Sysselsättningen för byggnadsarbetarna i Stockholms län
I december 1992 var 3 291
byggnadsarbetare i Stockholms län arbetslösa. Det
var en fördubbling av arbetslösheten på ett år. Utvecklingen
är likartad i hela landet och för närvarande är mer än 30 000
byggnadsarbetare arbetslösa. Det betyder att var
fjärde byggnadsarbetare saknar ett arbete att gå till.
Ändå är det bara början av en mycket entydig och trist
bild, som vi har av byggverksamheten i landet under
kommande år. Av finansdepartementets egna prognoser
framgår det att sysselsättningen inom
byggnadsverksamheten kommer att minska med 100 000
personer under 1992--1994. Finansdepartementets
prognoser bygger emellertid på att det kommer att
igångsättas 25 000
lägenheter under 1993 och 15 000
under 1994. De flesta bedömare är överens om att
det är orealistiskt höga siffror. Likaså har regeringen
uppenbarligen inte beaktat att avskaffandet av det s.k.
RBF-stödet kommer att leda till minskad sysselsättning
med 11 000
personer, enligt SABO:s beräkningar.
Realistiska antaganden skulle därmed peka på att
byggsysselsättningen vid årsskiftet 1994/95 kommer att vara
nere i under 200 000
personer. Från det högsta läget 1991 skulle
sysselsättningen i byggsektorn ha minskat med 40 %
på drygt tre år. Som en jämförelse kan nämnas att det
efter miljonprogrammets genomförande också uppstod en
situation då byggnadsverksamheten minskade i omfattning.
Mellan 1969 och 1974 -- på fem år -- minskade då antalet
sysselsatta med 25 %
inom byggnadsverksamheten. Då var också
situationen den att en stor del av arbetsmarknaden var
expansiv, vilket gjorde att en stor del av den friställda
arbetskraften kunde sysselsättas i andra branscher.
För närvarande går byggnadsarbetarna rakt ut i en
tröstlös arbetslöshet.
Mot den här bakgrunden begärde riksdagens
finansutskott och bostadsutskott att regeringen skulle
återkomma med förslag till åtgärder för att stärka ROT-
sektorn, dvs. reparationer, om- och tillbyggnader.
Läsningen av regeringens förslag inom bostadspolitikens
område är därvid inte bara en besvikelse och en kalldusch
utan en ren provokation.
Den stora andel bostäder i Storstockholmsregionen som
är byggda efter andra världskriget och fram t.o.m. 1970-
talet står inför stora upprustningsbehov. Mest aktuella för
åtgärder är de fastigheter som byggdes under 1950-talet.
Men även hus byggda under 1960- och 1970-talen är i akut
behov av renovering och upprustning. Det är i det
sammanhanget som det blir svårt att förstå regeringens
indragning av räntebidrag till underhåll, reparationer och
ombyggnad.
Med vetskap om rådande arbetsmarknadsläge borde det
i stället vara naturligt att kraftfullt satsa på ett nytt ROT-
program. Åtminstone bör regeringen hörsamma dem som
vill ha sina lägenheter renoverade och inte avskaffa de
reella möjligheterna att kunna genomföra sådana åtgärder.
Riksdagen bör således initiera ett nytt ROT-program för
att trygga renovering och underhåll, samt för att stimulera
byggmarknaden så att fler arbetstillfällen kommer till stånd.
Regeringen föreslår att räntebidragen för ombyggnader
av egna hem avskaffas omedelbart. RBF-stödet till hyres-
och bostadsrättshus avvecklas likaså.
Räntebidraget till om- och tillbyggnader av
flerfamiljshus kommer att trappas ner snabbare än tidigare
aviserat under 1995 och 1996, så att räntebidragen 1996
endast skall motsvara en kompensation som motsvarar
egnahemsägarnas ränteavdrag på 25 %.
Enligt regeringens uppfattning skall detta förmå
fastighetsägarna att tidigarelägga ombyggnader. Tvärtemot
regeringens intentioner kommer avtrappningen sannolikt
att leda till ökad byggnadsverksamhet först 1995.
Om en fastighetsägare skall lockas till tidigareläggning
av ombyggnadsinvesteringen, måste han först göra tre
överväganden. För det första måste han göra en politisk
kalkyl, dvs. han måste fråga sig om inte villkoren trots allt
kommer att förbättras till 1995. För det andra måste han
göra en kalkyl över realräntans utveckling, dvs. han måste
fråga sig om inte en nedgång av realräntan kommer att
kompensera förlusten i räntebidrag. För det tredje måste
han fråga sig om hyresgästerna har möjlighet att betala den
ökade kostnaden som ombyggnaden trots allt innebär, och
svaret på den frågan ges av det faktum att den privata
konsumtionen kommer att falla med över tre procent under
året och att fastighetsägarna just nu är i färd med att
förhandla bort reguljärt underhåll i fastigheterna för att
undvika de katastrofalt höga hyreshöjningar som
regeringens politik annars skulle ha inneburit.
Det är således en mycket negativ utveckling som går att
förutspå inom byggnadsverksamheten. Denna utveckling
får också mycket stora konsekvenser för statsbudgetens
saldo. En försiktig beräkning byggd på den ovan redovisade
kalkylen pekar på att stat och kommun får kostnader och
minskade intäkter motsvarande 50 miljarder kronor till
följd av nedgången i byggverksamheten och den nedgång
som detta orsakar i övrig byggberoende verksamhet.
Utslagningen av byggnadsföretag och arbetskraft inom
byggnadssektorn hotar dessutom att bli så omfattande att
byggnadsverksamheten kan bli en flaskhals och
inflationshärd vid nästa konjunkturuppgång. Då kommer
eftersatta behov att leda till anhopning av
byggnadsverksamhet. Kunnande, kapacitet och arbetskraft
kommer då inte att finnas tillgänglig i tillräcklig omfattning.
En regering som säger sig värna om den offentliga
sektorns finansiering och hejda inflationen bör beakta de
kostnader som byggverksamhetens nedgång medför och
riskerna för en framtida inflationshärd.
Trots den nedgång i verksamheten som vi redan sett och
den fortsatta nedgång som vi förutspår är det lätt att peka
på de stora byggnadsbehov som finns i Stockholm och i
andra delar av landet.
Läget på arbetsmarknaden är utomordentligt svårt i hela
landet. Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund hade som
mål när han tillträdde att arbetslösheten skulle vara under
tre procent i alla regioner i landet. Efter ett drygt år i
regeringen har alla regioner i landet en arbetslöshet över tre
procent.
I Stockholms län var den 18 januari i år 73 400
människor arbetslösa. Arbetslösheten stiger också
mycket kraftigt i Stockholms län. Länsarbetsnämnden
förutspår att mellan 80 000
och 100 000
kommer att sakna arbete under hösten 1993.
Det finns emellertid en rad arbetsuppgifter som borde
utföras inom byggnadsverksamheten i Stockholm. Hittills
har endast 10 miljoner kronor av anslagna 2,5 miljarder i
infrastruktur- och byggnadsinvesteringar som anslagits för
att motverka ökad arbetslöshet gått till Stockholm.
Ändå finns det en rad åtgärder som skulle kunna vidtas
för att hejda nedgången i byggsysselsättningen i länet. Inom
infrastrukturen finns en rad projekt inom ramen för den s.k.
Dennisöverenskommelsen som kan startas omedelbart. Det
gäller upprustning av spår och byggnader efter banan
Västerhaninge--Nynäshamn samt dubbelspår från Älvsjö
till Farsta. Byggandet av väganslutningar kring Södertälje
södra. Ombyggnad av T-banestationer och upprustningar
av tunnelbanan, pendeltågen och Roslagsbanan. Det
behövs bussterminaler vid Liljeholmen, Huddinge sjukhus,
Södertälje central och Danderyds sjukhus samt
infartsparkeringar vid ett stort antal platser runt om i länet.
Andra projekt skulle kunna påbörjas om de kommunala
besluten fattades: Det gäller två byggnader vid Stockholms
Universitet och Moderna museet.
Det finns stora behov av upprustningar, renoveringar
och ombyggnader av lägenheter, skolmiljöer,
åldringsvården och andra offentliga byggnader. Man
behöver satsa mer på olika kommunala anläggningar,
förbättra skolvägar m.m.
Ett program för byggverksamhetens överlevnad i
Stockholm och andra delar av landet bör innehålla följande
punkter.1. Tidigarelägg statliga investeringar.2.
Stimulera ombyggnadsverksamhet genom bra
lånevillkor.3. Stimulera bostadsföretagen att rusta upp
miljonprogramsområden och sjuka hus genom förmånliga
lån.4. Ge kommunerna ekonomiska möjligheter att rusta
upp skolor, daghem, ålderdomshem m.fl. samhällsnyttiga
lokaler.5. Se till att investeringarna i infrastruktur i
Stockholms län kommer till stånd.6. Initiera ett nytt
ROT-program för renovering och underhåll.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för byggandet i
Stockholms län enligt punkterna 1--6.
Stockholm den 25 januari 1993
Lars Ulander (s)
Kent Carlsson (s)
Björn Ericson (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Hans Göran Franck (s)
Mats Hellström (s)
Anita Johansson (s)
Eva Johansson (s)
Sören Lekberg (s)
Sylvia Lindgren (s)
Oskar Lindkvist (s)
Thage G Peterson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Ingela Thalén (s)
Maj Britt Theorin (s)
Ines Uusmann (s)
Sten Andersson (s)
i Stockholm