Löneskillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter att
öka
Förklaringen kan vara att en större del av lönebildningen
numera sker lokalt. Kvinnorna missgynnas när
marknadskrafterna bestämmer lönen.
På arbetsmarknaden som helhet tjänar de
heltidsarbetande kvinnorna i dag ca 80 %
av männens löner.
Det visar sig också att när ett mansdominerat yrke
övergår till att bli kvinnligt sjunker lönen medan det
motsatta inträffar när ett kvinnoyrke får ett växande inslag
av män.
För att komma till rätta med orättvisorna krävs
strategier både på arbetsplatsen och i samhället som helhet.
Den solidariska lönepolitiken måste stärkas
När kvinnor utför lika arbeten och har samma
kvalifikationer som männen, och ändå har lägre lön, måste
förklaringarna sökas i de värderingar och maktförhållanden
som ger kvinnor och kvinnors arbeten ett lägre värde i
samhället. Det är dessa värderingar och maktförhållanden
som leder till att kvinnorna inte lyckas få lika lön som
männen.
Orättvisorna kvarstår alltså trots att riksdag, regering
och arbetsmarknadens parter bundit sig för att kvinnor och
män ska ha samma rättighet och möjligheter inom ekonomi
och arbetsliv.
Vi har också en jämställdhetslag som förbjuder
lönediskriminering
I den nya jämställdhetslagen finns en anpassning till
EG:s likalönedirektiv som innebär att jämförelser av olika
slags arbeten ska bli möjliga. Hittills har jämförelser
förutsatt att det funnits en överenskommen
arbetsvärdering. I den nya lagen kan prövas om ett arbete
ska betecknas som lika mycket värt som ett annat. Men
anpassningen till EG sker med förbehållet att jämförelserna
ska basera sig på arbetsmarknadens gängse värderingar av
skilda arbetsuppgifter. Detta innebär en begränsning och
kommer att försvåra arbetet för rättvisa löner eftersom det
är just dessa värderingar som det var tänkt att lagen skulle
bryta.
På den statliga sidan har parterna kommit överens om
att inleda ett arbete för att utveckla metoder för att jämföra
arbeten av lika värde. I detta arbete ska man beakta såväl
kvinnliga som manliga värderingsgrunder. Det är önskvärt
att ett motsvarande arbete inleds även på de kommunala
och privata avtalsområdena.
Ingen arbetsvärdering kan sägas vara objektiv. Däremot
kan man söka komma fram till värderingar som inte
konsekvent missgynnar det ena könet. Det är viktigt att
värderingarna redovisas så att de kan granskas och
ifrågasättas. Ju öppnare kriterierna redovisas desto mer
ökar sannolikheten för att kvinnorna behandlas rättvist.
Värderingarna kan sedan ligga till grund för både
förhandlingar och avgöranden i diskrimineringsmål.
Arbetsvärdering är ett hjälpmedel och en faktor bland flera
som kan ligga till grund för lönesättningen och får självfallet
inte ersätta förhandlingarna mellan arbetsmarknadens
parter.
Metoderna för att bestämma lönerna måste bygga på
korrekt beskrivning av verkligheten, dvs. på en
könsuppdelad lönestatistik. Löneskillnadsutredningen
föreslår att parterna och berörda myndigheter medverkar
till att en sådan kommer till stånd.
Det är dock viktigt att löneskillnadsutredningens arbete
förs vidare genom att ett arbete för rättvisa kriterier för
lönesättningen kommer till stånd. Ett sådant arbete har
också nyligen inletts inom ramen för EG-kommissionens
uppföljning av det tredje jämställdhetsprogrammet. En
fortsättning av löneskillnadsutredningens arbete skulle
därmed också ge Sverige egna erfarenheter och förslag att
bidra med.
Det är av stor vikt att en könsuppdelad statistik över
lönerna tas fram inom alla avtalsområden och att man
därigenom synliggör skillnaderna inom och mellan olika
yrken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en strategi för rättvisare löner.
Stockholm den 25 januari 1993
Sylvia Lindgren (s)
Maj Britt Theorin (s)
Ines Uusmann (s)