Sparnit och avreglering av välfärdssamhället är
kännetecknet för vår nuvarande regeringspolitik. Vi
befinner oss i en allmän ekonomisk kris som det krävs
kraftfulla insatser för att vända. Regeringen har också visat
sina ambitioner genom bl.a. stora besparingar på det
generella bostadsstödet, införande av karensdagar,
minskad semester och lägre statsbidrag till kommunerna.
Innebörden av dessa beslut är att hushållens ekonomiska
situation försämras med ökade boendekostnader, höjda
kommunala avgifter etc. och med lägre disponibel inkomst
som följd. Det är naturligtvis de hushåll med de lägsta
marginalerna som drabbas värst. Till dessa hör den snabbt
växande gruppen arbetslösa, lågavlönade, ensamstående
och barnfamiljer. Vi vet att många hushåll står inför en
ekonomisk katastrof, men vet vi i vilken omfattning och vad
det innebär för samhället!
När hushållen drabbas av ökade utgifter utan att
samtidigt erhålla en inkomstökning måste de dra in på
något. Finns det marginaler så innebär det ett mindre
utrymme för sparande eller andra investeringar. Det stora
flertalet hushåll har inte dessa marginaler och måste sänka
sina utgifter och dra in på det som inte är ''nödvändigt''. Det
innebär t.ex. för många att semester och övrig fritid får
tillbringas i bostaden. Detta gäller inte minst barnfamiljer i
en tid då barnkolloverksamheten omfattas av kraftiga
nedskärningar. Har vi beredskap för de konsekvenser detta
kan medföra i framtiden, med de påfrestningar ekonomisk
oro och brist på stimulerande möjligheter innebär?
Under föregående år har antalet verkställda vräkningar
och exekutiva auktioner ökat kraftigt. I dessa familjer finns
inga fallskärmsavtal. Ingen vet riktigt vart dessa människor
tar vägen och detta är oacceptabelt i ett välfärdsland. Att bli
av med sin bostad tillhör de största krissituationer
människor kan försättas i. Detta kan undvikas i många fall
om den aktiva politiken förs med kännedom om människors
ekonomiska vardag och om konsekvenserna av politiska
beslut kan förutspås av såväl enskilda som samhällets
ansvariga.
Inför förhandlingarna om 1993 års hyror har oron varit
stor bland såväl de boende som bostadsföretagen. Med
anledning av de bostadspolitiska besluten om neddragning
av bostadssubventionerna, som drabbade hyresgästerna
extra hårt, var kraven om höjda hyror stora i en tid då
hushållens inkomster minskar.
Företagen har tillsammans med hyresgästerna sökt
mildra de hushållsekonomiska effekterna av minskade
räntebidragsbidrag, ökande kostnader för fastighetsskatt,
höjda miljöavgifter m.m. genom att skjuta kostnaderna för
underhåll och andra mer genomgripande åtgärder framför
sig, samtidigt som servicen minskas. Detta innebär en stor
risk för företagens överlevnad i framtiden när notan skall
betalas samtidigt som ytterligare försämringar i
bostadsstödet planeras. Vid nästa förhandlingsomgång kan
valet stå mellan att klara bostadsföretagens ekonomi med
kraftigt höjda hyresuttag eller anpassning till hushållens
betalningsförmåga. Det är ett val mellan risken att stå med
tomma lägenheter eller en inledande förslumning av
bostäderna.
För att kunna driva en bostadspolitik med målet, enligt
regeringsförklaringen, att alla skall ha möjlighet till en bra
bostad till ett rimligt pris så krävs förutsättningar för socialt
godtagbara boendekostnader. Detta kräver i sin tur
ingående kunskap om hushållens ekonomiska
förutsättningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en socialt ansvarsfull
bostadspolitik.
Stockholm den 26 januari 1993
Jan Fransson (s)
Anita Johansson (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Lars Stjernqvist (s)