Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god bostad är det grundläggande målet för den sociala bostadspolitiken.
När målet formulerades för 50 år sedan var dess innebörd att undanröja den bostadsslum, trångboddhet och bostadsbrist som präglade den tidens Sverige. Dessa förhållanden var i hög grad en följd av den marknadsinriktade bostadspolitik som dittills förts.
I dag är denna nöd och brist avskaffad. Sverige har ett stort och modernt bestånd av bostäder av hög kvalité. Bostäderna är modernt utrustade och trångboddheten är i det närmaste avskaffad. Antalet bostäder med hög utrymmesstandard är mycket stort. Boendet har utvecklats över hela landet. Den solidariska bostadspolitiken i kombination med en aktiv regionalpolitik har gjort detta möjligt.
Bostadsförsörjningen -- en samhällsangelägenhet
Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle som präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i livet. Den sociala bostadspolitiken har gjort att vi i Sverige kommit längre än i de flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och jämlikt boende. Vi har en hög boendestandard och den är betydligt jämnare fördelad än i andra länder som förlitat sig på marknadsmekanismer inom bostadsplanering och bostadsbyggande.
I själva verket är bostadspolitiken ett av de områden där den ideologiska skillnaden är allra störst mellan det socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige och de olika konservativa och liberala krafter som anser att det är marknaden och inte medborgarnas behov som skall styra planering och åtgärder.
Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall växa upp med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre skall få en trygg och värdig ålderdom och att människor från andra länder skall få en bra start i Sverige, kan aldrig acceptera ökade klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre ställda får hålla till godo med de bostäder som andra ratat. Bostadspolitiken är ett av fundamenten för ett rättvist och rättfärdigt samhälle.
Den sociala bostadspolitiken kommer därför alltid att vara en viktig angelägenhet för socialdemokratin.
Vi måste kunna upprättahålla en bostadsproduktion över hela landet som gör det möjligt att realisera målet om allas rätt till en bra bostad. Bostadsfinansieringen måste ges en sådan inriktning att behovet av bostaden blir det utslagsgivande för konsumenternas efterfrågan. Inflytandet för de boende över bostaden måste kunna utvecklas ytterligare.
Regeringspolitiken -- ett systemskifte
Den borgerliga regeringens politik på bostadsområdet innebär en total kursändring. Den sociala bostadspolitiken skall avskaffas. Bostadsdepartementets frågor har splittrats upp på sju olika ministrar så att ingen längre har överblick över de samlade effekterna av olika grundskott mot bostadspolitiken. Samhällets instrument för att klara en bra bostadsförsörjning tas bort. Det är ett uttalat mål för regeringens politik att stat och kommun skall dra sig tillbaka och låta marknadskrafterna ta över. Det är i fortsättningen marknadskrafterna som skall bestämma vad som skall byggas, var det skall byggas, för vem det skall byggas och vad det skall kosta att bygga och vad det kommer att kosta att bo.
Sedan 1991 har riksdagen två gånger beslutat om att ändra förutsättningarna för finansiering av både ny- och ombyggnad. Under samma period har riksdagen dessutom beslutat om att höja boendekostnaderna i det befintliga beståndet genom höjningar av den garanterade räntan.
Riksdagsmajoritetens olika beslut har helt slagit undan benen för all planering.
Genom att riva upp beslutet om räntelånesystemet skapades en oro för hur det borgerliga förslaget skulle utformas. När riksdagsmajoriteten fattade beslutet om att bostadssubventionerna på sikt skulle avvecklas konstaterade producenterna att det skulle bli för dyrt att genomföra planerade projekt. Alla projekt som kunde stoppas, avbröts.
Det är helt självklart att varken de som som bor eller de som bygger fastigheter och tillverkar byggmateriel hinner anpassa ekonomi och verksamhet till dessa oerhört snabbt ändrade förutsättningar.
Bristen på förtroende för regeringens politik är ett av de stora problemen för att få igång byggandet igen. Byggandet som svarar för drygt hälften av landets samlade investeringar är en verklig motor i ekonomin. Tvära omställningar med stora neddragningar i byggnadsindustrin leder till att produktionskapacitet slås ut, som i ett längre tidsperspektiv visar sig behövas.
Bristen på förtroende är än allvarligare i en djup lågkonjunktur som Sverige befinner sig i just nu, med hög arbetslöshet. När medborgarna känner oro och otrygghet inför framtiden måste regering och politiker vara de som skapar möjligheterna och hittar vägarna som ger tilltro och framtidshopp.
Ökade boendekostnader
I valrörelsen 1991 invaggades medborgarna i tron att med en borgerlig regering skulle hyresökningarna utebli. Verkligheten efter 15 månader med en borgerlig regering visar att det rakt motsatta hände. Hyrorna har stigit så dramatiskt att många familjer inte längre klarar att betala sina bostadskostnader. Dagligen vräks familjer från sina hem. Det handlar inte bara om familjer som räknat för optimistiskt i sitt villaköp.
I juni 1992 beslutade riksdagens borgerliga majoritet att boendekostnaderna för varje hushåll i en bostad byggd senare än 1978 skulle öka med i genomsnitt 70 kr/kvm.
Socialdemokraterna avvisade förslaget därför att det skulle skapa orimliga boendekostnadsökningar för de enskilda hushållen.
De senast byggda fastigheterna har självklart de högsta boendekostnaderna. För bostadsföretag med lägenheter med olika färdigställandeår är det möjligt att fördela kapitalkostnaderna mellan olika årgångar. Bostadsrättsföreningar och egna hem får helt bära sina egna kostnader.
Regeringens svar på oppositionens och de boendes protester mot de dramatiska hyreshöjningarna var att företagen borde sänka sina kostnader för administration och förvaltning i motsvarande mån. Förhandlingarna är ännu inte slutförda. Flertalet av de företag som hittills har gjort upp har inte fått kompensation för de ökade kapitalkostnaderna.
Att hyresökningarna inte blev befarade 15--20 procent är ändå inte till glädje för de boende. De vet att nya hyresökningskrav är på gång. De kommer påtagligt att känna när företagen skär ner vardagsunderhållet och servicen.
De allmännyttiga bostadsföretagen skall drivas enligt självkostnadsprincipen. Det innebär att det inte finns några vinster att använda som kompensation för uteblivna hyresintäkter. Många bostadsfastigheter, främst från det s.k. miljonprogrammet, har mycket stora behov av reparationer, ombyggnader och underhåll. En omfattade kapitalförstörning kommer att bli resultatet om dessa fastigheter inte åtgärdas inom en inte för avlägsen tid.
Några fastighetsägare har minskat sina kostnader genom att förlänga underhållsperioder, vilket kanske kan vara möjligt under någon kortare period. Bostadsrättsföreningarnas modell med lägenhetsvisa underhållsfonder är ett fördelaktigt sätt för de boende att själva välja tidsintervall för det inre underhållet som i högre utsträckning bör användas även inom hyresrätten. En omläggning från företagsvisa till lägenhetsspecifika underhållsfonder tar emellertid lång tid, varför omedelbara besparingar inte kan påräknas.
Ett påtagligt och omedelbart bekymmer är den förslumning som kan bli resultatet av att företagen tvingats skära i drift, skötsel och service till de boende. Att inte åtgärda stillastående hissar, byta glödlampor, laga kranar, sköta tvättstugor och städa trappuppgångar skapar mycket snabbt en ond cirkel. Misskötta fastigheter känner de boende inte stolthet över, och det resulterar i nästa steg i förslummade fastigheter och bostadsområden.
Besparing 1994
Överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna innebär att en besparing på bostadssektorn skall genomföras den 1 januari 1994 på 3 mdkr netto. Bruttobesparingen skall vara så stor att den ger utrymme för nödvändiga höjningar av bostadsbidragen. Effekterna på hyran skall fördelas så rättvist som möjligt. En kostnadsutjämning bör eftersträvas mellan yngre och äldre årgångar av bostäder.
Som poängteras i Socialdemokraternas motion 1992/93:Fi35, innebär inte uppgörelsen, att besparingen enbart skall bäras i det bestånd av bostäder för vilka räntebidrag lämnas.
En besparing enbart genom minskade räntebidrag innebär att ca drygt en femtedel av de boende får bära de ökade boendekostnaderna. Merparten, dvs. fyra femtedelar, kommer inte alls att behöva bidra till budgetförstärkningen på detta område. Detta kan inte accepteras.
Socialdemokraterna anser att de ökade bördorna måste fördelas över hela bostadsbeståndet och på alla upplåtelseformer. Det är nödvändigt av rättviseskäl, men också för att undvika fortsatta påfrestningar på fastighetsmarknaden, vilket i sin tur leder till ytterligare påfrestningar på banker och bostadsinstitut.
Regeringens tankar om att besparingen skall fördelas med 70 kr/kvm i räntebidragsbetåndet visar följande genomsnittliga kapitalkostnadsökningar i olika årgångar. Det bör poängteras att hyrorna i storstadsområdena faktiskt ligger ca 1 000 kr över riksgenomsnittet per månad.
Kapitalkostnader samt kostnadsökningar till följd av höjning av garanterade räntan i hyres- och bostadsrättshus för 1994 med olika färdigställandeår (kr/kvm)
Årgång S:a Normal Extra S:a S:a kostna- upp- upp- upp- kostna-
der 1993 trappning trappning trappning der 1994 1991 648 37 33 70 718 1988 581 27 43 70 651 1985 449 27 43 70 519 1982 413 19 51 70 483 1979 330 12 58 70 400
Årgång S:a Normal Extra S:a
S:a kostna- upp- upp- upptrappning
kostna-
der 1993 trappning trappning Brutto Netto der 1994
Egna hem 1991 489 36 57 93 65 554 1988 486 29 65 93 65 551 1985 434 23 70 93 65 499 1982 365 17 76 93 65 430 1979 279 -- -- -- -- 279
Om man i ställer väljer en ökning av fastighetsskatten med exempelvis 0,4 procent på egnahem och 0,5 procent på hyresoch bostadsrättshus ökar kapitalkostnadernas och fastighetsskattens andel av boendekostnaderna enligt nedanstående.
I hyres- och bostadsrättshus blir höjningen ca 10 kr/kvm och år. Beräkningen är gjord på en lägenhet på 80 kvm.
Årgång S:a kostnader
Total kostnad 1993 Ökning 1994 Hyres- och bostadsrättshus 1988 581 33 614 1985 449 33 482 1982 413 66 479 1979 330 66 396 1976 250 66 316 1973 190 66 256 1970 170 66 236
För egnahem med taxeringsvärde på 500 000 kr betyder 0,1 % höjning av fastighetsskatten en boendekostnadsökning med ca 500 kr per år. Ett taxeringsvärde på 250 000 ger en boendekostnadsökning på ca 250 kr per år.
Effekten på boendekostnaderna blir ungefärligen densamma om man använder sig av en enhetlig boavgift och sätter den till ca 70 kr per månad och bostad.
Nytt finansieringssystem
Från 1993 gäller ett nytt finansieringssystem både för nyoch ombyggnad. Socialdemokraterna har tidigare avvisat systemet. Vår slutsats var att den föreslagna omläggningen skulle förvärra och fördjupa problemen på bygg- och bomarknaden.
Regeringen förutsatte att omläggningen i sig skulle innebära en positiv effekt på ränteläget. Som bekant har det visat sig att regeringen fullständigt missbedömde marknadens reaktion.
Vidare räknade regeringen i sin proposition med en årlig nyproduktion på 35 000 lägenheter, och 32 000 ombyggda lägenheter. Dagens prognoser innehåller som bekant helt andra siffror.
Omläggningen av bostadspolitiken ''skall ske på ett sätt som ger alla möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris'', skrev regeringen i sin proposition våren 1992. De som t.ex. bor i nybyggda bostadsrätter och villor vet att effekterna av omläggningen är allt annat än rimliga.
Riksdagen har sagt att omläggningen skall utvärderas efter tre år. Vi anser att den utvärderingen skall göras redan nu. Omläggningen har inte fått de effekter som regeringen och riksdagens majoritet räknade med: räntan har inte sjunkit, budgetbesparingen blev inte av den storleksordning som beräknades, kapitalutgifterna och därmed boendekostnaderna har ökat dramatiskt, minskningen av nybyggnationen närmar sig totalstopp och ombyggnationerna har minskat. Sist men inte minst, aktörerna på bostadsmarknaden saknar förtroende för regeringen och riksdagsmajoritetens förmåga att medverka i den långsiktiga bostadsförsörjningen.
Mot bakgrund av ovanstående menar vi att omläggningen måste avbrytas omedelbart. Det finns inga skäl att fullfölja en politik, som bevisligen inte uppfyller de krav som regeringen själv har ställt på densamma.
Dessutom är det mycket olämpligt att, i en tid då stora och okonventionella insatser behövs för att stimulera byggandet för att minska arbetslösheten, drastiskt begränsa möjligheterna att finansiera desamma.
Parlamentarisk utredning
I mitten av 1960-talet beslutade riksdagen om vissa långsiktiga mål för samhällets bostadspolitik. Då formulerades målen att samhällets mål med bostadsförsörjningen skall vara att hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till rimliga kostnader. 1974 upprepade riksdagen enhälligt denna övergripande målsättning.
När riksdagen senast, 1992, diskuterade den bostadspolitiska målsättningen anförde propositionen bland annat att bostadssektorn måste inordnas under de förutsättningar som gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Detta skulle enligt propositionen ske på ett sätt som ger alla möjligheter till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget boende.
Även om viss glidning nyligen har skett från de formuleringar om de bostadspolitiska målsättningar som riksdagen har ställt sig bakom under en lång följd av år, finns det en bred samstämmighet om utgångspunkterna för de samhälleliga bostadspolitiska insatserna. Som denna motion visar finns det tyvärr på samtliga områden stora skillnader hur denna gemensamma bostadspolitiska målsättning skall förverkligas.
Vi kan konstatera att regeringens hittillsvarande åtgärder inte gett de effekter på bostadsmarknaden som regeringen förutsatte. Av producenternas och de boendes reaktion kommer inte heller omläggningen av finansieringssystemet från 1 januari 1993 att uppnå de krav som byggherrar och hushåll ställer på ett långsiktigt bostadsförsörjningssystem.
Bostaden är en av de allra viktigaste materiella förutsättningarna för att medborgarna skall ha möjlighet att skapa det liv som den egna familjen önskar.
Bostadsinvesteringar är utomordentligt långsiktiga. Planerings- och projekteringstiderna är långa och tar stora ekonomiska resurser i anspråk. Det är väsentligt att grundläggande förutsättningar såsom finansieringsvillkoren ligger fast över längre perioder. Endast då skapas förutsättningar för den långsiktighet och planmässighet som leder till att resurserna utnyttjas effektivt.
Därför är det synnerligen viktigt att ett bostadsfinansieringssystem är så brett parlamentariskt förankrat att de boende, kommuner, byggherrar och entreprenörer kan planera långsiktigt och räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av ekonomiska och politiska konjunktursvängningar.
Riksdagen har beslutat att bostadsfinansieringssystemet skall utvärderas efter 1995.
Det är visserligen svårt att göra alla intressenter nöjda. Men regeringen har med sina åtgärder lyckats göra samtliga intressenter på bostadsområdet missnöjda samtidigt som reformen inte har uppfyllt de mål som uppställdes vid beslutet. Det talar entydigt för att man inte kan vänta tills 1995 innan man utvärderar vad systemet hittills åstadkommit och hur man går vidare för att uppnå uppsatta mål.
När riksdagen beslutade om det bostadsfinansieringssystem som trädde i kraft vid årsskiftet röstade vi socialdemokrater emot. Vi kan nu konstatera att den borgerliga riksdagsmajoriteten rev upp det räntelånesystem som den tidigare socialdemokratiska regeringen föreslog riksdagen. Socialdemokraterna kan inte acceptera ett system där samhället avsäger sig allt ansvar för bostadsförsörjningen.
Vi föreslår att den av riksdagen beslutade kontrollstationen träder i kraft nu och gör det i form av att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning, i vilken samtliga riksdagspartier ingår. Utredningens uppgift bör vara att lämna förslag till ett nytt, brett förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla, även de med begränsade ekonomiska möjligheter.
Jämn byggproduktion
Det totala byggandet svarar för drygt hälften av landets samlade investeringar.
Det är ett samhällsekonomiskt intresse att byggproduktionen blir så jämn som möjligt. Tvära omställningar med stora neddragningar i byggnadsindustrin kan leda till att produktionskapacitet slås ut, som i ett längre tidsperspektiv visar sig behövas. Det kommer då att dra stora merkostnader att på nytt bygga upp motsvarande kapacitet. En jämn och någorlunda förutsägbar utveckling av byggproduktionen är därför av stor vikt.
Arbetslösheten inom byggsektorn
Under 1991 och 1992 har arbetslösheten inom byggsektorn ökat lavinartat. AMS beräknar att arbetslösheten bland byggnadsarbetare kommer att uppgå till 35 % hösten 1993. Det betyder att 40 000 byggnadsarbetare kommer att vara arbetslösa. Inkluderas tjänstemän, arbetsledare, målare, elektriker m.fl. yrken som är direkt relaterade till byggsektorn riskerar 60 000 arbetslöshet hösten 1993. Till detta kommer att en stor grupp företag inom byggmaterialindustrin, trävaruindustrin, beklädnadsföretag och metallindustrin är beroende av att det byggs i landet.
Kunnandet slås ut
Arbetslösheten är för enskilda människor en stor tragedi. Lika allvarligt är att enskilda människors kunnande och företagens kompetens slås ut genom att inte användas. Ur konkurrenssynpunkt är det mycket allvarligt att många små- och medelstora företag inom byggsektorn faller under konkursklubban. Kvar blir ett fåtal företag som på sikt kan få en monopolställning som varken är bra för prisbilden eller för produktutvecklingen.
Träindustrin är i hög grad beroende av byggsektorn, framför allt av de investeringar som görs när det gäller bostadsbyggandet. Trähus- och snickeriindustrin levererar större delen av sin produktion direkt till bostadssektorn. Även stora delar av skivindustrin och sågverkens produktion avsätts dit. Möbelindustrin är indirekt beroende av bostadsbyggandet. Arbetslösheten bland arkitekter och samhällsplanerare kommer på sikt att drabba samhället på flera sätt. En normalkonjunktur riskerar att dröja ytterligare om vi underlåter att planera med sikte några år framåt i tiden. Om yrkeskåren minskar väsentligt, minskar också kompetensen och kreativiteten att skapa bostäder och miljöer för framtidens behov.
Sverige behöver nya bostäder
Det kommer alltid att behövas ytterligare bostäder. Det kommer alltid att finnas grupper, vars behov är otillräckligt tillgodosedda. Det kommer alltid att finnas behov att, om inte öka standarden, så i varje fall att utnyttja de tekniska och funktionella landvinningarna ytterligare genom nyproduktion.
Enligt vår bedömning som överensstämmer med Boverkets behövs en nyproduktion av ca 380 000 bostäder under återstoden av 1990-talet. Nybyggnationen behövs främst för att ge ungdomarna samma chans som tidigare generationer att få bilda hushåll när de själva vill bryta upp från familjen. Vi har dessutom en ålderspyramid som kräver ett mycket stort tillskott av anpassade bostäder för våra äldre.
Tomma lägenheter
Antalet tomma lägenheter har ökat kraftigt, från ca 25 000 (ca 0,5 procent av antalet permanentbostäder) från årsskiftet 1991/92 till beräknade ca 45 000 årsskiftet 1992/93. Det innebär att antalet tomma lägenheter vid årsskiftet är något högre än de 43 000 tomma lägenheter vi hade i slutet av föregående lågkonjunktur 1984.
Outhyrda lägenheter är inte ett tecken på att bostadsbehoven är tillgodosedda. Samtidigt med tomma lägenheter förekommer en betydande bostadsbrist. De tomma lägenheterna ligger ofta på platser där efterfrågan är låg. Det förekommer också ett stort antal outhyrda nyproducerade lägenheter och osålda bostadsrätter. Detta beror dels på lågkonjunkturen och dels på att prisnivån är hög.
Utvecklingen av näringslivet kommer även fortsättningsvis att kräva regionala omflyttningar för de yrkesverksamma. Det är därför naturligt att det uppstår överskott av bostäder på vissa lokala bostadsmarknader och brist på andra. Vi får alltså räkna med att också i framtiden få tomma lägenheter och att permanentbostäder övergår till annan användning. Det kommer därför att vara viktigt med nyproduktion på de platser där efterfrågan blir hög. Det krävs ett visst överskott av bostäder på sådana orter för att underlätta rörligheten och omstruktureringen av näringslivet.
Vad planeras och vad kommer igång
Under 1991 påbörjades 57 000 lägenheter och färdigställdes 67 000. Till och med tredje kvartalet 1992 påbörjades ca 35 700 lägenheter, vilket är en minksning med ca 15 % jämfört med samma period 1991.
Det stora raset för nybyggnationen påbörjas 1993 med det nya finansieringssystemet, som i ett slag ökar inflyttningshyrorna med ca 1 000 kr per månad. Boverket bedömer att endast ca 15 000 lägenheter kommer att påbörjas under 1993.
Det mesta pekar på att det dröjer innan vi kan vänta en ökad efterfrågan på bostäder. Vi får räkna med att arbetslösheten kommer att vara hög åtminstone under år 1993. När konjunkturen vänder tar det tid innan företagen börja nyanställa och detta kommer även att avspegla sig i efterfrågan på bostäder, som beräknas bli fortsatt låg under åtminstone 1993 och första halvan av 1994.
När efterfrågan börjar öka under år 1994 kommer påbörjandet av nyproduktionen att dröja ytterligare. Det beror dels på den relativt långa planerings- och projekteringsperiod som krävs vid bostadsbyggande, dels på att signalerna om ökad efterfrågan fördröjs genom att de tomma lägenheterna kommer att utgöra en första buffert som sväljer den första efterfrågeökningen.
Det betyder att vi efter en konjunkturuppgång riskerar att få en allvarlig bostadsbrist liknande den vid konjunkturuppgången under andra halvan av 1980-talet.
Nybyggkostnaderna har sjunkit
Boverkets statistik över byggkostnader visar att byggkostnaden minskat nominellt under 1992. Om man tar hänsyn till de olika momssatserna så har byggkostnaderna minskat realt med omkring 12 procent under den senaste 12-månadersperioden.
Ansvaret för att sänka byggkostnaderna är i första hand branschens. En vikande efterfrågemarknad bör kunna stimulera företagen att ta fram billigare bostäder med bibehållen kvalitet och uppfyllda funktionskrav.
Bygga om och reparera
Antal beslut om bostadslån till ombyggnad var 1991 mycket högt, speciellt under årets sista månader. Prognoserna pekar på att det blir ca 45 000 påbörjade ombyggnader av lägenheter under 1992, dvs. en fördubbling från 1991.
Omläggningen av subventionsvillkoren har styrt över mot mindre omfattande ombyggnader. Under första halvåret 1992 har ombyggnadskostnaden per lägenhet i flerbostadshus varit omkring 200 000 kr under det att den var 440 000 kr under första halvåret 1991.
Som vi tidigare har konstaterat är det ett stort slöseri med reurserna att tiotusentals inom byggsektorn är arbetslösa samtidigt som stora underhålls- och reparationsbehov föreligger för alla typer av byggnader.
Det är ytterst märkligt att regeringen i denna situation föreslår att stimulanserna för reparationer och underhåll i hyres- och bostadsrättshus och möjligheterna till stöd för tillbyggnad av småhus avvecklas med omedelbar verkan. Att bibehålla tidigare beslutat stöd för mer omfattande ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus på en högre nivå 1993 och 1994 för att sedan sänka nivån drastiskt kan närmast liknas vid det indiska reptricket. Än märkligare är att regeringen använder argumenten att avskaffandet av stöden sker av statsfinansiella skäl, men redovisar inte någon uppgift om besparingseffekten.
En politik för sunda statsfinanser
För närvarande sker en dramatisk försämring av statens finanser. Ett stort budgetunderskott undergräver möjligheterna för tillväxt och sysselsättning samt utgör ett hot mot välfärden. Det är nödvändigt att sanera finanserna.
Vi socialdemokrater är beredda att medverka till utgiftsminskningar på sammanlagt 11,9 mdkr för budgetåret 1993/94, dvs. samma omfattning som regeringen föreslagit. Vi föreslår att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att utarbeta ett samlat, långsiktigt och hållbart program för besparing och förstärkta statsfinanser. I detta samlade program skall åtgärder för budgetåret 1993/94 fogas in på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt.
Ett beslut om ett långsiktigt program för sunda statsfinanser skall enligt vår mening fattas av riksdagen under våren tillsammans med ett program för arbete, utbildning och tillväxt som redovisats i våra motioner. Det besparingsprogram regeringen föreslagit i prop. 1992/93:100 kan vi inte acceptera i nuvarande utformning.
Åtgärder för byggande och sysselsättning
I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen Åtgärder för att stimulera den svenska ekonomin, beslutade ett enigt bostadsutskott (1992/93:BoU9) att regeringen skyndsamt bör vidta åtgärder i syfte att stimulera ombyggnadsverksamheten 1993.
Bakgrunden var att riksdagen i juni 1992 beslutat att påbörja avvecklingen av stödet till ny- och ombyggnad av bostäder från 1993. Med hänsyn till det allt försämrade arbetsmarknadsläget för byggnadsarbetare uttalade utskottet att för de ansökningar som kommit in till länsbostadsnämnderna före utgången av 1992 skulle regeringen bemyndigas att tillämpa 1992 års regler.
Ett enigt bostadsutskottet (1992/93:BoU2y) uttalade dessutom att regeringen snarast bör redovisa om ytterligare åtgärder behöver sättas in för att stimulera ROT- verksamheten. Finansutskottet skärpte uttalandet genom att begära ett ROT-program samtidigt som regeringen utlovade åtgärder för att stimulera ombyggnadsverksamhet inom byggsektorn.
Att regeringen inte effektuerat något av dessa uttalanden, kan inte ses som något annat än ren nonchalans mot riksdagen. Förslagen återspeglar också regeringens oförmåga dels att ta enskilda människors ekonomiska bekymmer och oro inför framtiden på allvar, dels att konkret göra något åt den onda cirkeln som skapas av att arbetslösheten ökar, hushållens konsumtionsutrymme minskar och budgetunderskottet ökar.
Under 1993 beräknades att ombyggnader av bostadshus skulle färdigställas till ett beräknat investeringsvärde av ca 17 mdkr, samt bostadsförbättringsåtgärder (RBF) till ett värde av ca 4,3 mdkr. Ca 23 000 personer är nu direkt sysselsatta med ombyggnad och bostadsförbättring.
Under resten av 1990-talet beräknas investeringsbehovet till ca 15 mdkr per år, vilket motsvarar ca 17 000 arbetstillfällen i den direkta byggnadsverksamheten.
Dessa volymer förutsätter att åtgärderna kan finansieras med nuvarande regler för räntestöd. Investeringarna avser främst modernisering av 1950-talsområden, upprustning av miljonprogramområden, åtgärder för att att avhjälpa tekniska brister samt åtgärder för ökad tillgänglighet.
Nu föreslås att räntestöd till bostadsförbättringsåtgärder inte längre skall utgå. Alternativet är då att hyresfinansiera åtgärderna, vilka för SABO-företagen motsvarar ett hyresuttag på ca 60 kr/kvm (340 kr/mån) i genomsnitt för alla lägenheter.
Med hänsyn till de mycket stora boendekostnadsökningar som redan genomförda besparingar lett till och som kommer att bli följden av övriga aviserade räntebidragsindragningar finns inte utrymme för ytterligare boendekostnadsökningar i denna storleksordning. Det alternativ som återstår är en dramatisk neddragning av investeringsvolymen. Endast akuta absolut nödvändiga åtgärder kommer att kunna genomföras. Enligt vår bedömning kommer investeringsvolymen att minska till ca hälften, dvs. till 7,5 mdkr per år. Detta medför att ca 11 000 arbetstillfällen försvinner inom byggsektorn, vilket motsvarar ca 2,5 mdkr i lägre skatte- och avgiftsinkomster samt högre arbetslöshetskostnader. Vidare kommer statens intäkter för byggmoms att minska med ca 1,5 mdkr.
Enligt folk- och bostadsräkningen 1990 finns ca 1 875 000 permanentbostäder i småhus och ca 2 168 000 i flerfamiljshus. Ca 2 miljoner bostäder är byggda före 1960 och ca 2,1 miljoner efter 1960. Sedan 1960 har ca 500 000 byggts om och moderniserats. Även om ett fåtal lägenheter räknas som omoderna, finns mycket att göra för att nå en standard som gör lägenheterna anpassade och tillgängliga för majoriteten av de boende.
Under åren 1960--1975 producerades drygt 800 000 lägenheter i flerfamiljshus. Många av dessa lägenheter bär miljonprogrammets negativa förtecken både vad gäller materialval och tekniska lösningar. Ombyggnaderna begränsades åren 1988--1990 som ett led i bekämpningen av överhettningen på byggmarknaden. Ombyggnadsbehovet blir successivt allt större i detta bostadsbestånd och en kraftig ökning av ombyggnader borde därför komma till stånd.
Storstadsutredningen visade bl.a. att i bostadsområden med byggnads- och förvaltningstekniska brister är socioekonomisk resurssvaga hushåll överrepresenterade. Storstadsutredningen identifierade 21 bostadsområden i Stockholmsregionen, 20 i Malmöregionen och tio områden i Göteborgsregionen. Sammantaget bor cirka 10 procent av befolkningen i respektive region i något av dessa bostadsområden. För att motverka boendesegregation och begränsa kapitalförstöringen är det än viktigare att upprustnings- och ombyggnadsåtgärderna blir genomförda inom en mycket snar framtid.
Utvecklingen i riktning mot mindre omfattande ombyggnader är positiv ur många aspekter. Att åtgärda också kommande men inte akuta behov har inte alltid uppfattats som positivt av de boende. De äldre lägenheterna har sin charm som inte bör förändras därför att stammar eller annan teknisk utrustning behöver bytas.
Boverket bedömer att omkring 300 000 lägenheter kommer att behöva byggas om under resten av 1990-talet.
Vår bedömning är att det behövs särskilda stimulansåtgärder för att nå ombyggnadsmålet.
Att hitta åtgärder som ökar ombyggnadsverksamheten och minskar arbetslösheten är ekonomiskt och mänskligt fördelaktigt. Med nedanstående beräkning vill vi visa fördelarna på både på kort och lång sikt.
Boverket bedömer att 30 000 lägenheter kommer att börja byggas om under 1993. Om man -- som bostadsutskottet föreslog -- använder 1992 års förmånligare regler att gälla ansökningar som inkom så sent att de inte hann behandlas av länsbostadsnämnderna före årsskiftet skulle ca ytterligare 5 000 lägenheter kunna påbörjas i ombyggnadsverksamhet.
Antalet sysselsatta i det direkta byggnadsarbetet ökar med 1 750 personer och i bakomliggande led med lika många, tillsammans 3 500 årsarbetare.
Kostnaderna för en arbetslös byggnadsarbetare uppskattas av Byggnadsarbetareförbundet till 186 000. För enkelhetens skull räknar vi här med 150 000 kr per årsarbetare. Den totala kostnaden för 3 500 arbetslösa blir 525 mkr under 1993. Kostnaderna för subventionerna för de 5 000 tillkommande lägenheterna blir, med en ombyggnadskostnad per lägenhet på 225 000 kr, totalt 77 mkr under det första året. Budgeteffekten under budgetåret 1992/93 blir 0 kr, budgetåret 1993/94 60 mkr och resterande 17 mkr under budgetåret 1994/95.
Nuvärdet av de framtida subventionerna för de 5 000 tillkommande lägenheterna blir totalt 338 mkr. Detta motsvarar 64 procent av kostnaderna för motsvarande arbetslöshet.
Socialdemokraterna föreslår därför att 1992 års ombyggnadsregler skall gälla de ansökningar som inkom till länsbostadsnämnderna så sent 1992 att de inte hann behandlas.
Våra synpunkter på bostäder för äldre behandlas senare i motionen. Som ytterligare konkret åtgärd för att öka ombyggnadsverksamheten vill vi peka på att ett stort antal lägenheter behöver byggas om för att bli mer tillgängliga så att de äldre kan dröja med att byta bostad och miljö. Genom att använda 1992 års ombyggnadsregler bör ytterligare ca 10 00 lägenheter kunna byggs om för att passa till våra äldre.
Socialdemokraterna anser att räntestödet för underhåll och reparationer i hyres- och bostadsrättshus (RBF) skall behållas.
Stödet behövs för att möjliggöra de planerade underhållsoch reparationsåtgärderna och är dessutom nödvändigt för att ge byggarbetsmarknaden den stimulans den så väl behöver. Vi vill dessutom påminna om att stödet infördes som en kompensation för egnahemsägarnas möjlighet att lånefinansiera reparations- och underhållsåtgärder med ett räntestöd motsvarande avdragsrätten på 30 % för räntan. Avvecklingen av RBF- stödet är dessutom en åtgärd som ytterligare rubbar kostnadsneutraliteten mellan ägarformerna.
Om regeringens olika förslag om regelförändringar för ombyggnader genomförs ökar boendekostnaderna ytterligare. De ombyggnader som färdigställts under år 1992 med 1991 års regler har en månadskostnad på ca 4 700 kr. För de lägenheter som färdigställs under 1993 enligt 1992 års regler blir månadskostnader ca 5 600 kr. För 1994 års årgång blir kostnaden ca 5 900 med det nya bostadsfinansieringssystemets regler, och ökar genom förslaget om avskaffat RBF-stöd till 6 100 kr i månaden.
I samma penninggvärde (1993) blir kostnaden för en ombyggnad färdigställd år 1997 ca 6 350 kr. Om RBF-stödet avskaffas ökar kostnaden med ca 200 kr per månad och enligt förslag om minskade räntebidrag med ytterligare ca 350 kr per månad, sammanlagt 6 900 kr per månad.
Hyrestaket, motsvarande ett jämförelsevis rimligt bostadsvärde, är ungefär 4 200 kr per månad (ca 800 kr/kvm).
Kostnadsnivån är alltså redan med dagens regler besvärande hög, och de flesta berörda hyresgäster och bostadsrättshavare kan inte betala vad det kostar, och vill inte heller delta i ett beslut om ombyggnad.
Socialdemokraterna anser att samhällets stöd för ombyggnadsverksamhet inte kan tillåtas bli lägre än de 57 % av bidragsunderlaget som 1993 års finansieringssystem innebär. Därför yrkar vi avslag på de föreslagna försämringarna av ombyggnadsreglerna från och med 1994.
Förslagets ''negativa'' stimulans (det blir värre sedan), ger inte heller den eftersträvade effekten, dvs att öka ombyggnadstakten 1993 och 1994 för att minska arbetslösheten. Trots avtrappningen kan det vara ekonomiskt fördelaktigare att skjuta investeringen på framtiden. Det överskott som fastigheten ger före ombyggnad i tre år räcker för att möta minskade räntebidrag år 1997 jämfört med att göra ombyggnaden idag.
Det skall inte längre vara möjligt att med samhällets stöd få bygga till det egna hemmet den dag familjen växer och huset blir trångt. Att som regeringen motivera förslaget med ''att de hushåll som anser sig behöva större bostadsutrymme än vad de har i det småhus där de bor, idag kan finna detta i det småhusbestånd som redan finns'' är cyniskt. I storstäderna och de större tätorterna kan man säkert finna en bostad som passar behoven -- om man är beredd att också byta bostadsområde med allt negativt som det kan innebära för barnens kamrater, dagis och skola. Utanför de större tätorterna är det nog inte ens möjligt utan att familjen också behöver byta bostadsort.
Icke-statliga kulturlokaler och samlingslokaler
Behovet av samlingslokaler är stort. Under den högkonjunktur som rått under senare delen av 1980-talet har en mängd projekt arbetats fram som inte kunnat förverkligas. Det är därför möjligt att mycket snabbt komma igång med kultur- och samlingslokalbyggande över hela landet. Det skulle ge ett värdefullt tillskott för byggsysselsättningen samtidigt som träffpunkter för människor kommer till. Vi föreslår att ramen för anslaget icke-statliga kulturlokaler ökas med 75 mkr samt att ramen för anslaget till allmänna samlingslokaler ökar med 25 mkr.
Konstnärlig utsmyckning
Riksdagen har beslutat avveckla bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområdena. Bidragen till konstnärlig utsmyckning har betytt mycket när det gällt att utrusta bostadsområdena med kvalitetskonst, samtidigt som det skapat arbetstillfällen för konstnärer. God konst i bostadsområden ger de boende skönhetsupplevelser samtidigt som konsten ger en känsla av identitet och samhörighet med det egna bostadsområdet. Vi föreslår att bidraget återinförs och fastställs till 15 mkr.
Återvinning minskar arbetslösheten inom byggsektorn
För att uppnå målet om bl a återvinning på miljöområdet arbetar flertalet kommuner med att systematisera en separering av olika avfallstyper. För att kommunernas centrala arbete skall bli effektivt, krävs att hushållen gör den grundläggande källsorteringen av hushållssopor och avfall. Många kommuner ställer idag krav vid nybyggnation att köksinredningarna skall vara anpassade för källsortering av sopor. Merparten av köken i dagens 4 miljoner bostäder har inte förutsättningar att sortera och spara avfall. Genom skåpbyten och i vissa fall, enklare metoder, kan merparten av köken snabbt anpassas till de nya förutsättningarna. En genomsnittlig kostnad för en anpassning av köksinredningen till källsortering beräknas kosta ca 7 000 kr per bostad.
Kommunala fastigheter
På varje ort finns en rad kommunala fastigheter som är i behov av mer eller mindre omfattande reparationer. Tidigare har stimulansbidrag utgått för att påskynda behövlig upprustning av främst skolbyggnader. I Socialdemokraternas partimotion om Arbete och tillväxt yrkas att stimulansbidraget återinförs.
I den socialdemokratiska partimotionen 1991/92:Fi41 våren 1992 redovisades en inventering av bl a viktiga kommunala ny- och reinvesteringar i byggnader, gator och vägar samt vatten- och avloppsledningar som kunde sättas igång med mycket kort varsel. Merparten av dessa objekt är ännu inte påbörjade.
Bostaden måste ses som en del av den totala miljön. Det är människornas upplevelse av helheten som skapar tillhörighet och gemenskap. Skötseln och omsorgen om bostadsområdenas utemiljö är bland det första som får stryka på foten i kärva ekonomiska tider. Vård och skapande upprustning av bostadens närmiljö ger både arbetstillfällen och bidrar till de boendes trivsel och hemkänsla.
I den socialdemokratiska partimotionen om Arbete och tillväxt föreslås direkta lönesubventioner för ROT-åtgärder inom kommunerna. Det kan ske genom byggherreupphandling på marknaden, där AMS anvisar arbetslösa byggnadsarbetare och subventionerar deras löner.
Studentbostäder
Genom redan fattade beslut kommer den statliga högskolan att öka intagningsplatserna med ca 10 000 årsstudieplatser. För varje år uppstår därmed ett ackumulerat behov av studentbostäder. Högskoleorterna kan räknas in bland de orter som tidigare haft en överhettning och nu drabbats av många tomma kontorslokaler. Dessa lokaler ligger oftast i centrala lägen och bör kunna byggas om för att passa yngre studenter som ännu inte bildat familj.
Högskolorna har stora behov av både nybyggnation och underhåll.
Boende för äldre
Nästan en femtedel av landets invånare är 65 år och äldre. 95 procent av dessa bor i egna lägenheter.
Fram till sekelskiftet kommer antalet ålderspensionärer i stort sett att vara oförändrat. Dock ökar antalet personer som är 80 år och äldre.
1990-talets stora bostadsutmaning blir därför att klara de äldres behov av ett mer anpassat boende. Också ur den aspekten är ett högt bostadsbyggande nödvändigt samtidigt med att de bostäder som byggs blir tillgängliga för rörelsehindrade. Äldre och handikappade skall i största utsträckning kunna bo kvar i sin invanda bostad eller sitt bostadsområde.
Men det behövs också en kraftig utbyggnad av särskilt anpassat boende för de äldre.
Bedömningen pekar mot att det fram till år 2000 behövs ett tillskott på uppemot 100 000 bostäder med god tillgänglighet och med möjligheter till omfattande service och vård av äldre människor. Boverket har vidare pekat på ett dokumenterat behov av 25 000 gruppbostäder under samma period.
Vi anser att det är särskilt viktigt att i svåra tider satsa på åtgärder, som på en gång kan ge välfärd åt våra gamla och sysselsättning i byggsektorn. Undersökningar visar att pensionärer med låg eller ingen ATP, ofta kvinnor, har en sämre bostadsstandard än befolkningen i övrigt. Många av dem har både behov och önskemål om att få flytta till servicelägenheter eller andra särskilda boendeformer för att få tryggheten av att ha personal i närheten. Andra behöver flytta till en modern och lättillänglig lägenhet för att de vill klara sig själva hemma längre. Det som finns eller kommer att finnas tillgängligt i denna situation är oftast nyproducerade lägenheter.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen formulerade direktiven till utredningen om det framtida bostadsstödet till pensionärer. Huvudtanken var att man ville ha ett bostadsstöd som ger förutsättningar för pensionärer med låg eller ingen ATP att kunna efterfråga och bibehålla en god bostad både vad gäller utrymmes- och utrustningsstandard, utan att boendekostnaderna skulle minska möjligheten att också i övrigt ha en tillfredsställande standard.
Det underströks särskilt att bostadsstödet i hög grad skulle inriktas på att vara ett högkostnadsskydd. Bostadsstödet skulle vara enhetligt kommunerna emellan så att en pensionär skulle ha möjlighet till samma standard oavsett kommun.
Ansvaret för de äldres särskilda boende har genom ÄDEL-reformen än starkare förts över till kommunerna. Från nästa år kommer staten att ta det fulla ansvaret för kommunalt bostadssstöd till pensionärerna.
Ett gott bostadsstöd till pensionärer med låg eller ingen ATP skulle också ha den önskvärda effekten att stimulera byggandet. Socialdemokraterna föreslog i en motion till riksdagen hösten 1992 förändringar i de kommunala bostadstilläggen som skulle ge pensionärer med låg eller ingen ATP möjlighet att bo i ändamålsenliga och även nyproducerade lägenheter. Kommunerna skulle med de föreslagna förändringarna våga satsa på att bygga de välbehövliga äldrebostäderna när de har trygghet i att pensionärerna har råd att efterfråga också de bra, nyproducerade, men dyra bostäderna.
Få kommuner har färdigarbetade program och planer för hur man förbättrar tillgängligheten i sina bostadsområden samt analyser hur man skall kunna möta de äldres behov av olika typer av bostäder som t.ex. servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder. Arbetet med att ta fram dessa program måste intensifieras. Avsaknaden av program för äldreboendet är en mycket underskattad trygghetsfaktor.
För att nå sitt syfte måste de regler som gäller för bidrag till t.ex. nybyggnad och ombyggnad av gruppbostäder för äldre vara flexibla. Det bör i huvudsak ankomma på respektive kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa angivna funktionskrav fatta beslut. En självklarhet i sammanhanget är att bostäderna skall vara tillgängliga för människor med funktionshinder.
En annan utgångspunkt måste vara att det inte får bli en återgång till tidigare institutionsboende. Av den anledningen anser vi att det bör införas krav om minst kokskåp i varje gruppbostad.
Det är viktigt att vi med förtur löser de äldres bostadssituation. Det är kommunerna som har det direkta och övergripande ansvaret men resultatet bör bli än bättre och resultatet uppnås snabbare i nära samverkan där staten påskyndar sitt ansvarstagande för bostadsbidragen samt medverkar till en konstruktiv lösning för ett ökat byggande av äldrebostäder.
Bostadsbidrag
Socialdemokraterna anser att bostadsbidragen är en viktig del av den sociala bostadspolitiken. Bostadsbidragens uppgift är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheter att hålla sig med goda och rymliga bostäder. De mål riksdagen ställde upp 1987 innebär att bostadsbidragen på sikt skall byggas ut så att även de familjer som är beroende av bostadsbidrag skall kunna hålla varje barn med ett eget rum.
Riksdagsbeslutet 1991 innebar att stödet till hushåll med höga bostadsutgifter skulle byggas ut så att det i betydligt större utsträckning rymmer utgifter för nybyggda lägenheter. Det angavs vidare att man skulle ta hänsyn till den fördelningspolitiska profilen och därför inte sänka bostadsbidragen för dem som har låga bostadsutgifter.
Bostadsbidragen har god fördelningspolitisk träffsäkerhet. En tredjedel av bidragen går till de 25 % av hushållen med de lägsta inkomsterna. Hälften av bidragen gick till de 40 % av hushållen med de lägsta inkomsterna. De 20 % av de bidragsberättigade hushållen som hade de högsta inkomsterna fick cirka 10 % av de totala bidragen. I tider med mycket begränsade ekonomiska möjligheter är det än viktigare att fördela de gemensamma resurserna på ett rättvist sätt. Det är idag omöjligt att göra annat än teoretiska bedömningar av hur boendekostnader och andra hushållsutgifter kommer att påverka de enskilda hushållen från 1993. Bostadsbidragen är och bör även framgent vara ett av samhällets instrument för att fördela resurserna solidariskt på bostadsmarknaden. Alla människor skall ha rätt till en god bostad till en rimlig kostnad.
Det är därför nödvändigt att regeringen gör en bedömning av hur främst de närmaste årens ekonomiska utveckling kommer att påverka de enskilda hushållen. En viktig del i den analysen är en redovisning hur boendekostnaderna ökar i olika årgångar av bostäder och i olika upplåtelseformer. För att bedöma behovet och därmed samhällets kostnader för bostadsbidragen bör analysen också omfatta om de hushåll som behöver kompensation för ökade boendekostader verkligen får bostadsbidrag.
Bostadsbidragens bostadspolitiska roll kommer sannolikt att öka ytterligare i framtiden. Detta är en naturlig konsekvens av den allmänna utvecklingen från generella till selektiva bostadsstöd som inleddes i och med 1990--91 års skattereform.
Vid en eventuell EG-anslutning kommer också bostadsbidragens ställning som bostadspolitiskt -- till skillnad från allmänt socialpolitiskt -- stöd att behöva stärkas. Detta för att undvika EG:s s.k. exportkrav, som gäller för förmåner inom den allmänna socialförsäkringen.
Det gäller nu att skapa en rationell organisation, där överförandet av ansvaret för beviljande och utbetalande av bostadsbidragen till försäkringskassorna har administrativa och förhoppningsvis också kan ge ekonomiska fördelar.
För att bibehålla och ytterligare markera bostadsbidragens bostadspolitiska roll är det viktigt att Boverket, som expertmyndighet för bl.a. bostadsförsörjning och byggande, även fortsättningsvis behåller ansvaret för frågor som hänger samman med regelsystem och tillämpningsföreskrifter, anslagsberäkning och anslagsframställning.
Genom att Riksförsäkringsverket, som administrativ huvudman för försäkringskassorna, ges ansvaret för de uppgifter som hör samman med själva beviljandet och utbetalandet av bidragen, markeras att bostadsbidragen har en bostadspolitisk funktion och inte är ett allmänt socialt stöd till ekonomiskt svaga hushåll.
Avreglering
Vi är öppna för att genomföra förenklingar och förändringar i låne- och byggbestämmelser. Ett sådant arbete inleddes också av den socialdemokratiska regeringen i anslutning till den nya bostadsfinansieringen.
De beslut som riksdagen fattat innebär att kommunerna berövats sina möjligheter att planera bostadsförsörjningen och därmed få fram de bostäder som behövs. Detta är oacceptabelt.
Motiven för denna s.k. avreglering är att den skulle leda till sänkta byggkostnader. Detta är ett allmänt påstående. Några belägg för att så skulle ske finns inte.
Den dryga hälft av det totala byggandet i Sverige som är inriktat på näringslivets behov av kontors- och företagslokaler styrs helt av marknaden. Under perioden 1985--1990 då överhettningen var som mest utpräglad på byggområdet i vårt land, var det näringslivsbyggandet som drog i väg kraftigast. Näringslivets krav på byggkapacitet -- arbetskraft och material -- var så stor att det uppstod brist på arbetskraft och material, vilket medförde att kostnaderna steg i höjden.
Inom näringslivet var man, för att få fram den byggkapacitet man ansåg sig behöva, beredd att betala de priser som krävdes. Så blev näringslivsbyggandet tändvätskan i den inflationsbrasa som drabbade byggsektorn. Det fick självfallet återverkningar också på bostadssidan, eftersom man konkurrerade om samma tillgängliga kapacitet. Marknadskrafternas fria spel på den oreglerade delen av byggsektorn var ledande och drev upp kostnaderna även för det reglerade bostadsbyggandet.
Därför är det fel att påstå att den kostnadsuppgång vi hade i bostadsbyggandet, under senare delen av 1980-talet, berodde på regleringar på bostadssektorn. Den hade samband med den överhettning som de kraftiga kraven på byggresurser från näringslivets sida ledde till.
Avgörande för en framgångsrik bostadspolitik är att den är väl förankrad där den skall förverkligas, dvs i kommunerna. Markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten var två viktiga medel för kommunerna att bedriva den bostadspolitik som svarar mot kommunernas önskemål. Dessa instrument har riksdagen avskaffat.
Markvillkoret syftade till att dämpa den prishöjande konkurrensen om marken och därigenom dämpa prisutvecklingen.
Syftet med den kommunala bostadsanvisningsrätten var att åstadkomma en rättvis och behovsanpassad fördelning av ny- och ombyggda bostäder. Om målet om allas rätt till en god bostad skall kunna upprätthållas, är det viktigt att de bostäder som produceras kan komma alla till del. Detta sker bäst genom samhällets medverkan.
Vi föreslår att markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten återinförs som krav för statligt stöd.
Norm- och regelfloran för bostadsbyggandet kan i sämsta fall bidra till uttunnad kompetens och mindre ansvarstagande. För planerare och arkitekter kan det vara enklare att luta sig mot normer än att utveckla fantasi, kreativitet och skaparkraft.
Vi socialdemokrater anser att det finns anledning att genomföra förenklingar i olika regelverk. Utgångspunkten bör vara att det är funktionerna i olika krav på boendet som är det viktiga, inte hur dessa funktioner genomförs. Vi kan ta lärdom av vår nordiska granne Norge. De arbetar med att återskapa sina avskaffade regelverk, eftersom bostäderna blev sämre planerade när regelverken togs bort.
Åtgärder mot sjuka hus, buller och ökat konsumentskydd
Under senare år har konstaterats att vi, trots världens högsta bostadsstandard, har en rad brister i inomhusmiljön. Främsta orsaken till sjukahus-problemen är användningen av olämpliga byggnadsmaterial, brister i byggmetoder och projektering.
Allt större del av befolkningen lider av allergier eller överkänslighet. Brister i inomhusmiljön anses vara en vanlig orsak till hälsoproblemen.
En särskild fond finns för att ekonomiskt bistå hushåll för att sanera småhus från fukt och mögel. Tilläggslånemöjligheten har tidigare kunnat användas för att bygga bort andra typer av sjukahus-problem.
Utomhusmiljöns ökade bullernivåer ger negativa effekter på inomhusmiljön liksom att ventilationsmöjligheterna oftast löses genom mekaniska ventilationssystem som är allt annat än tysta. Det enda sätt att komma tillrätta med brister i inomhusmiljön, som skapar allvarliga hälsoproblem hos de boende, är att bygga om bostäderna med annat byggnadsmaterial och byta ut fönster och ventilationsanläggningar.
För närvarande saknas ansvarsregler när det gäller byggandet av flerbostadshus. För småhus gäller sedan länge kravet på garanti för att få statlig belåning.
Den socialdemokratiska regeringen föreslog 1991 och riksdagen beslutade om en tioårig ansvarslag för producenter av flerfamiljshus. Lagen, som skulle gälla från den 1 januari 1992, innebar att producenterna skulle stå i ekonomiskt ansvar för de fel och brister som uppstår inom 10 år.
Den borgerliga riksdagsmajoriteten har två gånger därefter drivit igenom att lagen om byggnadsgaranti skall skjutas upp. Senaste beslutet innebär ikraftträdande den 1 juli 1993.
Vi anser att lagen har en mycket viktig roll att spela när det gäller att komma tillrätta med dåliga inomhusmiljöer. Den kan på ett betydande sätt stärka konsumentskyddet. Vi anser det därför ytterst angeläget att den nya lagen om byggnadsgaranti träder i kraft den 1 juli 1993.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 1994 års besparing på bostadssektorn skall fördelas på hela beståndet bostäder och på alla upplåtelseformer,
3. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt bostadsfinansieringssystem,
4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett samlat, långsiktigt och hållbart program för stärkta statsfinanser,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ombyggnader, för vilka ansökningar om räntebidrag inlämnats till länsbostadsnämnderna under 1992, får påbörjas under 1993 med 1992 års regler,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ombyggnader av äldrebostäder under 1993 får ske enligt 1992 års ombyggnadsregler,
7. att riksdagen inte godkänner förslaget i proposition 1992/93:100, bil. 8, om avskaffandet av räntestödet för underhåll och reparationer i hyres- och bostadsrättshus (RBF),
8. att riksdagen inte godkänner förslaget i proposition 1992/93:100, bil. 8, om avtrappningen av ombyggnadsreglerna för hyres- och bostadsrättshus,
9. att riksdagen beslutar att ramen för proposition 1992/93:100 bil. 12, anslag B 4 Stöd till icke-statliga kulturlokaler, ökas med 75 000 000 kr utöver regeringens förslag, således 100 000 000 kr,
10. attt riksdagen med anledning av proposition 1992/93:100 bil. 12 anslag B 20 till Bidrag till konstnärlig utsmyckning anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 15 000 000 kr utökat anslag om 18 000 000 kr för budgetåret 1993/94,
11. att riksdagen beslutar att ramen för proposition 1992/93:100, bil. 14, anslag F 3 Bidrag till allmänna samlingslokaler, ökas med 25 000 000 kr utöver regeringens förslag, således 50 000 000 kr,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadstillägg till pensionärer som en förutsättning för nyproduktion av äldrebostäder,2
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av bostadsbidragens måluppfyllelse och kostnadsutveckling,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadsbidragen som bostadspolitiskt instrument,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Boverkets ansvarsområde vid en förändrad administration av bostadsbidragen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten skall hävdas som krav för statligt stöd i bostadsfinansieringssammanhang,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avreglering av byggnadsnormer med bibehållna funktionskrav,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ikraftträdande av lagen om byggnadsgaranti.
Stockholm den 26 januari 1993 Oskar Lindkvist (s) Magnus Persson (s) Lennart Nilsson (s) Sören Lekberg (s) Rune Evensson (s) Britta Sundin (s) Marianne Carlström (s) Lars Stjernkvist (s) Björn Ericson (s) Berit Oscarsson (s) Barbro Evermo Palmerlund (s) Nils T Svensson (s) Mats Lindberg (s) Sinikka Bohlin (s) 1 Yrkande 4 hänvisat till FiU. 2 Yrkande 12 hänvisat till SfU.