''Arbetstiden -- hur länge vi arbetar och när vi arbetar --
styr våra liv. Den påverkar vår hälsa, vår situation på
arbetet, vår ekonomi och våra möjligheter till en rik fritid
och gemenskap med andra''. (Ur LOs rapport Klass och
Kön). Detta citat anger grunden för att Vänsterpartiet så
enträget driver frågan om en omfördelning av arbetstiden
och en daglig arbetstidsförkortning. Det handlar om
jämställdhet men också om förutsättningar för ett jämlikt
samhälle.
Arbetets roll och mening
Arbete har alltid varit nödvändigt för människans
överlevnad. Arbetets mening är att tillgodose mänskliga
behov -- att skapa resurser och välfärd. I Sverige, som ett
högt utvecklat industrisamhälle, deltar både män och
kvinnor i produktionen, dvs. förvärvsarbetar. Arbetets
organisation och tidsförläggning har dock inte anpassats till
denna verklighet.
Fortfarande har kvinnorna huvudansvaret för
reproduktionen, dvs. för barn och hemarbete, för vård och
omsorger. Fortfarande värderas kvinnors arbete lägre än
männens trots att det ofta är mycket tungt och krävande och
helt oundgängligt för välfärden.
Kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet har ökat
dramatiskt under de senaste årtiondena. 91 procent av
kvinnorna i åldrarna 25--54 år var i arbetskraften år 1991.
Motsvarande tal för 1960 var 43 procent! Männens
arbetskraftstal i samma åldersgrupp hade sjunkit något och
var 1991 95 procent. Det kraftigt ökade förvärvsarbetet
bland kvinnor innebär en helt omvälvande förändring. Det
är ett helt nytt samhälle som håller på att skapas.
Fortfarande har vi dock ett arbetsliv och en
arbetsorganisation som till stora delar bygger på hur
samhället var uppbyggt för en mansålder sedan.
Kvinnorna som ökat sitt förvärvsarbete i samhället har
kraftigt bidragit till välfärdsökningen under de senaste
årtiondena. Kvinnorna har dock fått betala ett högt pris:
Dubbla bördor, dvs. ansvar både för produktion och för
barn och hushåll. Som en konsekvens av denna situation har
kvinnor en helt annan arbetstidsstruktur än männen. Några
fakta tagna ur LOs rapport om Barnomsorg och Arbetstider
(nov 1992), från vilken statistikuppgifterna ovan hämtades,
kan belysa situationen. 50 procent av LO-kvinnorna arbetar
deltid men bara 7 procent av männen inom LO gör
detsamma. Ser vi på föräldrar inom LO med små barn blir
skillnaden än större: 62 procent kvinnor, men fortfarande
bara 7 procent män i deltidsarbete.
Skillnaderna finns generellt mellan könen men den
sociala skiktningen spelar också en viktig roll. Där
deltidsarbetet för LO-kvinnorna är 50 procent är det för
kvinnor inom TCO 36 och inom SACO 28 procent. Ännu
starkare framhävs skillnaderna om vi ser till andel kvinnor
med små barn som arbetar på obekväm eller oregelbunden
arbetstid. 40 procent av LO-kvinnorna har tvingats till detta
medan endast 4 procent av SACO-kvinnorna gör
detsamma.
Utvecklingen under 80-talet utmärks av att kvinnorna
utökat sin arbetstid, framför allt genom att gå från kortare
till längre deltid, men också i viss mån från deltid till heltid.
Denna tendens speglar dels kvinnornas behov av att vara
självförsörjande och ekonomiskt oberoende, dels att
kvinnorna starkt bidragit till hushållens inkomstutveckling.
Många kvinnor har drabbats hårt av det ökade
förvärvsarbetet. Dålig arbetsmiljö och förslitningsskador
har lett till kraftig utslagning från arbetslivet. Flera typiska
kvinnoyrken är tunga och jobbiga. Det gäller t.ex. vård,
städning och monotont industrimontage inom ramen för
den traditionella arbetsorganisationen. I kombination med
den sneda arbetsfördelningen i hushållet och ansvaret för
barnen har utvecklingen i arbetslivet inneburit en kraftig
belastning för kvinnorna.
Vänsterpartiet anser att det nu är hög tid att ändra på
denna situation och införa en arbetstid och en
arbetsorganisation som är anpassad till dagens samhälle,
med både män och kvinnor som förvärvsarbetande och med
krav på jämställdhet.
Arbetstidsförkortning kräver omfördelning
En övergång till sex timmars arbetsdag under 90-talet är
en strukturell reform, där arbetstiden skulle utjämnas
mellan olika grupper i samhället. Redan i dag är den betalda
arbetstiden i genomsnitt något under sex timmar per dag om
man slår ut den på alla i förvärvsarbetande åldrar.
Men såväl förvärvsarbetet som hemarbetet är skevt
fördelat. I SCB-rapporten ''I tid och otid'' från hösten 1992
finns ett digert statistiskt faktaunderlag redovisat som
understryker den ojämlika tidsanvändningen för män och
kvinnor. Såväl hemarbete som förvärvsarbete är produktiva
verksamheter som bidrar direkt eller indirekt till
försörjningen. De förutsätter varandra. Av kvinnors vecka
tar förvärvsarbetet i genomsnitt 27 timmar och hemarbetet
drygt 33 timmar. För männens del är motsvarande siffror 41
resp. 20 timmar.
Båda könen arbetar således ungefär lika mycket totalt
sett, men ansvaret och ersättningen är helt olikartad. Det är
också uppenbart att småbarnsföräldrar är den mest
tidspressade gruppen. Här räcker inte tiden till, vilket
drabbar såväl barnen som de vuxna.
Teknologisk förändring kommer att medföra en
genomsnittlig lägre arbetstid i främst varuproduktion och
delar av tjänstesektor. Produktivitetsökningar måste
framöver till stor del utnyttjas för välfärdstillväxt som inte
innebär ökad materiell privat konsumtion. Arbetet måste
utvecklas kvalitativt så att ökad kompetens och effektivitet
medför en breddad produktiv bas som ger grunden för
välfärdssamhället. Satsningarna på utbildning och
fortbildning måste forma del av strategin att förkorta
arbetstiden.
Arbetslösheten drabbar nu rekordmånga. En
förkortning av arbetstiden skulle bidra till att bidrag och a-
kassa kunde bytas mot arbete och lön. Dagens arbetslöshet
kombineras med att andra arbetar omfattande övertid.
Även här är en omfördelning nödvändig.
Arbetstidsförkortning är ingen patentlösning för att
bringa ned arbetslösheten. Det är inte sant att det finns en
fixerad volym arbete att dela på. Däremot är det i många
fall möjligt att bevara och öka sysselsättningen genom att
förkorta arbetstiden, vilket har visats i konkreta fall. I
många tunga och bundna arbeten inom vård och industri
skulle produktiviteten höjas med kortare arbetstid.
Dessutom minskar kostnader för sjukdom, arbetsskador
och personalomsättning.
I många fall kan sex timmars skiftgång ge bättre
effektivitet och bättre utnyttjande av investerade resurser.
För låginkomsttagare kan en minskning av arbetstiden
förenas med bibehållen inkomst. Detta kan ske genom att
ta i anspråk uppkomna lönsamhetseffekter i kombination
med solidarisk lönepolitik.
Inom ramen för rätten till kortare daglig arbetstid
kommer det alltid att finnas arbeten och människor för vilka
det är praktiskt att finna annan arbetsförläggning. Här
måste det finnas utrymme för individuella variationer och
fackligt förhandlade lösningar. Det viktiga är att
normalarbetstiden skall vara sex timmars arbetsdag.
En mängd olikartade skäl talar således för att
arbetstiden bör omfördelas och spridas mer jämnt mellan
olika grupper. Det handlar om livskvalitet för barnen och
föräldrarna. Det handlar om att angripa roten till många
orättvisor som drabbar kvinnorna. Det handlar om att
förnya samhällsstrukturen och hävda kultur och social
välfärd med människors aktiva deltagande och
medborgaransvar. Det handlar om att förnya arbetslivet och
arbetsorganisationen och därmed skapa en vital
produktionsapparat. Det handlar dessutom inte minst om
att omfördela mellan betalt och obetalt arbete och därmed
uppnå större ekonomisk rättvisa.
Arbetstidsförkortning kräver begränsad övertid
En förkortning av arbetstiden måste kombineras med en
kraftig begränsning av övertiden. Även av arbetslöshetsskäl
är det motiverat att förhindra dagens överutnyttjande av
viss arbetskraft.
Kortare arbetsdag kräver beslut nu
Utvecklingen under senare år har lett till alltmer
marknadsanpassade arbetstider. De målsättningar som
Vänsterpartiet fört fram ovan har alltmer förts åt sidan. Det
är en del av en negativ samhällsutveckling som givit upphov
till större sociala klyftor. Det har aviserats förslag om ny
arbetstidslagstiftning som vore en ensidig anpassning till
SAFs drömmar om konjunkturanpassade arbetstider och
mindre hänsyn till människors behov.
Det är därför av yttersta vikt att ett samlat grepp
omedelbart tas för att förändra arbetstidsstrukturen. Vi
behöver en realistisk strategi för ett stegvist utjämnande av
arbetstiden. Vänsterpartiet kräver därför att en tidsplan
upprättas för nedtrappning av arbetstiden och för
införandet av sex timmars arbetsdag inom en tioårsperiod.
Arbetande i de tyngsta yrkena prioriteras och
genomförandet kan ske både genom fackliga avtal och
politiska beslut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en plan för
minskning av normalarbetstiden till sex timmar inom en
tioårsperiod,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till kraftig
begränsning av övertidsuttaget.
Stockholm den 23 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Hans Andersson (v)