Alla skall ha möjlighet att efterfråga en bostad efter
behov och önskemål. Inom varje kommundel måste det
finnas bostäder för olika typer av hushåll och med olika
upplåtelseformer. Det behövs t.ex. större lägenheter i
flerbostadshus och även småhus upplåtna med hyresrätt.
Kommunerna måste ha kunskap om hur
bostadsbeståndet utnyttjas, hur trångboddheten och
tillgängligheten är fördelad mellan hushåll och de sociala
förhållandena i olika bostadsområden. Kommunerna kan
hjälpa till med omflyttning så att t.ex. äldre hushåll kan få
en bostad med den service och tillgänglighet som de kräver
för att kunna bo kvar i hemmet, varvid yngre hushåll kan
flytta in i de lägenheter de äldre har lämnat.
Det är positivt att omsorgspolitiken inriktas på en
begränsning av institutionsboendet och att strävan i stället
är att ge möjligheter för de äldre att bo kvar hemma så länge
som möjligt. Men eget boende är inte den bästa lösningen
för alla. Kommunerna och landstingen måste även ta ansvar
för att det finns värdiga vård- och boendeformer för dem
som av olika skäl inte klarar av ett eget boende.
Kommunerna måste också ta ansvar för att
bostadsbeståndet och den sociala och kommersiella
servicen samt omsorgen anpassas till den nya inriktningen.
Närhet till affärer, bank, post, sjukvård m.m. är viktiga
förutsättningar speciellt för de äldre och handikappade.
För barnfamiljerna är närheten till daghem, fritidshem,
skola och gröna ytor viktiga faktorer när man väljer
bostadsområden. Ungdomar, men även vuxna, vill ha
möjlighet till bra fritidsaktiviteter.
Bostadsområdens serviceutbud måste således anpassas
till de behov och krav som de boende i området har. Genom
samverkan och samordning av de verksamheter som bedrivs
av olika huvudmän kan tillgängligheten öka och
besparingar göras.
För att i framtiden planera och skapa bra
bostadsområden måste kommunernas
bostadsförsörjningsprogram växa fram utifrån lokal
kunskap och lokala initiativ. De bör utformas med sikte inte
enbart på själva bostadsförsörjningen utan med helhetssyn
på både kommundelens, kommunens och de boendes
behov. Programmen bygger självfallet på mycket mer än
enbart fysisk planering. Samordningen boende--arbete
ingår i den fysiska planeringen, men förverkligandet beror
till stor del på hur dessa förutsättningar tillvaratas.
Samhällsplaneringen befinner sig i kris. Marknadens
egen ''planering'' är inne. Den rationella planeringen är ute.
Ändå behöver vi en långsiktig planering inom boendet. Nya
strategier för en välfärdsinriktad samhälls- och
bostadsplanering och för samhällsarbete bör utvecklas.
Sammantaget kan strategin beskrivas enligt följande:
-- sektorsövergripande samarbete mellan tekniska och
''mjuka'' verksamheter
-- socialtjänsten måste på ett bättre sätt komma med i
planeringen med sina specialkunskaper om social balans,
socialt liv, människors hälsa och tillgänglighet
-- delaktighet för kommunens invånare, dvs. de som bor
eller tänker bosätta sig i området, efter önskan att delta i
planeringsprocessen för att säkerställa hänsyn till lokala
förutsättningar socialt, historiskt och kulturellt
-- flexibilitet för att underlätta anpassning till ändrade
förutsättningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre social bostadsplanering.
Stockholm den 26 januari 1993
Sinikka Bohlin (s)
Marianne Carlström (s)