsstyrelsen splittrats på olika block och sammanförts
med annan verksamhet. Det är angeläget att
myndighetsutövning riktad till jord- och skogsbruket även i
fortsättningen baseras på rådgivning på det sätt
näringsutövarna är vana vid. Detta talar för en areell
myndighet som läggs utanför länsstyrelsen.
En ytterligare likhet mellan skogsvårdsstyrelsen och
lantbruksverksamheten i länsstyrelsen är att båda delvis
baserar sin verksamhet på inkomster från uppdrag utförda
för stat, kommun och enskilda. Att verksamheten inte är till
100 %
anslagsfinansierad kräver en anpassning och känsla
för marknadens behov och har i hög grad verkat
vitaliserande på verksamheten. Någon motsvarighet till
detta förekommer inte på annat håll inom länsstyrelsen.
Detta är ytterligare ett starkt skäl för att lägga en areell
myndighet utanför länsstyrelsen.
I detta sammanhang måste även uppmärksammas de
krav som ett svenskt inträde i EG kan komma att ställa på
en regional myndighet när det gäller de statliga insatserna
för jord- och skogbruket. Åtminstone för jordbrukets del
kommer att krävas en omfattande administrativ apparat.
Den pågående omställningen av det svenska jordbruket
visar på den stora betydelsen av en effektiv och kompetent
regional myndighet under ledning av en central myndighet.
Varken den pågående omställningen av jordbruket eller
ännu mindre jordbrukspolitiken inom EG lämnar utrymme
för länsvisa bedömningar. En rimlig bedömning är att den
statliga administration som krävs för jord- och skogsbruket
inom EG blir effektivast genomförd om den är uppbyggd
efter en rät linje från regering över centralt verk till regional
myndighet.
Detta talar för att det på den regionala nivån inrättas en
myndighet med ett samlat ansvar för de statliga insatserna
beträffande miljö- och näringsfrågor inom de areella
näringarna. En sådan myndighet skulle få så omfattande
uppgifter att vart och ett av länen skulle utgöra tillräckligt
underlag för verksamheten.
Den föreslagna areella myndigheten skulle således
kunna inrättas i varje län. Eventuellt kan viss
administration då utföras av länsstyrelsen. Detta är
sannolikt rationellt. Med en myndighet i varje län undviker
man att föregripa framtida beslut om landets indelning i
administrativa områden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en regional myndighet med
ansvar för miljö- och näringsfrågor inom jord- och
skogsbruket.
Stockholm den 19 januari 1993
Owe Andréasson (s)
Alf Eriksson (s)