Arbetslösheten kan inte förbjudas med ett administrativt beslut. I så fall hade det förmodligen gjorts. Däremot är det fullt möjligt att förhindra att staten, landstingen och kommunerna säger upp personal och därmed förvärrar krisen. Det kan göras. Om bara viljan finns.
I motionen föreslås åtgärder som ska göra det möjligt för kommunerna och staten att genomföra strukturförändringar, utan att tvingas säga upp personal. Uppsägningar av offentliganställda kommer att fördjupa krisen, och riskerar leda till att arbetslösheten permanentas på en hög nivå. Alla vägar måste prövas för att förhindra denna utveckling.
Den öppna arbetslösheten var vid årsskiftet rekordhöga 7,2 procent. Hela 11,7 procent av arbetskraften fanns utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Alla prognoser tyder på att situationen kommer att förvärras under 1993. Risken för att vi får en permanent långtidsarbetslöshet är uppenbar.
Alla tycks också vara överens om att traditionella metoder för att förhindra arbetslösheten inte längre är tillräckliga. Det behövs nya åtgärder. Det handlar både om att uppmuntra lokala initiativ och att se över de övergripande politiska instrumenten.
Om Sverige på lång sikt skall kunna hävda sig som industrination måste en större andel av våra gemensamma resurser satsas inom industrin. I nuvarande läge finns det dock ingen dragkamp mellan det offentliga och industrin om de gemensamma resurserna. Det underlättar inte för industrin om kommuner och stat säger upp anställda och bantar sin verksamhet. Följden blir i stället att krisen fördjupas.
Målsättningen måste alltså vara att nu förhindra uppsägningar inom den offentliga sektorn, men att på sikt vara återhållsam med offentliga utgifter. Uppsägningsstopp i dag och i princip anställningsstopp i morgon.
Kommunförbundet har gjort en enkät, som pekar på att 50 000 jobb försvinner i kommunerna under tre år. Till detta kommer nedskärningar i statlig och landstingskommunal verksamhet. Dessa uppsägningar kommer att skapa en enorm rundgång, eftersom alternativet för alla dessa i dagens läge är arbetslöshet.
Denna rundgång måste brytas. Vid förra lågkonjunkturen för drygt tio år sedan uppvaktade företrädare för Norrköpings kommun den dåvarande arbetsmarknadsministern. Syftet var att Norrköping ville använda stödet till de arbetslösa för att skapa jobb. Ett lokalt initiativ för att stoppa rundgången. Liknande tankar finns som bekant i dag. Enligt vår uppfattning borde det vara fullt möjligt att först stoppa rundgången inom den skattefinansierade delen av ekonomin.
För att bryta rundgången föreslås följande:
Det statsfinansiella läget framtvingar nedskärningar inom den offentliga sektorn. Följden blir att budgetramarna inte räcker för att behålla all personal. För att förhindra uppsägningar föreslår vi att de offentliga arbetsgivarna ges en möjlighet att fort- och vidareutbilda s.k. övertalig personal. För att klara detta får de ianspråkta arbetsmarknadsmedel och kontantstöd till arbetslösa, dvs. en möjlighet att använda dessa resurser innan arbetslösheten är ett faktum. Följden blir alltså att staten villkorar sina bidrag. Endast om resurserna används för att behålla och utveckla personalen kan arbetsgivaren förhindra att anslagen skärs ner. Det är även rimligt att arbetsgivaren svarar för en del av kostnaden för denna utbildning, dels för att förhindra missbruk, dels med tanke på att kommunerna får ökade kostnader om de offentliganställda kastas ut i arbetslöshet.
Socialdemokraterna har i en annan motion föreslagit att frågan om ovan nämnda rundgång av statliga medel skall utredas. Utgångspunkten för denna utredning borde vara att uppsägningar inom den offentliga sektorn förhindras i nuvarande konjunkturläge.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att förhindra att offentliganställda sägs upp i rådande konjunkturläge.
Stockholm den 21 januari 1993 Lars Stjernkvist (s) Maj-Inger Klingvall (s) Berit Löfstedt (s) Inge Carlsson (s) Viola Furubjelke (s) Ingvar Björk (s) Sonia Karlsson (s)