Det finns flera goda skäl för att minska subventionerna
till boendet. Belastningen på statsbudgeten behöver
minska. Subventionerna har sannolikt medverkat till att
höja byggkostnaderna, även om detta motsägs av att
byggkostnaderna för kommersiella lokaler har ökat lika
snabbt eller i många fall snabbare än för bostäder.
I en ekonomi med låg inflation är ett system med snabbt
minskade räntebidrag svårt att hantera utan att de senast
byggda bostäderna drabbas av orimliga kostnadshöjningar.
Under 80-talet var det allt för lätt att låna och låta
inflation och värdestegring ''amortera'' lånen. Därför är
skuldsättningen allt för hög i de flesta bostadsföretagen i
förhållande till dagens fastighetsvärden.
En mer konsekvent strategi -- med mindre upplåning och
högre självfinansiering -- under 80-talet skulle gjort dagens
situation betydligt mer hanterlig. Belåningen och
aktiveringen av reparations- och upprustningskostnader gör
att även äldre fastigheter i vissa fall är högt belånade.
Enda möjligheten att vid låg inflation klara av minskade
räntebidrag är att det finns resurser för amortering av lån,
så att den lägre skulden motverkar den höjda räntan. Med
en inflation på 2--3 % och bostadskostnader som redan
ligger vid övre gränsen för marknadshyra, så är utrymmet
för högre räntekostnader praktiskt tagit obefintligt. Redan
en upptrappning av garanterade räntan med 0,25 % per år
kommer att vålla stora problem för bostadsrättsföreningar
och bostadsföretag med i huvudsak nyare bostäder.
Liknande problem uppstår för många villaägare med nya
hus.
Detta förhållande gör varje extra neddragning av
räntebidragen riskabel och besparing kan snabbt förändras
till långt större förlust för stat och kommun genom att given
borgen måste infrias eller genom nya stora bankförluster.
Det är de nya bostadsrätterna som kommer att drabbas
allra hårdast. Många som har köpt bostadsrätt de senaste
åren kommer inte att ha en ärlig chans att undvika konkurs.
Det är t o m så att en konkurs för bostadsrättsföreningen
kan vara deras enda möjlighet att bo kvar. De förlorar sin
insats, men genom besittningsskyddet kan de bo kvar och
hyra sin lägenhet till ''bruksvärdeshyra'' som ofta blir
väsentligt lägre än bostadsrättföreningens månadsavgift.
Genom konkursen saneras skulderna. I flesta fall är det stat
och kommun d v s skattebetalarna som får betala. Beloppen
blir sannolikt flerfallt större en inbesparade räntebidrag.
Den kanske allvarligaste konsekvensen av många fler
konkursförsäljningar är att de ytterligare sänker prisnivån
på bostadsfastigheter. Troligen betydligt under ett
''normalt'' marknadsvärde. Följden blir att många
bostadsföretag kan få problem att klara sin balansräkning
och bankerna får problem med sina säkerheter. Resultatet
kan bli en ny våg av kreditförluster, som ovanpå alla
förluster avseende kommersiella lokaler kan få en
förödande effekt.
För t ex den enskilde bostadsrättköparen blir konkursen
i många fall en belastning för mycket lång tid. Hon/han har
gått in i en affär under vissa givna förutsättningar. Dessa
förändras dramatiskt genom några riksdagsbeslut. Staten
blir en sällsynt dålig avtalspartner. Är detta rimligt eller ens
acceptabelt?
Allt talar för att den lägsta kostnaden för skattebetalarna
blir det om så många som möjligt får en egen chans att klara
ut sina bostadsaffärrer utan konkurs. Det är nödvändigt att
göra en rejäl analys av de totala effekterna innan ytterligare
besparingar görs på räntebidragen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att innan 1994 års besparing på 3
miljarder kronor inom bostadssektorn verkställs skall en
noggrann analys av de totala effekterna göras och beaktas i
den fortsatta handläggningen.