Det övergripande generella målet för bostadspolitiken
måste vara en bra bostad åt alla till ett rimligt pris.
Boendet har så stor betydelse för att främja en sund
samhällsutveckling och en god folkhälsa att det är
nödvändigt att prioritera boendet vid fördelningen av våra
knappa resurser. I den bostadspolitiska debatten påstås
ibland att vi i Sverige skulle ''bo för bra'', och man tar
statestik om antalet bostäder i förhållande till befolkningen
som intäkt för detta påstående. Vid en internationell
jämförelse intar inte Sverige den topplaceringen. Men den
svenska bostadsstandarden är mycket hög och jämnast
fördelad, ändock är skillnaden emellan hur olika
befolkningsgrupper bor alltför stor för att motsvara svenska
rättvisekrav.
Enligt vår mening måste därför samhället även i
fortsättningen ha ansvaret för bostadsförsörjningen. Om
alla skall garanteras rätten till en bra bostad i en bra miljö
kan bostadsförsörjningen inte överlåtas till
marknadskrafterna. Marknaden klarar inte att garantera
trygghet och valfrihet i boendet. Den privatisering och
marknadsanpassning som regeringen Bildt nu genomför har
praktiserats i andra länder under senare år. I England har
antalet uteliggare ökat dramatiskt och många som köpt sina
lägenheter har förlorat dem, det enda som de har kvar är
skulder som de får dras med i resten av livet. I Norge har
avregleringen inneburit en dramatisk sänkning av
bostadsstandarden i nyproduktionen, vilket är resursslöseri
av sämsta märke. Det krävs spelregler som kommer tillrätta
med den fria marknadens avarter och även ger i olika
avseenden resurssvaga hushåll chansen till ett bra boende.
Någon form av reglering och stöd till boendet finns också i
de flesta industrialiserade länder.
Sverige har i modern tid präglats av ett blandekonomiskt
system. Marknaden har tillåtits verka när så varit
fördelaktigt. Olika lagar och regleringar har styrt
marknaden när det motiverats av allmänintresset. Men
detta innebär inte att alla marknadens avarter och svagheter
kunnat bekämpas. Exempelvis har en hög grad av
monopolisering begränsat konkurrensen inom
byggmaterialindustrin, vilket lett till byggkostnadsökningar
som måste ifrågasättas. I princip råder dock fri konkurrens
inom bygg- och förvaltningsprocessen.
Bostaden skiljer sig från andra varor och tjänster.
Boendets stora sociala betydelse innebär att vissa
restriktioner för marknadskrafterna behövs, på samma sätt
som gäller för att garantera alla en bra utbildning och
sjukvård.
Bostäder är långsiktiga investeringar som skall svara mot
både dagens och morgondagens behov och det är därför
mycket viktigt att ställa höga krav på bostädernas kvalité.
Samhället måste därför ta ansvar för att det finns kapital till
bostadsbyggandet och möjligheter att fördela kostnaderna
över tiden.
Samhällets bostadsstöd kan indelas i två grupper,
generellt stöd och riktat stöd. Det generella stödet går till
bostäderna i form av investeringsbidrag, räntebidrag och
skattesubventioner. Det riktade stödet går till hushållen och
består av inkomstprövade bostadsbidrag och bostadstillägg.
En central fördelningspolitisk fråga är om man skall
satsa på generellt stöd eller riktat stöd till dem som har det
största behovet. Vid en snabb blick på frågeställningen kan
det vara lätt att förorda ett stort riktat stöd till de som bäst
behöver det, framför ett generellt stöd som begränsar
boendekostnaderna för alla. Det finns emellertid flera
tunga skäl för att satsa på ett generellt stöd för att hålla
boendekostnaderna på en socialt acceptabel nivå.Ett
generellt bostadsstöd gör det möjligt att upprätthålla en
jämnare bostadsproduktion. Detta är viktigt för att
upprätthålla effektiviteten i bygg- och
byggmaterialindustrin och för att de inte skall slås ut som nu
sker.En avveckling av det generella bostadsstödet skulle
innebära en förstärkning av segregationen. Utan ett
generellt stöd skulle många nybyggda bostadsområden
förmodligen endast bebos av hushåll som kan få
bostadsbidrag.En avveckling av det generella stödet
skulle innebära att fler hushåll blir beroende av
bostadsbidrag. Höga inkomstprövade bidrag ger problem i
form av bl.a. kraftiga marginaleffekter vid ändrade
inkomstförhållanden.En kraftig reduktion av det
generella stödet, som regeringen Bildt nu är i färd med att
genomföra, skulle ge helt oacceptabla hyror i nybyggda
lägenheter. En kraftig höjning av hyrorna i nyproduktionen
och vid ombyggnad påverkar också hela
bostadsmarknaden.Samhället skall naturligtvis ställa
villkor på bostädernas utformning för att generellt stöd skall
utgå.
En förändring mot ett mera individuellt riktat
bostadsstöd skulle således ge flera negativa effekter på
bostadsmarknaden. Bostadspolitiken måste därför inriktas
på att samhället med generella åtgärder skall skapa
förutsättningar för socialt godtagbara hyror och
byggarbeten inom bostadsektorn.
Kraven är särskilt viktiga för att garantera hushåll med
knappa resurser ett bra boende. Dessa hushåll har inte råd
att bo med hög utrymmesstandard eller att komplettera sin
bostad med diverse utrustning. De är också oftare än andra
hänvisade till bostaden på sin fritid.
Med den bostadspolitik som nu bedrivs kan inte en
socialt fungerande bostadspolitik överleva. I den mycket
blygsamma nyproduktion som trots den förda politiken
ändå kommer i gång kommer det att vara två typer av
bostäder. En för vanligt folk där det byggs med låg
standard. En för välbemedlade med hög standard och i goda
lägen. Klassklyftorna i boendet kommer att bli tydliga och
ökande.
Borgerliga företrädare framhåller ofta att det är ''bara''
7 %
av bostadskonsumenterna som berörs av
bostadssubventionerna. Det kan synas lite men det är när
konsumenterna omfattas av bostadssubventioneringen som
de etablerar ''det goda boendet''. Subventionerna är därför
helt nödvändiga för att vanligt folk över huvud taget skall
komma in i ett bra boende.
För att bryta utvecklingen och återföra den till den
sociala bostadspolitikens mål krävs en radikal omläggning
av bostadspolitiken. Följande åtgärder måste vidtas.
Bostadssubventionerna till nyproduktionen måste
kvarstå.Fastighetsskattens nivå anpassas för att
finansiera generella bostadssubventioner på en acceptabel
nivå.Olika upplåtelseformer skall ha likvärdiga
ekonomiska förutsättningar och villkor.Skillnaden i
kapitalutgifter mellan hus byggda olika år får inte vara
större än vad som motsvaras av skillnader i bruksvärde (s.k.
paritet).Förmögenhetsomfördelningar till följd av
inflationen skall motverkas.Ombyggnader måste få ett
sådant finansiellt stöd att de kan genomföras utan drastiska
hyreshöjningar.
Oaktat de generella finansieringsförutsättningarna för
nyproduktion och ombyggnad finns det behov av särskilt
stöd för förnyelse av områden med byggskador och
byggtekniska brister. Det finns också starka sociala och
sysselsättningsmässiga skäl att satsa resurser på att förbättra
de minst attraktiva bostadsområdena.
Regeringen har i budgetpropositionen inte till någon del
uppfyllt den beställning om ett ROT-program som
riksdagen gjort, detta är synnerligen anmärkningsvärt och
måste föranleda en stark och tydlig markering från
riksdagens sida.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att behovet av räntesubventioner
för nyproduktionen bör kvarstå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fastighetsskattens nivå bör
anpassas för att finansiera generella bostadssubventioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att olika upplåtelseformer bör ha
likvärdiga ekonomiska förutsättningar och villkor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skillnader i kapitalutgifter
mellan hus byggda olika år inte bör få vara större än vad
som motsvaras av skillnader i bruksvärde,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att motverka inflationens
förmögenhetsomfördelande effekt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ombyggnader måste få ett
sådant finansiellt stöd att de kan genomföras utan drastiska
hyreshöjningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om nödvändigheten av en
social bostadspolitik.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt-Ola Ryttar (s)
Anita Johansson (s)
Jan Fransson (s)
Monica Öhman (s)
Håkan Strömberg (s)
Nils Nordh (s)
Kent Carlsson (s)