Den kris som Sverige i dag upplever, med stor
arbetslöshet, minskad tillväxt, vikande efterfrågan,
flytande kronkurs och statliga finanser med gigantiska
underskott, upplevs i skogslänens glesbygder ännu mer
markant. Arbetslöshetstalen ökar och många känner oro
inför en oviss framtid.
Om man trots detta skall försöka hitta någon positiv
utvecklingstendens är det, att landsbygdens och
glesbygdens kvinnor blivit allt mer aktiva. De står i många
fall för de mest nydanande idéerna och går i spetsen för
utvecklingsarbetet. De står också för en stor del av
nyföretagandet i glesbygden.
Vill vi fortsätta med att utveckla glesbygden och få
kvinnorna att stanna kvar eller återvända dit, måste vi också
ta kvinnornas krav och idéer på allvar. De måste få vara med
och forma utvecklingen och framtiden i lika stor
utsträckning som männen.
Regionalpolitiken och demokratin
En nyligen gjord forskningsstudie från universitetet i
Umeå visar att skillnaderna mellan mäns och kvinnors liv är
både större och tydligare i glesbygden än i tätorterna och
städerna. Kvinnornas liv i glesbygden organiseras kring
hemmet, mannen, barnen och släkten. Hemmet är
kvinnans revir medan mannen är den som agerar på den
offentliga arenan.
De kvinnliga eldsjälar som är drivkrafter i det
förändringsarbete som pågår har till en början fått stöd och
uppmuntran. Forskningsstudier visar nu att dessa kvinnor
far mycket illa. När kvinnogrupperna eller projekten varit
igång en tid, uppfattas kvinnorna och deras idéer som
besvärliga. De ställer krav, de har idéer som inte stämmer in
i mallen för det arbete som bedrivs av kommunerna,
eftersom de utgår från en kvinnoverklighet som i stort sett
varit osynlig.
Kvinnors projekt är ofta integrerade och utgår från en
helhetssyn på bygdens behov. Dessa projektidéer kan ha
svårt att vinna gehör i sektorsuppdelade kommuner. En
central fråga för glesbygdens överlevnad är om kvinnorna
får vara med och forma framtiden i byar och kommuner.
Det behövs nya mötesplatser och alternativa
organisationsformer, där kvinnorna är med och formar
villkoren för det politiska och ekonomiska livet ute i
regionerna.
Den nyliberala vågen har nu också nått Sverige.
Regeringen privatiserar under förevändning att detta
utsätter den offentliga sektorn för konkurrens. Kommuner
och landsting sätter ut verksamheter på entreprenad. Dessa
förändringar gör att medborgarna har börjat oroas över de
demokratiska institutionerna. Internationaliseringen av
ekonomi och politik innebär ytterligare försvagningar.
Medborgarnas insyn och rättssäkerhet i kommuner och
landsting begränsas nu också genom de påbörjade
privatiseringarna.
Detta problem visar att det finns ett stort behov av att
utveckla demokratin i vårt land. Framför allt för många
kvinnor som i dag inte hittar vägar i det demokratiska
mönster vi skapat.
Hur skall individen kunna få mer inflytande över de
sociala behoven, utbildning, boende, vård och omsorg i
''den nya kommunen''?
Hur skall medborgarnas möjligheter att påverka de
politiska besluten bli tydligare?
Hur skall vi vid ett eventuellt EG-medlemskap kunna ge
begreppet ''medborgarnas Europa'' ett verkligt innehåll?
Det är också utifrån denna situation som
regionalpolitikens mål och medel måste utvecklas.
Regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att
göra en bred beredning av demokratifrågorna. I detta skall
också ingå en aktiv regionalpolitik för 90-talet.
Statlig verksamhet och affärsverkens organisation
En viktig del av regionalpolitiska insatser är att satsa på
infrastrukturåtgärder. Människor och företag är beroende
av att service i form av vägar och järnvägar samt flyg-,
postoch telekommunikationer är väl utbyggda. Denna
service skall vara likvärdigt utbyggd över hela landet.
Infrastruktur likställs allt oftare med kommunikationer,
men med infrastruktur avses också utbildning, kultur, fritid
och service i olika former. I takt med att det ekonomiska
utrymmet krymper glöms ofta de s.k. mjuka delarna i
infrastrukturen bort. För kvinnorna innebär detta dubbla
förluster. Dels minskar kvinnosysselsättningen, dels
minskar den service i form av barnomsorg och äldreomsorg,
som är en förutsättning för att de skall kunna
förvärvsarbeta.
Det finns nu en berättigad oro för att den basala servicen
inte längre kommer att byggas upp efter rättviseprincipen
och med regionalpolitiska ambitioner. Regeringens
ekonomiska politik driver fram snäva
lönsamhetsbedömningar mellan regioner och inom
affärsverk. Det pågår en omfattande verksamhet med att
avreglera och i vissa fall bolagisera statlig verksamhet som
varit regelstyrd på olika sätt. Detta gäller bl.a. Postverket,
Televerket, Vattenfall, avreglering av elmarknaden,
inrikesflyget m.fl.
Detta kan få stor betydelse för möjligheterna att leva
och bo i olika delar av landet. Om konkurrensen inom
inrikesflyget leder till utslagning av flyglinjer till mindre
orter, kan det innebära stora konsekvenser för näringsliv
och arbetsmarknad inom ett stort kringområde. Om
avregleringen av eldistributionen innebär att leverantören
kan ta ut differentierade priser kan det innebära starkt
negativa effekter på boende och företagande i glesbygd då
dessa oftast ligger långt ut på distributionsnäten. Om
avregleringen av telekommunikationerna innebär att
Televerket inte kan fortsätta med en total modernisering av
data- och telekommunikationsnätet, så blir det svårt att
stimulera tjänsteföretag till glesbygd.
Det behövs en nationell politik inom de
verksamhetsområden som affärsverken omfattar.
Bolagisering av affärsverken och uppdelning av
verksamheterna i olika divisioner försvårar regeringens och
riksdagens demokratiska styrning och därmed att den
basala servicen fördelas rättvist. Nationella och
demokratiska mål skall styra investeringar i den s.k.
infrastrukturen. Därför skall regering och riksdag ta
tillbaka styrningen över affärsverken.
På 1970-talet utlokaliserades delar av centrala verk i
syfte att stärka en ibland vacklande infrastruktur. Resultatet
har på lång sikt visat sig vara mycket gott. Med tanke på vad
som skett bl.a. på telekommunikationsområdet borde det i
dag vara ännu lättare för centrala myndigheter att göra
utlokaliseringar.
En utflyttning av statlig verksamhet i likhet med tidigare
beslut skulle göra mycket för sysselsättningen i skogslänen,
speciellt för kvinnor, som har få arbetstillfällen inom
tjänstesektorn. Det skulle dessutom kunna vara en
stimulans och ett stöd för den privata tjänstesektor som
börjar växa fram ute i landet.
I de rationaliseringar och bantningar inom den statliga
verksamheten som nu sker, bör också målsättningen att
finna möjligheter till utlokalisering finnas med.
Offentlig sektor
Kommuner och landsting har under de senaste
årtiondena varit de som givit service, omsorg och vård till
äldre, barn handikappade och sjuka. Kommuner och
landsting har också varit de som givit kvinnorna möjlighet
till eget förvärvsarbete och egen lön.
Med det nya statsbidragssystemet har kommunerna fått
ökad möjlighet att självständigt fördela resurserna efter
kommuninnevånarnas behov. Det minskade statsbidraget
innebär dock att kommunernas möjligheter begränsas.
Skattestoppet gör också, att kommuner och landsting inte
själva kan bestämma nivån på den service, vård och omsorg
som erbjuds. Den senaste uppgiften från kommunsektorn
talar om en neddragning av anställda med 7 %.
Det kommunala skattestoppet måste avskaffas.
Variablerna i det nya skattesystemet måste utvärderas och
förändringar göras så att alla kommuner bidrar till den
kommunala utjämningen så att även små
glesbygdskommuner med svag skattekraft ges möjlighet att
ge sina kommuninnevånare behövlig service.
Kommuner och landsting måste också i fortsättningen
vara arbetsgivare åt kvinnorna. I stora delar av skogslänen
finns inte den efterfrågan och den konkurrens som ger de
privatiseringsvinster den nuvarande regeringen påstår.
Kvinnors arbetsmarknad
Många unga kvinnor har under årens lopp lämnat
skogslänen, för att finna ett arbete och en försörjning som
inte funnits på hemorten. Just nu är inte utflyttningen lika
stor eftersom bristen på lediga arbeten är stor i hela landet.
Men vad händer när konjunkturen vänder? Av
erfarenhet vet vi att konjunkturuppgången märks först i
framför allt storstadsområdena och där skapas också nya
jobb att flytta till. Vi är övertygade om att nya utflyttningar
startar när lågkonjunkturen är över. Skogslänen har inte råd
att förlora fler unga kvinnor. Därför måste allt göras redan
nu för att skapa förutsättningar för dem att stanna kvar.
Det gäller att kvinnor får del av de jobb som finns och
som kan skapas. Om de saknar lämplig utbildning, måste de
ges möjlighet till kompletterande utbildning och
kompetensutveckling. I den besvärliga
arbetsmarknadssituation som nu råder bör också alla
tillfällen tas till kompetensutveckling på olika områden,
framför allt för att stärka kvinnorna för framtiden.
Man måste se så väl utbildning som
kompetensutveckling som en satsning för framtiden, som
inte enbart den enskilde har nytta av utan även
arbetsgivaren. Dessutom kan det inte nog betonas den
betydelse detta har för den egna arbetstillfredsställelsen.
I våra bygder är det inte ovanligt att många kvinnor
endast lyckas få deltidsanställningar, något som våra unga
självständiga kvinnor inte accepterar, och därmed finns
också en risk att man tvingas flytta. Mot denna bakgrund
bör alla möjligheter undersökas att göra olika former av
kombinationssysselsättningar så att heltidsanställning kan
uppnås.
Man kan exempelvis arbeta 50 % med äldreomsorg och
50 % som affärsbiträde, eller kombinera barnomsorg och
lantbrevbäring -- inga möjligheter får stå oprövade. I olika
projekt ute i bygderna, framtagna av framför allt kvinnor,
finns säkert många uppslag. Vi anser att AMS och
länsarbetsnämnderna bör få uppdraget att undersöka
möjligheterna med kombinationssysselsättning, liksom
man bör kartlägga den framtida arbetsmarknaden för
kvinnor.
För att på kort sikt göra något åt den hopplösa situation
som många deltidsanställda kvinnor ställs inför när man
måste välja mellan att säga upp sin deltidsanställning och bli
helt arbetslös eller att försöka klara sig på sin deltidslön
föreslår vi att 150-dagarsregeln i lagen om
arbetslöshetsförsäkring avskaffas och att en samordning
sker med de villkor som gäller för en heltidsarbetslös.
Kvinnors rätt till det goda arbetet
De flesta arbetsplatser är utformade av män för män.
Ingen hänsyn har tidigare tagits till kvinnors behov vad
avser arbetsmiljö och arbetsorganisation. I dag arbetar
många kvinnor i industrin vid bord, maskiner och verktyg
som tillverkats med tanke på manliga kroppar och händer.
Många kvinnor saknar lämplig skyddsutrustning.
Vanliga villkor för kvinnorna i arbetslivet är monotona
arbetsuppgifter med små utvecklingsmöjligheter samt litet
inflytande över arbetet och arbetsuppgifterna.
Dåliga arbetsmiljöer orsakar mycket mänskligt lidande
och stora samhällskostnader både i form av
produktionsbortfall och utgifter för vård och rehabilitering.
Dessa fakta är påtagliga för skogslänens kvinnor,
eftersom utbudet på arbetsmarknaden är synnerligen
begränsat och att kvinnorna därför är hänvisade till de
arbeten som finns utan möjlighet att väga kraven i
arbetslivet mot sina egna önskemål och förutsättningar.
Kvinnligt företagande
Under senare år har det skett en medveten satsning i
skogslänen på att stimulera ett ökat kvinnligt företagande.
Länsstyrelser, utvecklingsfonder, länsarbetsnämnder och
lantbruksnämnder har alla bidragit till denna satsning.
Detta arbete har varit framgångsrikt och andelen kvinnliga
företagare har ökat markant. Den indragning av medel som
nu sker från Utvecklingsfonderna motverkar en fortsatt
positiv utveckling inom detta område då utrymmet för dessa
särskilda satsningar försvinner. För att skapa
förutsättningar för en fortsatt positiv utveckling för det
kvinnliga företagandet är det viktigt att
Utvecklingsfonderna ges ett utökat kapital.
NUTEK har under 1992 lämnat förslag till program för
att främja kvinnligt företagande. Vi anser att det är viktigt
att dessa förslag snarast bearbetas och får utgöra grunden
för ett särskilt handlingsprogram för att främja kvinnligt
företagande. Detta handlingsprogram bör kompletteras
med förslag från kvinnliga nätverk.
Mot bakgrund av de erfarenheter och kunskaper vi i dag
har om förutsättningarna för kvinnligt företagande anser vi
att det bör byggas upp regionala/ länsvisa resurscentra för
stöd, rådgivning, utbildning och informationsförmedling för
kvinnor. Dessa resurscentra skall vara anpassade efter
kvinnors verkliga behov och utformas efter
förutsättningarna inom varje län. Medel för dessa
resurscentra bör öronmärkas i länsanslagen.
För att ytterligare stimulera denna satsning anser vi att
det bör inrättas ett nationellt resurscentrum vid
Glesbygdsmyndigheten. Detta centrums uppgift skulle vara
att främja kunskapsspridning, utvärdering, påverkan och
samordning av insatser ur ett kvinnostödjande perspektiv.
Utbildning för alla kvinnor
I skogslänen, där befolkningen och i synnerhet
kvinnorna har en låg utbildningsnivå, är det nödvändigt att
den kommunala vuxenutbildningen stärks. Lika nödvändigt
är det att folkhögskolorna har möjlighet att utvecklas.
Högskolor, med flexibel organisation, är särskilt viktiga för
kvinnor som bor i skogslänen. Erfarenheter och
undersökningar har nämligen entydigt visat att för kvinnor
är närheten till en högskola av avgörande betydelse
för fortsatta studier. Kvinnor är mindre flyttbara än män
och lägger större vikt vid att kunna göra saker på hemorten
eller i dess närhet. För kvinnor som bor i skogslänen
innebär detta att avstånden till den lokala högskolan ändå
kan vara över 20 mil.
I skogslänen är andelen högskoleutbildade kvinnor lägre
än genomsnittet i landet.
För att öka den geografiska tillgängligheten är det av
stor vikt att högskolorna i skogslänen decentraliserar sina
kurser till orter utanför högskoleorterna. På samma sätt är
det viktigt att högskolorna och universiteten ger
möjligheter till distansutbildning, dvs. koncentrerade
studietillfällen vid högskolan varvade med perioder av
studier på hemorten.
Utlokalisering av kurser har också betydelse som ett led
i att minska den sociala snedrekryteringen. Kvinnor utan
studietradition och kvinnor som på grund av sociala och
ekonomiska hinder inte kunnat påbörja högskolestudier får
genom ett varierat utbud av utlokaliserade kurser tillfälle
att vidareutbilda och fortbilda sig. För kvinnor som bor i
skogslänen utanför studieorterna är detta kanske enda
möjligheten att höja den egna kompetensen.
Forskningsresurser till högskolorna
Forskningsresurserna vid de små och medelstora
högskolorna i skogslänen måste förstärkas. Detta är särskilt
viktigt sett i ett kvinnoperspektiv eftersom
könsfördelningen inom forskningen är mycket sned. Vi
återkommer dock till detta i samband med att
forskningspropositionen föreläggs riksdagen.
En högskola har naturligtvis också stor betydelse i det
avseendet att den inom sig själv skapar arbetstillfällen. En
stor del av en högskolas anställda är kvinnor, de arbetar
t.ex. som lärare, kanslipersonal eller lokalvårdare.
Kvinnor och kultur i skogslänen
Möjlighet till kultur och fritid är avgörande för regional
utveckling. Särskilt kvinnorna behöver kulturen för att
trivas i sina regioner, då de är flitiga kulturutövare;
exempelvis i studiecirklar, på teaterföreställningar och inte
minst som trägna biblioteksbesökare.
Den borgerliga regeringen nonchalerar i dag
problematiken kring den regionala utvecklingen. Här finns
ingen sammanhållen strategi för hur regionernas framtid
skall te sig. I denna situation blir kulturen dessutom mycket
viktig i skogslänens samhällen och byar för att hålla
framtidsoptimismen vid liv. Det är viktigt att regionala
kulturcentrum ges utökade möjligheter till utveckling. Vi
anser att de statliga kulturresurserna bör ges en ökad
spridning över landet. De nationella kulturscenerna bör ges
likartade utvecklingsmöjligheter. För att man skall nå de
kulturpolitiska målen om att kultur skall kunna nås av alla
innebär det att även Riksteatern bör ges ökade resurser.
Lokalerna och studieförbunden, byggnaderna och
innehållet i verksamheten, är de viktigaste faktorerna för
att bevara och utveckla kulturen i skogslänen i framtiden.
Socialdemokraterna har i partimotioner föreslagit
satsningar utöver regeringens på folkbildningen, 200 mkr,
och på samlingslokaler, ytterligare 25 mkr under nästa
budgetår.
Det är viktigt att dessa resurser satsas så att även
kvinnorna i skogslänen får del av dem. Studieförbunden
måste erbjuda studiecirklar och folkhögskolekurser som
vänder sig även till kvinnor. Det är också viktigt att det finns
kompetens på det estetiska området, för att fylla det behov
av denna verksamhet som bevisligen finns. Detta kan t.ex.
ske genom utbildning av drama-, bild- och musikpedagoger.
Samlingslokaler kan byggas så att de kan samnyttjas mellan
föreningar, bibliotek och andra intressenter och
institutioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning av
demokratifrågorna,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utlokalisering av statlig
verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om styrning av statliga verk och
bolag,2
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
analys ur ett regionalpolitiskt perspektiv av
omstruktureringar och sektorspolitiken i enlighet med vad
som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av det kommunala
skattestoppet,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av statsbidraget till
kommunerna,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla kommuner bör delta i
skatteutjämningen mellan kommunerna,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors rätt till utbildning och
kompetensutveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kombinationssysselsättning för
kvinnor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kartläggning av kvinnors
framtida arbetsmarknad,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för deltidsarbetslösa i
lagen om arbetslöshetsförsäkring,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utökat kapital till
utvecklingsfonderna,3
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handlingsprogram för kvinnligt
företagande,3
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionala/länsvisa
resurscentra,3
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nationellt kvinnligt
resurscentrum vid Glesbygdsmyndigheten,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurser till högskolorna i
skogslänen,4
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om distansundervisning,4
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kulturverksamhet för kvinnor i
skogslänen.5
Stockholm den 22 januari 1993
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Monica Öhman (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Britta Sundin (s)
Elvy Söderström (s)
Margareta Winberg (s)
Berit Andnor (s)
Kristina Svensson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Sinikka Bohlin (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Ulrica Messing (s)
Lena Boström (s)
Carin Lundberg (s)
1 Yrkande 1 hänvisat till KU
2 Yrkandena 3, 5--7 hänvisade till FiU
3 Yrkandena 12--14 hänvisade till NU
4 Yrkandena 16 och 17 hänvisade till UbU
5 Yrkande 18 hänvisat till KrU