Bostadspolitiken måste syfta till ökad valfrihet och
större inflytande över bostaden för de boende. Alla skall ha
tillgång till en bra bostad. Nyproduktionen måste bli
billigare och effektivare. För de allra flesta människor är
bostaden den största enskilda hushållsutgiften. Det är
dessutom en utgift som har ökat mer än andra under senare
år.
Vi har medverkat till att inleda ett omfattande
reformarbete inom bostadssektorn. Byggbranschen har
varit starkt subventionerad, genom skatteregler, direkta
stöd och genom subventioner till boendet. Detta har
stimulerat efterfrågan på bostäder, med ett försämrat
kostnadsmedvetande som följd. Byggbranschen bidrog i
hög grad till 1980-talets överhettning. Detta fick vi alla
betala för dels via hyreshöjningar, dels via skattsedeln.
Riksdagen har nu beslutat att subventionerna och
regleringarna skall minska. Detta bör medföra att
kostnaderna för bostadsproduktionen minskar.
Nej till marknadshyror
Hyresregleringen avlöstes på 60-talet av
bruksvärdessystemet. Hyran skulle motsvara en lägenhets
storlek, standard, läge m.m. Avsikten var att
hyressättningen skulle bli mer rättvis. Intentionerna i
bruksvärdesprincipen har dock inte genomförts. Hyrorna
har istället i allt högre grad relaterats till den
produktionskostnad som rådde då huset byggdes. Eftersom
byggkostnaderna stiger över tiden ungefär i takt med
inflationen så leder detta till stora och omotiverade
skillnader i hyresnivåer.
Jag anser att systemet med bruksvärdet vid hyressättning
bör vara kvar och användas som det var tänkt när det
infördes. Detta innebär att lägesfaktorn bör få något ökad
betydelse.
Ägande
De allmännyttiga bostadsföretagen förvaltar omkring 22
procent av landets permanentbostäder. De har en stor
betydelse för att tillgodose efterfrågan på den svenska
bostadsmarknaden. De allmännyttiga företagen bör i alla
avseenden utvecklas så att de verkar på samma villkor som
övriga bostadsföretag på marknaden.
En del i systemskiftet utgörs också av en viss ambition
att sälja ut delar av allmännyttan när detta är lämpligt.
Men det är svårare att inse att det finns ett självändamål
med att öka andelen ägda lägenheter. Det kan rimligtvis
inte heller vara politikerna som ska avgöra detta utan de
boende. Det finns knappast något som säger att en fri
marknad automatiskt leder till lägre andel hyresboende.
Det finns också nackdelar med detta. Om hyresboendet
minskar kraftigt ökar risken för att de allmännyttiga
bostadsföretagen kommer att bebos endast av de
köpsvagaste grupperna. Då riskerar vi en
bostadssegregation som vi hittills har sluppit. Detta måste vi
förhindra. Det är också tämligen unikt vid en internationell
jämförelse att en så relativt stor del av hyreslägenheterna
ägs av kommunerna och det är sannolikt en viktig förklaring
till att vi har lyckats undvika särskilda sociala bostäder.
Bostadsbidrag
Bostadsbidragen kommer under överskådlig tid att spela
en viktig roll för att erbjuda alla en god bostad. Den
utmaning som vi nu möter är att trots det statsfinansiella
läget höja bostadsbidragen i den takt som är önskvärt för att
möta de ökade bostadskostnaderna.
Förmedling av lägenheter
Kommunerna bör även fortsättningsvis ha möjlighet att
fördela en del av de lediga lägenheterna. Det finns också
skäl som talar för att åtminstone en del av lägenheterna ska
fördelas efter kötid. Då ter det sig önskvärt att behålla en
bostadsförmedling åtminstone för en försvarlig del av
hyresmarknaden där kötid spelar en viktig roll istället för
kontakter etc. Kötid ger sannolikt en mer varierad
befolkningssammansättning.
Sammantaget innebär detta att bostadsanvisningslagen
bör vara kvar även om innehållet i den kan förändras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett bra boende.