Kvinnors arbete -- en fråga om frihet, oberoende och
välfärd
Kvinnors förutsättningar för att förvärvsarbeta, dvs
själva grunden för ett självständigt liv, är nu allvarligt hotat.
Den höga arbetslösheten drabbar kvinnor även om vi hittills
haft en lägre ökning av arbetslöshetstalen än männen. De
kraftiga nedskärningarna inom den gemensamma sektorn
kommer under det närmsta året att innebära att ytterligare
7 %
av de anställda kommer att varslas om uppsägning.
Detta visar att situationen är betydligt allvarligare än vad vi
tidigare fått uppgift om. Det innebär att ca 50 000
kvinnor kommer att gå ut i arbetslöshet till följd av
en minskande gemensam sektor under nästa år. Kommer
nedskärningarna att fortsätta under de kommande åren
kommer det att innebära fler arbetslösa kvinnor. Detta är
utomordentligt allvarligt särskilt med tanke på att den
minskade gemensamma sektorn dessutom minskar
kvinnors förutsättningar för att förvärvsarbeta.
När barnomsorgen och äldreomsorgen minskar i
omfattning måste ''någon'' -- vi vet vem -- ta hand om dem
som behöver vård och omsorg. När barnomsorgsavgifter
höjs så att vanliga inkomsttagare inte har råd med avgiften
blir det omöjligt att klara barnomsorgen för sina barn på ett
bra sätt. Återigen kommer det att bli ett trixande med
mormor och goda vänner för att klara det hela. Eller ännu
värre en sämre omsorg om barnen. I takt med att bidragen
till kommuner och landsting skärs ner kommer innehållet i
viktiga välfärdstjänster att förändras. Välfärden kommer
att radikalt försämras. Detta kommer vi kvinnor aldrig att
acceptera.
Vi kommer heller inte att acceptera att vi kvinnor skall
tvingas tillbaka till hemmen. Vi anser att varje människa
oavsett kön skall leva sitt liv i frihet och oberoende. Därför
måste nu alla krafter satsas på att nedbringa arbetslösheten.
En del i detta är att stoppa de planerade nedskärningarna
av den gemensamma sektorn. Visst vill även vi att våra
gemensamma pengar skall användas på bästa sätt, men det
som nu håller på att hända är att den gemensamma sektorn
minskas utifrån ideologiska motiv som har sin grund i att
den borgerliga regeringen vill skapa ett samhälle där
klyftorna återigen kommer att växa mellan människorna
och där kvinnorna kommer att få bära de tyngsta bördorna.
Det är vansinne att skära ner bidragen till kommunerna och
göra kvinnor arbetslösa och samtidigt betala ut statligt
arbetslöshetsunderstöd. Detta går inte ihop annat än i en
borgerlig regerings tänkande.
Kvinnor utgör idag närmare hälften av arbetskraften.
Detta betyder dessvärre inte att vi i alla delar fått en jämlik
arbetsmarknad där kvinnor och män behandlas på lika
villkor. Det är alltjämt kvinnorna som -- i kombination med
yrkesarbete -- bär huvudansvaret för hem och barn.
Kvinnorna är inte beredda att ge upp de arbeten de hade
före familjebildningen. Många kvinnor väljer istället att
kombinera huvudansvaret för barnen och hushållet med ett
deltidsarbete trots att detta innebär inte bara lägre lön utan
också lägre pension. För andra kvinnor är deltidsarbete det
enda arbete som erbjuds. Många deltidarbetande kvinnor
önskar arbeta heltid men kan inte erbjudas detta på grund
av arbetsbrist eller brister i arbetsorganisation. Så får det
naturligtvis inte vara. Det är rimligt att dessa kvinnor får
förtursrätt till heltidstjänster som blir lediga hos
arbetsgivaren.
Kvinnorna återfinns på arbetsmarknaden främst inom
vård-, undervisnings- och omsorgsyrken. Närmare hälften
av alla förvärvsarbetande kvinnor återfinns i dessa sektorer.
Sverige har en osedvanligt könssegregerad arbetsmarknad.
Relativt få yrkesområden har en jämn fördelning mellan
kvinnor och män.
Betydande ansträngningar har under en längre tid gjorts
för att försöka bryta den könsbundna arbetsmarknaden.
Lika länge har alla dessa strävanden misslyckats. Flickor
fortsätter att välja lika traditionellt som tidigare.
Så länge ansträngningarna att få flickor att välja
otraditionellt misslyckas -- och så länge kvinno- och
mansyrken värderas olika -- kommer också ojämlikheten på
arbetsmarknaden att bestå. Mycket talar för att i större
utsträckning fokusera jämlikhetsansträngningarna på att i
olika avseenden uppvärdera den kvinnodominerande
sektorn av arbetsmarknaden. Så länge de två olika
könsuppdelade sektorerna värderas olika kommer
svårigheterna att luckra upp de traditionella valen att bestå.
Det måste stå klart att det är lika mycket värt att t.ex. städa
inomhus som att städa utomhus.
Det finns givetvis andra skäl till att fortsätta
ansträngningarna att få en jämnare könfördelning av
arbetsmarknaden. Det är viktigt att eleverna möter såväl
kvinnliga som manliga förebilder. Därför bör inte dessa
strävanden upphöra. Signalen om det lika stora värdet av
kvinnors arbetsinsatser jämfört med mäns måste dock
förstärkas. Inte minst för flickornas/kvinnornas självkänsla
är detta viktigt.
När kvinnor och män återfinns inom samma
branschområde är det alltjämt oftast så att det är männen
som innehar de högre tjänsterna medan kvinnorna har de
mindre kvalificerade, ofta enformiga och tunga jobben med
förslitningsskador. Detta leder i sin tur till att kvinnors
sjukfrånvaro är högre än männens. Även
förtidspensioneringen tenderar öka bland kvinnorna. Av
detta drar vi slutsatsen att kvinnornas arbetsmiljö måste
förbättras. Förslitningsskadorna innebär svåra lidanden
under lång tid. Kraftfulla insatser måste göras för att
utveckla kvinnornas arbeten och arbetsmiljöer.
Inte heller lönemässigt kan man säga att kvinnor och
män är jämställda i arbetslivet. Tvärtom har vi kunnat se
tendenser till ökade löneskillnader under de senaste åren.
En förklaring är att en allt större del av lönebildningen nu
sker individuellt, lokalt och att det fackliga inflytandet över
denna har minskat. När marknadskrafterna bestämmer
lönen missgynnas kvinnorna. På arbetsmarknaden som
helhet tjänar de heltidarbetande kvinnorna idag 80% av
männens löner. Trots att kvinnorna deltar på
arbetsmarknaden i lika stort antal som männen tjänar de
bara ca 40% av den sammanlagda lönesumman. När ett
mansdominerat yrke övergår till att bli kvinnligt dominerat
sjunker lönen relativt sett medan det motsatta sker när ett
kvinnoyrke får ett växande inslag av män.
Löneutjämningen mellan män och kvinnor måste
fortsätta. Vi är övertygade om att en viktig förutsättning för
detta är att de fackliga organisationerna fortsätter att
framgångsrikt driva en solidarisk lönepolitik.
Skall kvinnor och män delta i arbetslivet på lika villkor
krävs en tydlig strategi för att komma tillrätta med dessa
orättvisor inom arbetsmarknaden. Insatserna krävs på olika
nivåer och av olika karaktär. Svårigheterna och orättvisorna
är alltför stora för att bara hänvisas till arbetsmarknadens
parter. Såväl värderingarna i samhället som strukturella
förhållanden måste angripas. När dessa båda krafter
samverkar blir effekten förödande för kvinnor. En del av
förklaringarna är att -- som beskrivits ovan --
arbetsmarknaden är starkt segregerad och att kvinnors
arbeten värderas lägre. Men när kvinnor och män utför lika
arbeten och har samma kvalifikationer och ändå bedöms
olika måste orsakerna sökas i våra värderingsmönster och i
det ojämlika maktförhållande som alltjämt råder i
samhället.
Lönediskriminering är i lag förbjudet i Sverige sedan
1980. Det ankommer på arbetsgivaren att tillse att lagen
efterföljs.
1992 års jämställdhetslag öppnar nya möjligheter till
arbetsvärdering utifrån jämförelser mellan olika slags
arbeten. Nu kan på fria och beroende grunder prövas om
ett arbete ska betecknas som lika mycket värt som ett annat.
Ett förbehåll finns emellertid i lagen; jämförelsen ska
basera sig på gängse värderingar av skilda arbetsuppgifter.
Det var ju just dessa värderingar som det var tänkt att lagen
skulle bryta. Det är därför av största vikt att värderingarna
lyfts fram, granskas och omprövas.
På den statliga sidan har parterna kommit överens om
att utveckla metoder för att jämföra arbeten av lika värde.
Löneskillnadsutredningen som tillsattes 1991 fick i uppgift
att kartlägga förekomsten av arbetsvärdering men fick
däremot inte i uppdrag att ta ställning till om och hur
arbetsvärdering skall tillämpas i Sverige.
Det är naturligtvis svårt att utarbeta en arbetsvärdering
som kan sägas vara objektiv. Däremot kan man komma
fram till värderingar som inte konsekvent missgynnar
kvinnorna. Värderingarna kan ligga till grund för
förhandlingar och rättsliga avgöranden i
diskrimineringsmål.
Mot denna bakgrund är det väsentligt att
löneskillnadsutredningens arbete får en fortsättning. Ett
arbete för rättvisa kriterier vid lönesättning måste
utarbetas.
Den gemensamma sektorn står inför omfattande
minskningar av verksamheten, bl.a. till följd av regeringens
indragning av statsbidrag. Detta kommer särskilt att drabba
kvinnorna. Många av kvinnorna inom vård- och
omsorgssektorn saknar utbildning för sitt arbete. Det finns
ett stort behov av vidareutbildning och specialisering till
följd av att nya vårdgrupper tillförts t.ex. inom
hemtjänstens område. Inom omsorgsarbetet är också
utbrändhet vanlig och vidareutveckling i arbetet är
begränsad. Reglerna om utbildningsvikariat passar här väl
in för att få till stånd en vidareutbildning.
Dessutom bör AMS kunna avsätta medel för att få i gång
utbildningsvikariaten.
Denna gång drabbar arbetslösheten också tjänstemän
hårt. Ett bra alternativ för dessa kan vara förberedelse för
vidare studier på högskolor. För tjänstemän med stor
yrkeserfarenhet men med otillräcklig formell utbildning bör
ett så kallat ''basår'' utvecklas. Ett tekniskt basår för
tekniker med inaktuella kunskaper och ett ekonomiskt
basår för administrativ personal, särskilt kvinnor.
Inom industrin finns det många kvinnor vars
yrkeserfarenheter inte tas till vara på ett riktigt sätt. Deras
möjligheter skulle öka, om de får chans till en formell
teknisk utbildning. Kvinnor med erfarenhet från industrin
bör få genomgå en ettårig teknisk utbildning.
En strategi för ökad jämställdhet mellan könen måste
utgå från att kvinnornas andel av landets arbetsinkomster
bör öka och därmed också deras ekonomiska makt. En
avgörande förutsättning för att nå detta är att Sverige så fort
som möjligt återvänder till den fulla sysselsättningen. Det
ger också förutsättningar att behålla våra offentliga
välfärdssystem, som är så viktiga för kvinnors rätt till
arbete. Därför är också arbetet med att öka sysselsättningen
så viktigt för kvinnor.
Vi har tidigare krävt att regeringen skall ge AMS i
uppdrag att lägga fram en särskild strategi för kvinnorna,
men regeringen har inte gjort något. Vi upprepar kravet
igen.
Våra mål för jämställdhetsarbetet är bl a följande:
Att kvinnornas deltagande i arbetslivet,
förvärvsfrekvensen, inte sjunker i förhållande till
männens.Att kvinnors andel av utbildningsinsatser är
lika stor som männens.Att kvinnornas inkomster i
förhållande till männens ökar.Att fler arbetsuppgifter
omvandlas till heltidsarbeten, som man kan försörja sig på.
Våra förslag siktar mot dessa mål:
Förslaget om att sänka ersättningsnivån från 90% till
80% av tidigare lön betyder för en arbetslös, som ligger
under maximal ersättningsnivå, en sänkning av ersättningen
med 11,1%. För en högre avlönad med maximal ersättning
sänks ersättningen bara med 5,7%. Till detta skall läggas
fem karensdagar. Under ett år innebär det en sänkning av
ersättningen för en normal inkomsttagare med ca 13%.
Den som uppbär ersättning med 130 000 kr
per år eller 10 833 kr
i månaden får sin ersättning sänkt med 1 408 kr
i månaden och får alltså 9 425 kr
i månaden. Detta är orimligt. Det kommer också att
drabba lågavlönade särskilt hårt. Merparten av dessa är
kvinnor.
En fråga som måste lösas är de deltidsarbetslösas
situation. Tusentals deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, står
inför det omöjliga valet att antingen säga upp sig helt från
sin anställning och stämpla på heltid eller försöka leva på en
alltför låg inkomst.
Vi anser därför att begränsningen för deltidsarbetslösa
att stämpla i 150 dagar
skall tas bort. Den är också en indirekt
diskriminering av kvinnor och strider därför mot EG:s
regler om förbud för diskriminering på grund av kön.
Förändringen kan ske genom ett regeringsbeslut.
Dessa förändringar kommer att slå speciellt hårt mot
kvinnorna. Det gäller inte minst förslagen om att inte längre
acceptera belastningsskador som arbetsskada. Det kommer
inte bara att drabba främst kvinnorna ekonomiskt utan
också allvarligt försvåra det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. En tillförlitlig rapportering av
arbetsskador på arbetsplatsen är nämligen en nödvändig
och grundläggande del i det förebyggande arbetet.
Ett annat problem som också oftast drabbar kvinnor är
förläggningen av föräldraledigheten, när man vill minska
sin dagliga arbetstid. Som det nu är bestämmer
arbetsgivaren ensidigt när under dagen som ledigheten skall
tas ut. Vi menar att regeln i 8
§ andra stycket föräldraledighetslagen ändras så att
föräldern själv får bestämma när under dagen ledigheten
skall tas ut. Undantag gäller dock om ledigheten skulle
medföra allvarliga men för produktionen. Vid tvist gäller 34
§ medbestämmandelagen.
Det är vidare nödvändigt att, i enlighet med gällande
jämställdhetslagstiftning, ett intensifierat aktivt
jämställdhetsarbete sker ute på arbetsplatserna. I de flesta
fall bygger detta arbete på avtal. Det är arbetsgivarens
ansvar att se till att ett sådant jämställdhetsarbete kommer
till stånd. Men det är en självklarhet att löntagarnas
organisationer måste vara pådrivande.
En särskild satsning bör också göras för att stödja
kvinnligt företagande över hela landet. Ett intressant
förslag till åtgärder har utarbetats av NUTEK. Olika
kvinnliga nätverk har också lämnat konstruktiva förslag. I
avvaktan på ett mer samlat grepp om dessa förslag föreslår
vi, att vid varje länsstyrelse bör ett kunskapscentrum
inrättas för att stödja olika former av
sysselsättningsskapande aktiviteter bland kvinnor. En del
av de ökade resurser vi föreslår till länsanslagen nedan bör
gå till sådana aktiviteter. Härutöver är det nödvändig att ha
en effektiv samordning av aktiviteter inom detta område.
Det gäller att stödja de nätverk som finns, sprida
information, ha ett effektivt erfarensutbyte, föreslå
ändringar av gällande regler osv. Vi menar att ett sådant
centralt kunskapscentrum bör inrättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Löneskillnadsutredningen
bör ges i uppdrag att fortsätta sitt arbete med inriktning mot
att utarbeta lämpliga principer för kriterier vid
lönesättning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att AMS bör ges i uppdrag att
utarbeta en särskild strategi för att förbättra kvinnornas
situation på arbetsmarknaden, i utbildning och för
kompetenshöjning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att deltidsarbetande bör ges
förtur till anställningar med högre sysselsättningsgrad,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om behovet av ett aktivt
jämställdhetsarbete.
Stockholm den 25 januari 1993
Margareta Winberg (s)
Maj Britt Theorin (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Ines Uusmann (s)
Monica Öhman (s)
Birgitta Johansson (s)