Arbetsdomstolen är en s.k. partssammansatt domstol.
Partssammansatta domstolar är fristående från de allmänna
underrätterna och utgör s.k. specialdomstolar. Eftersom
Arbetsdomstolen är högsta instans inom arbetsrätten, finns
ingen rätt att föra någon talan mot dess domar.
Syftet med fristående domstolar är att de skall tillämpa
de särskilda regler som gäller inom ett visst rättsligt område.
AD skall genom sin sammansättning vara särskilt lämpad
att avgöra arbetsrättsliga tvister.
Även om man kan diskutera lämpligheten av att ha en
särskild partssammansatt domstol för det arbetsrättsliga
området, borde det vara en självklarhet att dess behörighet
skall vara strikt begränsad till att göra rättsliga prövningar
inom detta område.
Om en anställd gör sig skyldig till brott, är detta saklig
grund för avsked. Det har visat sig, att i sådana fall har AD
inte bara gjort en prövning av den arbetsrättsliga tvisten,
utan har ansett sig suverän att överpröva även den
straffrättsliga domen. Följande exempel kan anföras:
AD 1991/76: En polis dömdes av hovrätten till ett års
fängelse för grov misshandel. Han avskedades därefter av
Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd. När målet kom upp i
AD, gjordes en helt annan straffrättslig bedömning. Det
betyder att AD inte accepterade hovrättens lagakraftvunna
dom. Polismannen ansågs inte skyldig av AD och avskedet
blev ogiltigförklarat.
AD 1992/82 är också ett fall då AD kallat vittnen i
brottmålet till nya förhör och sedan underkänt hovrättens
dom. Även i fallet AD 1992/91 ansåg sig AD böra pröva
hovrättens dom, men kom i det fallet till samma domslut
som hovrätten.
Parterna, som inställt sig i AD för att i en
partssammansatt specialdomstol lösa en arbetsrättslig tvist,
finner sig i stället vara åklagare respektive tilltalad i ett, av
allmän domstol redan avgjort, brottmål. Detta kan inte vara
förenligt med rimliga krav på rättssäkerhet.
I regeringens budgetproposition 1992/93:100 bilaga 11,
sid. 60, meddelar det föredragande statsrådet, att det inte
är aktuellt med några förändringar av reglerna om rättegång
i arbetstvister.
Arbetsdomstolens ursprungliga uppgift var
huvudsakligen att tolka kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens parter. En del av detta var att snabbt
avgöra mål om olovliga strejker. I och med den omfattande
arbetsrättsliga lagstiftning som tillkom huvudsakligen under
1970-talet förändrades arbetsdomstolens karaktär. Den
blev dömande instans också i mål som behandlade enskildas
rätt. Det finns skäl att uttrycka starka betänkligheter mot
att en partssammansatt domstol avgör mål, som rör
förhållanden mellan en enskild och någon av eller båda de
parter som är representerade i domstolen, i all synnerhet
som överprövningsrätt inte föreligger.
En handläggning av denna typ av mål inom de allmänna
domstolarna garanterar den enskilde större rättssäkerhet.
Redan nu handlägger de allmänna domstolarna som första
instans mål som rör enskilda anställda i företag som saknar
kollektivavtal, liksom mål där den enskilde inte stöds av sin
fackliga organisation. I dessa fall utgör AD den enda
prövningsinstansen. Ett överförande till allmän domstol av
alla mål som rör enskildas förhållanden på arbetsplatserna
skulle därför innebära en enhetlig handläggning av sådana
mål, vilket vore till gagn för rättssäkerheten.
Det finns således skäl att utreda formerna för ett
överförande av arbetsrättsliga frågor till de allmänna
domstolarna i syfte att stärka den enskildes rättsliga
ställning. Därigenom skulle arbetsdomstolen återges sin
ursprungliga roll. På så sätt kommer man också bort från
den situation som redogjorts för, då AD anser sig kunna
överpröva allmänna domstolars lagakraftvunna domar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överförande av arbetsrättsliga
tvistemål till allmän domstol.