Målet för jämställdhetspolitiken i Sverige är att kvinnor
och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och
möjligheter attha ett arbete som ger ekonomiskt
oberoendevårda barn och hemdelta i politiska,
fackliga och andra aktiviteter i samhället.
Det innebär bl.a. att kvinnor och män bör ha samma
inflytande i statliga organ och i internationella
organisationer. Tillgänglig statistik ger emellertid vid
handen att kvinnor är underrepresenterade i praktiskt alla
organ. Enligt årets kommittéberättelse är den totala andelen
kvinnliga ordföranden 15 % (40 av 262). Föregående år var
motsvarande siffra 13 % (30 av 237). För ledamöter är
siffran 34 % och för sakkunniga 26 %.
För att förbättra kvinnorepresentationen i kommittéer
och utredningar bör alla parter alltid nominera två
personer, en kvinna och en man, så att det vid tillsättandet
finns förslag som möjliggör en jämnare könsfördelning.
Ibland sägs som försvar för den manliga dominansen i
statliga organ att det inte går att hitta kvinnor till de olika
uppgifterna. Detta är fel. Det går att finna kvinnor bara
man ger sig tid att leta och vet var man kan hämta
information.
Det finns numera ''rullor'' över kvinnor kompetenta
inom olika sakområden. De politiska kvinnoförbunden har
lämnat över listor till regeringskansliet med information om
kvinnor specialiserade på olika områden. Det finns även
förteckningar hos ideella organisationer som t.ex. Kvinnor
Kan. Genom utnyttjande av dessa informationskällor torde
det gå att finna kvinnor kompetenta för de olika uppdragen.
För att visa vägen måste riksdagen gå före med gott
exempel. Vi måste få fler riksdagsledamöter som tar
pappaledigt. Som riksdagsledamot har man ingen reglerad
arbetstid utan arbetet upptar en stor del av dygnets timmar
och veckans alla dagar. Detta ställer orimligt höga krav på
den andre förälderns ansvar för barnen. För att underlätta
för riksdagsledamöter som är småbarnsföräldrar borde
också möjlighet till barnomsorg skapas i riksdagshuset.
Även riksdagsledamöter måste kunna ta ansvar för och
umgås med sina småbarn samtidigt som den andre maken
ges en chans att leva ett aktivt liv.
Statistik över kvinnorepresentationen i olika
internationella organisationer visar att kvinnor är klart
underrepresenterade i olika beslutande organ. I
Europaparlamentet utgjorde 20% av
parlamentsledamöterna kvinnor efter valet 1989. Av EG-
kommissionens kommissionärer är endast två kvinnor.
Inom WHO har andelen kvinnor inom de högsta lönefältet
ökat från 23,2 % år 1990 till 25,1 % 1992. I det högsta
chefsskiktet är antalet kvinnor -- tio -- stationärt men genom
att antalet män ökat i den gruppen har den procentuella
andelen minskat. I de olika internationella organens
styrelse når kvinnor sällan över tioprocentsnivån.
De analyser som genomförts av hinder för kvinnors
deltagande i internationella organ visar att det saknats vilja
att förändra förhållandena. Det finns visserligen som t.ex. i
EG och i WHO jämställdhetsplaner men klyftan mellan det
skrivna ordet och verkligheten är stor. Traditionella
attityder och lagstiftning drar fortfarande åt fel håll.
Sverige som har en mångårig tradition av att driva
jämställdhetsfrågor -- även om vi inte skall slå oss för
bröstet, det finns mycket kvar att göra -- bör därför med
kraft verka för ökad rekrytering av kvinnor till
toppbefattningar inom olika internationella organisationer,
styrelseplatser och expertgrupper inom desamma. Sverige
bör utarbeta en handlingsplan för detta arbete och driva
frågan i alla organisationer där Sverige finns representerat.
För att kunna följa utvecklingen på
jämställdhetsområdet fordras en tillgång till lättillgänglig
och aktuell statistik. Sådan har vid flera tillfällen tagits fram
av Statistiska Centralbyrån. Vi anser det viktigt att denna
statistikproduktion fortsätter och utvecklas.
Jämställdhet i det statliga kommittéväsendet
I årets budgetproposition 1992/93:100 bil. 12 anger
regeringen att så länge olikheterna mellan könen består
måste de göras synliga och beaktas inom alla
politikområden. Regeringen understryker också vikten av
att ekonomisk-politiska och andra förslag analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv.
För att få fram bra underlag är det viktigt att statliga
kommittéer som tillsätts (parlamentariska och särskilda
utredare) också belyser konsekvenserna för jämställdheten
mellan kvinnor och män i de förslag som de lägger fram. Vi
anser att alla kommittéer bör få i uppdrag att göra en sådan
analys. Det kan lämpligen ske i form av ett s.k. allmänt
direktiv till kommittéer och särskilda utredare. För
närvarande finns tre sådana allmänna direktiv. De berör
EG, regionalpolitiken och ekonomiska konsekvenser av
förslagen. Enligt vår uppfattning är jämställdheten mellan
kvinnor och män en så viktig och övergripande fråga att ett
särskilt direktiv om detta bör utfärdas.
Kommittéerna och de särskilda utredarna bör således
redovisa hur deras förslag, direkt eller indirekt, påverkar
förutsättningarna för att nå jämställdhet. Förslagens
konsekvenser för kvinnor respektive män bör särskilt
framhållas. Vidare bör de brister i jämställdhet mellan
kvinnor och män som kan finnas på det aktuella området
uppmärksammas i utredningsarbetet. En bedömning bör
också göras av hur förekommande brister kan avhjälpas.
För de fall där en analys inte låter sig göras på ett
meningsfullt sätt till följd av ämnets karaktär skall detta
särskilt motiveras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhet vid
tjänstetillsättningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnorepresentation i
internationella organ,
3. att riksdagen inför möjligheter till tillsyn för
riksdagsledamöternas barn,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ökade möjligheter att
kombinera familjeliv och förtroendeuppdrag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av
jämställdhetsstatistik,2
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
allmänt jämställdhetsdirektiv som skall gälla kommittéer
och särskilda utredare i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 22 januari 1993
Barbro Westerholm (fp)
Ylva Annerstedt (fp)
Britta Bjelle (fp)
Charlotte Branting (fp)
Margitta Edgren (fp)
Ulla Orring (fp)
Karin Pilsäter (fp)
1 Yrkande 3 hänvisat till KU
2 Yrkande 5 hänvisat till FiU