Arbetslösheten i Stockholms län stiger i oavbruten takt
och antalet lediga arbeten ligger på en rekordlåg nivå, dvs i
stort sett på samma nivå som förra året.
Den internationella lågkonjunkturen,
strukturproblemen i svenskt näringsliv, en överspekulerad
fastighetsmarknad, finansmarknadernas kollaps och den
borgerliga regeringens ekonomiska politik har lett till den
högsta arbetslösheten i modern tid.
I budgetpropositionen bil. 11
(Arbetsmarknadsdepartementet) framgår att ''En
förhållandevis ny tendens när det gäller antalet varslade om
uppsägning är att dessa i större utsträckning än tidigare
berört andra sektorer än industrin och
byggnadsverksamheten. Detta gäller t.ex. varuhandeln,
privata tjänster och den offentliga sektorn.''
Arbetslösheten ökar nu snabbast i storstadslänen. Med
våldsam kraft drabbas Stockholms län. Den dramatiska
minskningen av byggnadsverksamheten och den
strukturomvandling som pågår i tjänstesektorn innebär att
vi ser allt fler arbetslösa tjänstemän. Tillsammans med
effekterna av aviserade nedskärningar i kommuner och
landsting har det skapat en arbetslöshetsbomb i Stockholms
län.
Den arbetslöshetsökning som kanske oroar mest är den
bland unga människor. Av de över 70 000
arbetslösa i januari var mer än 17 000
ungdomar under 24 år. Många går direkt från
utbildning ut i arbetslöshet.
Lågkonjunkturen har också inneburit att arbetslösheten
avsevärt försämrat villkoren för invandrare och
handikappade.
Vi vet att den sociala utslagningen är mera brutal i
storstadsområdena. De påfrestningar som detta för med sig
för enskilda och samhälle betyder i förlängningen också
ökade kostnader, minskade inkomster och därmed en än
större obalans i samhällsekonomin.
Länsmyndigheterna har visat hur onormalt stor
arbetslösheten är och hur starkt den slår i grupper utan
tillräckliga skyddsnät, hur oproportionellt små de statliga
stimulansåtgärder är som går till Stockholm, som led i
arbetsmarknadspolitiken. En rad förslag till upprustnings-
och nybyggnadsåtgärder i skolor, miljonprogramsområden,
kulturbyggnader, offentliga byggnader, skyddsrum, teknisk
försörjning, gator, vägar och spår etc. har lagts fram och
skulle kunna komma i gång snabbt, få stora effekter på
sysselsättning, vara långsiktigt produktiva och därmed
kosta samhället mycket små belopp. Förslag finns det därför
gott om. De goda effekterna och lönsamheten är påvisade.
Mot denna bakgrund krävs det omedelbara ökade
insatser i storstadsområdet.
Arbetsmarknadsläget
Den 18 januari 1993 var 73 400
personer arbetslösa i Stockholms län, av dem var 17 140
ungdomar. Det är en ökning av arbetslösheten i
Stockholms län med cirka 80 %
jämfört med föregående år.
Av de arbetslösa som omedelbart kan ta ett arbete är 31 086
kvinnor och 42 314
män.
Den borgerliga regeringens åtstramningspolitik mot
kommunerna, förstärkt av de moderatledda
kommunledningarnas skattesänkningsiver, hotar inte bara
kvaliteten på den kommunala servicen, utan är också i dag
en av de främsta orsakerna till länets ökande
arbetslöshetssiffror. Denna politik riktar därmed sin udd
särskilt mot storstadsområdena och i synnerhet
Stockholmsområdet.
Länsarbetsnämnden bedömer att länets arbetslöshet
hösten 1993 kommer att uppgå till mellan 80 000
och 100 000
arbetslösa.
Ungdomarna
I dag är 17 140
ungdomar upp till 24 år arbetslösa.
Länsarbetsnämnden befarar att än flera unga kan vara
arbetslösa våren/sommaren 1993. Den av regeringen
erbjudna ungdomspraktiken räcker bara till en del av dessa
ungdomar, f.n. 8 660
platser. Dessutom varnar nu Länsarbetsnämnden för
att de tvingas dra ner anvisningar p.g.a. att medlen inte
längre räcker. Resten blir hänvisade till sina föräldrar eller
socialtjänsten, då de flesta inte är berättigade till
arbetslöshetsersättning.
Den höga och ökande ungdomsarbetslösheten i
Stockholms län är djupt oroande. Efter avslutad utbildning
möts allt fler unga flickor och pojkar av arbetslöshet. De får
aldrig en chans att ta steget in på arbetsmarknaden, känna
sig som en del av samhället -- att vara behövd. Eftersom de
aldrig kommer in på den ordinarie arbetsmarknaden, får de
heller ingen möjlighet att upparbeta A-kasseersättning. De
tvingas leva med mycket små ekonomiska resurser.
För många ungdomar leder detta till att ''ungdomstiden''
förlängs under många år. Man har inte råd att skapa sig ett
eget hem utan tvingas bo kvar hemma. Det ekonomiska
beroendet av föräldrarna blir stort eftersom de ersättningar
man kan få inte räcker för att ha en helt egen ekonomi.
Att ungdomar vägras rätten till ett arbete kan också leda
till stora och svåra sociala och demokratiska problem i
framtiden. Ungdomar utan framtidstro kan lättare lockas av
politiska krafter med ett reaktionärt budskap. Våld och
kriminalitet följer lätt. Särskilt i ett storstadsområde som
Stockholms län är det därför viktigt att stora resurser
används för att kraftfullt bekämpa ungdomsarbetslösheten.
Den kraftsamling av sysselsättningen som vi
socialdemokrater presenterar i vår partimotion ger
förutsättningar för att pressa ned arbetslösheten och öka
sysselsättningen. Den innebär en stark tonvikt också på
utbildning för unga människor. Det ger ungdomar en
starkare bas att möta en kommande arbetsmarknad som
ställer stora krav på de anställda. I slutet av 1970-talet var
hälften av de lediga jobben förenade med krav på
utbildning eller erfarenhet. Hösten 1992 är det bara 13 %
av jobben som saknar dessa krav. Arbetsmarknaden
för korttidsutbildade har därmed minskat dramatiskt.
Åtgärder för att få ned arbetslösheten bland unga ska
inriktas på olika utbildningsinsatser, högskoleutbildning,
speciella jobb för ungdomar, beredskapsjobb,
utbildningsvikariat etc.
Kvinnorna
Kvinnorna kommer också att drabbas i allt större
utsträckning i takt med att kommuner och landsting aviserar
varsel och uppsägningar av arbetskraft.
Den privatiseringsiver, som just nu råder, ökar
ytterligare osäkerheten för framför allt kvinnor att få jobb.
Avveckling av akutsjukhus, husläkarsystem, förändringar i
barnomsorgen är bara några exempel på var kvinnor löper
stor risk att bli utan jobb. Den borgerliga ledningen i
Stockholms läns landsting har uttalat att mellan 4 000
och 5 000
personer skall sägas upp. Bara under tiden fram till
18 januari 1993 har över 500 personer varslats från offentlig
sektor.
Typiska kvinnojobb blir mindre efterfrågade trots att
vårdbehovet snarare ökar än minskar.
Tyvärr talas det alltför sällan om de arbetsuppgifter
kvinnor utför. Konsekvensbeskrivningar av vad som blir
följden vid neddragning av arbetstillfällen saknas. Vem
skall göra undersköterskans jobb i ett husläkarsystem? Hur
påverkas vården, patienterna av att allt färre arbetar med
begreppet omvårdnad? Vilka konsekvenser blir det för
barnen, mellanstadieeleverna när verksamheter skärs ner
eller helt enkelt försvinner?
Många kvinnor har en lösare anknytning till
arbetsmarknaden än män. De arbetar deltid, är mer knutna
till att det finns arbete nära hemmet, har högre frånvaro på
grund av föräldraledighet eller går på vikariat under långa
perioder. Detta faktum understryks nu ytterligare genom de
borgerliga nedskärningarna i den kommunala
verksamheten.
På sikt innebär arbetslösheten det största hotet
gentemot folkhälsan.
Denna situation kräver en våldsam anspänning av
arbetsförmedlingens resurser i personal och pengar.
Resurserna räcker inte. I dag har länet ca 22 000
personer i arbetsmarknadsutbildning,
beredskapsarbete, ungdomspraktik etc. För att undvika en
ökad öppen arbetslöshet behövs ytterligare ca 900 milj.kr.
Om inga nya resurser tillförs måste de
arbetsmarknadspolitiska insatserna minska samtidigt som
behoven ökar.
Även när konjunkturen vänder uppåt är läget sådant att
arbetslösheten kommer att ligga kvar på en hög nivå och
påverka läget in på 2000-talet. Efter förra lågkonjunkturen
i början av 1980-talet minskade arbetslösheten med ca 2 000
personer per år. Med den takten kommer det att
dröja tio år innan länet är nere på en arbetslöshet på 10 000
personer. Det finns inslag i den nuvarande
situationen som inger farhågor för att vissa grupper riskerar
att få utomordentligt svårt att få ett nytt jobb ens i en
högkonjunktur. Det gäller t.ex. anställda inom
tjänstesektorn med kort och föråldrad utbildning.
Det finns en markant oro för att den nuvarande
situationen, med en kraftigt ökad arbetslöshet i
storstadsområdena, kommer att konserveras och därmed
likna den utveckling som råder internationellt.
All erfarenhet visar att en förutsättning för att hela
Sverige skall leva, är att den ekonomiska utvecklingskraften
i storstadsområdena också tas till vara och att en positiv
utveckling där är en förutsättning för en positiv utveckling
också i glesbygderna.
Regeringens ekonomiska politik måste ändra
färdriktning och utformas i enlighet med vad som redovisats
i de socialdemokratiska partimotionerna.
Öka byggnadsverksamheten
ROT-program behövs
Storstadsutredningen pekade på de stora underhålls- och
upprustningbehoven i miljonprogramområdena och
anvisade nya former för boendemedverkan. Med hänsyn till
arbetslösheten inom byggfacken och
byggmaterialindustrins kris är det angeläget att snabbt öka
ROT-investeringarna. Staten bör subventionera dem och
även underlätta bostadsföretagens lånemöjligheter.
De största miljonprogramområdena finns i
Stockholmsregionen, och många av dem är särskilt
invandrartäta. För att kunna undvika förvärrad segregation
är det nödvändigt att nu höja kvaliteten på områdena. Just
nu är det dessutom möjligt till rimliga kostnader. När
konjunkturerna skjuter fart och alla
infrastrukturinvesteringar skall konkurrera med industrins
eftersatta behov, trängs bostadsupprustningen tillbaka. Nu
är rätta tiden för handlande!
Efter att under våren och hösten ha inventerat möjliga
sysselsättningsobjekt inom kommunerna och landstinget,
kan vi konstatera att det finns en omfattande lista på objekt
i form av investeringar samt reparations- och
underhållsinsatser, som med kort varsel kan sättas igång och
därmed ge jobb.
Socialdemokraterna, de fackliga organisationerna,
länsmyndigheterna, Byggmästareföreningen,
Målareförbundet och många flera har i uppvaktningar,
genom skrivelser och annan dokumentation redovisat
konkreta projekt och visat på praktiska vägar att ge
meningsfulla arbeten som ökar sysselsättningen, investerar
för framtiden och därmed vänder utvecklingen i en gynnsam
riktning.
Den ''dammsugning'' socialdemokraterna genomförde
våren och hösten 1992 resulterade i en lång lista med
konkreta förslag, i form av upprustning av skolor och
barnstugor, renoveringar av va-ledningar, ombyggnader av
servicehus, byggande av bullerskydd och gångvägar etc. Av
dessa projekt har ett och annat genomförts, men det mesta
återstår.
Dessa samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder bör
snarast komma igång genom ett samarbete mellan staten
som stimulansgivare och kommunerna som utförare. Vi
beräknar att genom en samlad insats skulle 10 000-tals
nya jobb kunna erbjudas.
Sammanfattningsvis vill vi nu förorda följande åtgärder
för att minska arbetslösheten i Stockholms län.
1. I den skrivelse som Länsstyrelsen överlämnade till
regeringen hösten 1992 framhölls att det dröjer några år
innan de s.k. Dennisprojekten kommer igång på allvar. För
att under mellantiden vidmakthålla länets kompetens- och
resursbas inom anläggningsområdet, har Länsstyrelsen i
samråd med bl.a. Vägverket, Stockholms
Byggmästareförening och Byggnadsarbetareförbundets
avdelning 1 redovisat vilka projekt och andra insatser med
bl.a. väginvesteringar som omedelbart kan sättas igång.
I avvaktan på Dennisprojektens effekter måste därför
Vägverket tilldelas ytterligare medel.
2. För att undvika en ökad öppen arbetslöshet i
Stockholms län, krävs enligt länsarbetsnämnden utöver
hittills anvisade medel ytterligare belopp för
arbetsmarknadspolitiska insatser.
I syfte att stimulera kommunernas
investeringsverksamhet framför allt inom gatu-, vatten- och
avloppsanläggningar och skolor ges länsarbetsnämnden rätt
att inom en ram av 1 miljard
kronor lämna femåriga, räntefria
investeringslån.
3. Därutöver bör Länsstyrelsen i Stockholms län få ett
särskilt anslag, som i samverkan med myndigheter och
organisationer kan användas för riktade åtgärder mot den
höga arbetslösheten bland ungdomar och kvinnor i
regionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurser för att bringa ner
arbetslösheten i Stockholms län.
Stockholm den 26 januari 1993
Anita Johansson (s)
Oskar Lindkvist (s)
Sylvia Lindgren (s)
Mats Hellström (s)
Thage G Peterson (s)
Maj Britt Theorin (s)
Sören Lekberg (s)
Lars Ulander (s)
Mona Sahlin (s)
Hans Göran Franck (s)
Björn Ericson (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Eva Johansson (s)
Ingela Thalén (s)
Ines Uusmann (s)
Kent Carlsson (s)
Pierre Schori (s)
Sten Andersson (s)
i Stockholm