Här bor 1,9 miljoner människor eller ca 20 %
av Sveriges befolkning. Stockholms län är den mest
tätbefolkade regionen, samtidigt som tiotusentals
människor bor i vad som kan liknas vid glesbygd.
Levnadsvillkoren i regionen skiljer sig med andra ord från
kommun till kommun.
Här finns nedsmutsad natur och allvarlig
miljöförstörelse, men även jungfruliga marker och orörd
natur. Ingen annan huvudstad i Europa har så goda
förutsättningar för friluftsliv som Stockholm.
Här finns de rikaste och resursstarkaste människorna,
men även de fattigaste och sköraste. Ingen annanstans i
Sverige är ojämlikheten så påtaglig som i
Stockholmsregionen.
Här finns de mest slitna bostadsområdena, men även de
bästa boendemiljöerna. Ingen annanstans i vårt land är
segregationen så påtaglig som i Stockholms län.
Här finns det största utbudet av arbetstillfällen, men
även den socialt mest brutala arbetslösheten. Ingen
annanstans ökar arbetslösheten så snabbt som i
storstäderna.
Här finns den högsta förvärvsfrekvensen bland kvinnor,
men också den största arbetslösheten bland kvinnor. Ingen
annanstans i Sverige har jämställdheten kommit så långt
som i Stockholmsregionen.
Här finns ett rikt och blomstrande kulturliv, men även de
värsta avarterna av kommersialism och kulturell utarmning.
Ingen annanstans i vårt land rustas de kommunala kultur-
och fritidssektorerna ned så snabbt som i
Stockholmsregionen.
Här finns en mångfald av människor från olika delar av
världen, men också en växande främlingsrädsla och gryende
rasism. Ingen annanstans i Sverige finns så många
invandrare och flyktingar som i Stockholmsregionen.
Här finns de allra mest utsatta människorna i vårt land,
de hiv-smittade, missbrukarna och de hemlösa, men här
finns även de allra mest resursstarka personerna i Sverige.
Så här är Stockholms stad och län. Här finns bra och
dåliga levnadsvillkor, möjligheter och problem, sida vid
sida. Storstockholm är onekligen kontrasternas och
ojämlikheternas region.
Det nyliberala misslyckandet
Vi anser att Storstockholm har en enorm
utvecklingspotential inför framtiden. Möjligheterna
överstiger vida de problem som finns i regionen --
åtminstone än så länge. Men vi är djupt oroade för att den
politik som nu bedrivs av de borgerliga majoriteterna i
riksdagen, i landstinget och i många kommuner förstärker
och skapar nya problem och klyftor i regionen.
Regeringens direkt storstadsfientliga politik innebär
t.ex. att Stockholm förlorar 2,7 miljarder kronor på det nya
statsbidragssystemet.
Det borgerligt styrda landstinget har kraftigt höjt
avgifterna för såväl sjukvård som kollektivtrafik. Den
inomregionala skatteutjämningen bantas. Moderaterna vill
avveckla den helt.
Flera kommuner i Stockholms län är nyliberala
experimentverkstäder. Den rigida moderatpolitiken tar sig
bl.a. uttryck i skattesänkningar, sämre kvalitet på den
kommunala servicen, privatiseringar av offentlig
verksamhet och urholkad lokal demokrati.
Runt om i Stockholmsregionen växer oron och vreden
mot den här politiken. Människor demonstrerar och
protesterar mot den borgerliga politiken. En folkrörelse
mot nyliberalismen håller på att ta fart.
Vi socialdemokrater är fast övertygade om att
nyliberalismen är på utdöende, för den saknar folklig
förankring.
Men den insikten hindrar oss inte från att vara mycket
oroliga över de skador som den moderata politiken på kort
tid har medfört för regionen och dess invånare.
Det kommer tyvärr att ta lång tid att bygga upp det som
de borgerliga har rivit ned.
Till detta kommer att den dåliga ekonomin för staten,
landstinget och för många kommuner nödvändiggör en kärv
ekonomisk politik under de närmaste åren.
Vi socialdemokrater från Stockholms stad och län
erbjuder väljarna i regionen en väg ut ur den nyliberala
återvändsgränden. Men för att vår politik skall lyckas krävs
stor förståelse och insikt i övriga Sverige för de speciella
förhållanden som råder i Stockholmsregionen. Bara genom
ömsesidig förståelse mellan regionerna kan vårt lands
samlade resurser tas till vara.
Stockholms län i världen
Genom kommunismens sammanbrott har länder som
tidigare varit slutna öppnat sina gränser mot omvärlden.
Sovjetimperiets kollaps, Berlinmurens fall och de baltiska
staternas frigörelse är några av vår tids allra största och
glädjande händelser.
Den brutala gräns som tidigare skiljde Europas fattiga
från Europas rika -- järnridån -- är nu nedmonterad och lagd
på historiens skräphög. Det var ett enormt framsteg för
mänskligheten. Men det är nu som det demokratiska
arbetet börjar på allvar. Folken i Central- och Östeuropa
och i Baltikum har vunnit sin frihet, men ännu inte sin
trygghet.
Vägen från planekonomi till marknadsekonomi kommer
att bli lång och svår. Olönsamma industrier läggs ned och
arbetslösheten stiger drastiskt. De sociala orättvisorna
ökar. I spåren av denna omvandling håller den råaste
kapitalism på att breda ut sig i de forna kommunistiska
diktaturerna. Tilltagande brottslighet, förnedrande
prostitution, ökad smuggling, växande drogmissbruk. Det
sämsta i kapitalismen har kommit före välstånd och
utveckling.
När demokratin inte snabbt kan ge svar på den törst efter
arbete, trygghet och välstånd som finns i dessa länder, är
risken stor för att chauvinistisk nationalism fyller ut dagens
historiska vakuum i de nya demokratierna i Central- och
Östeuropa och i Baltikum.
Dessa länder ligger i Sveriges närområde. Tallinn är t.ex.
Stockholms närmaste huvudstad. Utvecklingen på andra
sidan Östersjön kommer påtagligt att påverka
levnadsförhållandena i Stockholmsregionen under lång tid
framöver.
För det första måste vi svenskar aktivt bidra till den
demokratiska och ekonomiska uppbyggnaden av dessa
länder. Vi har ett stort ansvar, som grannar och som
övertygade demokrater. Det handlar om att över Östersjön
forsla kunskap om marknadsekonomi,
produktionsprocesser och miljöinvesteringar. Men det
handlar också om att sprida kunskap om folkrörelser och
välfärdssystem.
För det andra måste vi vara beredda att ta emot
flyktingar från de länder som drabbas av krig och konflikter
i spåren efter kommunismens fall. Det handlar om att
återupprätta solidariteten och få människor i vår region att
inse att vi inte kan vara oss själva nog.
Bägge dessa uppgifter förutsätter att
Stockholmsregionen kan utvecklas ekonomiskt och socialt.
Det i sin tur förutsätter en nationell politik som gagnar
Stockholms län.
Tyvärr tvingas vi konstatera att motsättningarna mellan
stad och land i Sverige nu ökar till följd av den borgerliga
politiken.
Den tilltagande aversionen mot centralmakten i
Stockholm blir lätt detsamma som motstånd mot
Stockholmsregionen som helhet. Rosenbad, Radiohuset
och Café Opera har blivit synonymt med Storstockholm.
Vardagen för invånarna i regionen har emellertid kommit i
skymundan i den nationella debatten.
Vi vill sprida kunskap och förståelse om
Stockholmsregionen, dess betydelse, problem och
möjligheter. I det arbetet vägleds vi av följande
principer:Stockholmsregionens problem kan inte lösas
genom att resurser tas i anspråk från andra regioner i
landet. På samma sätt som övriga landet behöver en stark
huvudstadsregion, behöver Stockholms län livskraftiga
regioner utanför vår länsgräns.Vi kommer med kraft att
motarbeta alla tendenser till ökad splittring mellan
regionerna. Vi har helt enkelt inte råd med motsättningar
mellan regionerna i ett så litet land som Sverige. Däremot
kommer vi att slåss för huvudstadsregionens intressen när
helst det behövs -- inte minst mot den borgerliga
regeringens storstadsfientliga politik.Vi vill öka
möjligheterna att själva fördela resurserna inom regionen
och skapa utrymme för satsningar som ger långsiktig och
varaktig tillväxt, som står i samklang med miljön. Därför
måste möjligheten till inomregional skatteutjämning
bibehållas. Därför måste regionens inflytande över
högskoleutbildningens dimensionering och lokalisering
öka.Och framför allt: Vi kommer att verka för en politik
som hejdar arbetslösheten och ökar sysselsättningen. Ingen
annan uppgift är viktigare. I motionen 1992/93:A457 av
Anita Johansson m.fl. (s) har vi redovisat ett utförligt
program mot arbetslösheten i Stockholms län.
Vässa spjutspetsen
Stockholmsregionen är en viktig motor för utvecklingen
i hela landet. Valet av etableringsort för många utländska
företag står inte mellan Stockholms län och landsorten, utan
mellan Stockholm och Frankfurt eller Milano.
För att kunna skapa en stark huvudstadsregion, som
både kan fungera som motor för hela Sveriges utveckling,
och samtidigt bidra till närområdenas utveckling, krävs en
ökad satsning på utbildning och forskning. Det är
nödvändigt i det korta perspektivet, för att hejda den akuta
arbetslösheten, men även i det längre perspektivet, för att
öka sysselsättningen och tillväxten.
Inte minst den eftergymnasiala utbildningen måste
byggas ut. Demografiska beräkningar visar att
Stockholmsregionen mot slutet av 1990-talet kommer att ha
fler 19-åringar än övriga riket.
Stockholms län har dubbelt så många med
högskoleutbildning inom industrin jämfört med hela landet.
Men andelen industri i regionen är mycket liten och den är
också minskande. Men den industri som finns kvar i
Stockholmsområdet är av oerhört strategisk betydelse inte
bara för Stockholms län, utan även för övriga landet. Här
finns flera av spjutspetsarna inom svensk industri.
Lyckas vi inte erbjuda en kreativ forskningsmiljö i
huvudstadsregionen finns stor risk för att de
högteknologiska företagen kommer att förlägga delar av sin
verksamhet i andra länder. Stockholmsregionen skulle i
sådant fall dräneras på den arbetskraft som bär upp den
lilla, men nog så nationellt viktiga industri som finns i
Stockholms län.
För att motverka detta måste framför allt den tekniska
utbildningen förstärkas i regionen. De forskningsintensiva
företagen i Stockholms län, bl.a. Atlas Copco, Ericsson och
Astra, är oerhört beroende av högkvalificerade forskare.
Vi anser att det är ett nationellt intresse att i
Stockholmsregionen öka kapaciteten för den tekniska
högskoleutbildningen. Den i partimotionen ''Näringspolitik
för tillväxt'' föreslagna nya tekniska högskolan bör enligt
vår mening förläggas på Södertörn, i närheten av de
forskningsintensiva företagen. Dessutom måste
lärarhögskolan lokaliseras till Södertälje och satsningen på
biotekniskt centrum vid Huddinge sjukhus genomföras.
Inte minst storstadsutredningen har visat att det är
nödvändigt att öka högskoleutbildningen i Storstockholm.
Det krävs för att upprätthålla konkurrenskraften för hela
Sverige och för regionen. Men det behövs även för att
Stockholms län inte skall dränera övriga landet på
högskoleutbildade människor.
Den dubbla utmaningen
För att hela Sverige skall kunna leva måste
Stockholmsregionen utvecklas. Det i sin tur kräver
samarbete och förståelse för de olika regionernas särart och
problem. För Stockholms del handlar det om att slå vakt om
storstadens dynamiska roll i den nationella utvecklingen
och samtidigt förbättra välfärden för de invånare som inte
har fått jämlik del av regionens rikedomar.
Det är om detta som 90-talets politik för
Stockholmsregionen handlar: att klara den dubbla
utmaningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen ger berörda
myndigheter direktiv att verka i motionens anda.
Stockholm den 26 januari 1993
Anita Johansson (s)
Kent Carlsson (s)
Björn Ericson (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Hans Göran Franck (s)
Mats Hellström (s)
Eva Johansson (s)
Sören Lekberg (s)
Sylvia Lindgren (s)
Oskar Lindkvist (s)
Thage G Peterson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Ingela Thalén (s)
Maj Britt Theorin (s)
Lars Ulander (s)
Ines Uusmann (s)
Sten Andersson (s)
i Stockholm