Den sociala bostadspolitik som har förts i vårt land ända
sedan slutet av 1940-talet hade fram till i mitten av 1980-
talet gått utvecklingsstörda människor helt förbi. Den
omsorg som de flesta av dem behöver kunde de få endast
under föutsättning att de var beredda att avstå från normala
bostadsförhållanden och att leva hela sitt liv i ett kollektiv.
Det var t.o.m. så att en kollektiv livsmiljö ansågs vara vad
utvecklingsstörda människor behövde.
All vår erfarenhet och all tillgänglig forskning talar
emellertid för motsatsen. En egen bostad är lika viktig för
den som är utvecklingsstörd som för alla andra. Ett
individuellt anpassat stöd ger de bästa förutsättningar för ett
rikt liv efter egna intressen.
Stor förväntan
Det var därför naturligt att man med stor glädje och en
enorm förväntan tog del av riksdagens beslut våren 1985 om
att förbättra boendeförhållandena för äldre, handikappade
och långvarit sjuka. I propostionen (1984/85:142) uttalades
bl.a., att alla människor har rätt till en bostad där friheten
och integriteten är skyddad. Där sades också att alla
människor -- oberoende av behovet av stöd, hjälp och
vård -- har rätt till en bostad med god tillgänglighet och god
utrymmes- och utrustningsstandard i en miljö som ger
förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet.
Bostadsförsörjningslagen ändrades som en följd av
riksdagsbeslutet. Kommunernas ansvar för att
tillhandahålla goda bostäder åt alla slogs fast.
Möjligheter öppnades för landstingen och kommunerna
att få de då förmånliga statliga lånen för att bygga bostäder
för omvårdnadskrävande människor som tidigare varit
hänvisade till att bo på stora institutioner eller under
ovärdiga förhållanden i andra kollektiva miljöer.
Några år senare infördes också ett särskilt
stimulansbidrag för att skynda på utbyggnaden av goda
privata bostäder i gruppbostadens form, där god
omvårdnad skulle kunna kombineras med en god
bostadsstandard.
En för utvecklingsstörda vuxna människor mycket
positiv utveckling inleddes. Vi har sett vilken glädje man
har känt över att få ett eget hem. Glädjen har varit stor
också hos anhöriga. Personal vittnar om att deras attityder
till dem som de skall stödja har förändrats. Att arbeta i en
persons eget hem är nämligen något annat än att ge vård och
omsorg i kollektiva former. Även om inte allt har varit
problemfritt finns det dock inte något som motsäger vår
uppfattning, att den utveckling som inletts är
utomordentligt positiv och måste ges möjligheter att fortgå.
Förbytt i sin motsats
Vi kan nu konstatera att den positiva utvecklingen på
kort tid förbytts i sin motsats. På många håll i landet
ifrågasätts utvecklingsstörda människors behov av ''en
bostad med god tillgänglig och god utrymmes- och
utrustningsstandard i en miljö som ger förutsättningar för
ett aktivt deltagande i samhällslivet''. Också i riksdagen har
gång efter annan detta behov ifrågasatts. Man har gett
signaler ut till landet, att ambitionsnivån från mitten av
1980-talet var för hög.
Nu har av allt att döma dessutom alla statliga
styrinstrument försvunnit och det är fritt fram för
huvudmännen att bygga efter lokala ambitioner. Eftersom
den insikt som riksdagsbeslutet från år 1985 byggde på inte
finns spridd ute i landet och huvudmännens ekonomi är
kärv betraktas i dag den bostadsstandard som är gängse i
vårt land som överstandard när det är fråga om dem som är
utvecklingsstörda.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fullfölja riksdagens beslut
1985 om att förbättra boendeförhållandena för äldre,
handikappade och långvarigt sjuka.
Stockholm den 25 januari 1993
Börje Nilsson (s)
Jan Andersson (s)