Arbetslösheten i Västernorrland fortsätter att öka
mycket kraftigt. Sju procent av befolkningen i arbetsför
ålder var öppet arbetslösa i december 1992.
Långtidsarbetslösheten har tredubblats på ett år.
I december 1992 var 6 504
personer placerade i utbildning och särskilda
arbeten. Sammantaget uppgår antalet öppet arbetslösa och
personer i åtgärder till 10,9 procent av befolkningen i
arbetsför ålder. Byggarbetslösheten är nu uppe i 33,2
procent och beräknas öka ytterligare till 40 procent i början
av 1994.
Mot bakgrund av denna dramatiska utveckling behövs
nu kraftfulla satsningar för att främja utvecklingen och
bekämpa arbetslösheten. Vi anser att det krävs en
omläggning av politiken i likhet med vad som sker
internationellt, bl.a. i USA och Japan. En mobilisering av
samhällets alla resurser för att få upp tillväxten och sanera
samhällets finanser. I en sådan politik bör också övervägas
en höjning av skatten på högre inkomster.
Svångremspolitiken mot kommuner och landsting måste
upphöra och skattestoppet upphävas.
Västernorrland var också ett bland de län som för år
1992 redovisade en befolkningsminskning. Både
Västerbottens och Norrbottens län kunde uppvisa en
befolkningsökning.
Länet har dock viktig exportindustri -- främst
skogsindustrin -- som är beroende av god industrimiljö och
utvecklad infrastruktur. En särskild satsning på industriell
utveckling behövs nu -- främst i de mindre företagen.
I den allvarliga ekonomiska situationen -- där bedömare
heller inte utesluter risk för depression -- måste en särskild
mobilisering till för tillväxt, utveckling och minskad
arbetslöshet.
På temat ''Samling Västernorrland'' vill vi förorda två
handlingslinjer.
1. En omedelbar satsning på infrastruktur samt på
upprustningen av bostäder och offentliga lokaler.
Programmet i motionen är väl förankrat och kostar 5,6
miljarder kronor. Det beräknas ge arbete åt 1 000
personer 1993 och 1994 samt därefter jobb åt 600
personer per år under återstoden av 1990-talet. Här ingår
den stora och viktiga brosatsningen -- Höga-Kusten-leden
på 2 miljarder kronor. Infrastruktursatsningarna bygger på
en helhetssatsning för länet -- kust och inland.
2. Regeringen bör också omedelbart tillsätta en närings-
och regionalpolitisk beredning med två huvuduppgifter:
a. Att medverka till en finansiering av
infrastruktursatsningarna i Västernorrland och andra
skogslän. Syftet är att få tillväxt i ekonomin och folk i
arbete.
b. Att formulera en aktiv regionalpolitik för 1990-talet --
nationellt och för Europasamarbetet.
Regionalpolitiken under 1990-talet
Regionalpolitiken är ett relativt nytt politikområde i
Sverige. Den växte fram i mitten av 1960-talet. Missnöjet
med den stora utflyttningsvågen från Norrland till
storstadskoncentrationen drev fram regionalpolitiken. I
grunden fanns således folkliga krav på makt och inflytande
över den regionala utvecklingen. Denna folkliga opinion är
fortfarande stark och då främst i utsatta orter och regioner.
Man minns fortfarande arbetarnas vanmakt över att flytta i
husvagnar och bygga de bostäder som man samtidigt fick stå
i långa bostadsköer för att få.
Regionalpolitiken står nu återigen inför en delvis ny
verklighet.
Under 1980-talet har internationaliseringen av
ekonomin blivit allt mer påtaglig. Höstens händelser kring
Sveriges valuta och ekonomi understryker denna
förändrade situation.
Samtidigt sker en internationalisering av politiken --
EES-avtalet och EG-förhandlingarna visar nu att den
svenska politikens verkningsområde kan komma att
inskränkas.
Den nyliberala vågen har också nått Sverige.
Regeringen privatiserar och utsätter den offentliga sektorn
för konkurrens. Kommuner och landsting sätter ut
verksamheter på entreprenad. Medborgarnas inflytande
och rättssäkerhet begränsas.
Sammantaget driver de här förändringarna fram en
situation där medborgarna börjar tvivla på kraften i de
demokratiska institutionerna. De demokratiska
institutionerna försvagas genom internationaliseringen av
både ekonomin och politiken. Medborgarnas insyn och
rättssäkerhet i kommuner och landsting begränsas nu också
genom de påbörjade privatiseringarna.
De här spänningarna syns tydligt i vårt län. Människorna
oroas över jobb och trygghet i det nya som växer fram. Vi
ser här ett växande problem som behöver mötas med ett
brett demokratiprogram. Detta bör utformas utifrån
situationerna lokalt/regionalt, nationellt och på
Europanivån. I ett sådant program behövs en aktiv
regionalpolitik på samtliga nivåer.
Det finns ingen genväg förbi demokratin. Det ser vi nu i
de växande reaktionerna mot den nyliberala politiken i stat
och kommuner.
Regeringen har inte enbart drivit fram ett underskott i
statsbudgeten. Regeringen utvecklar också ett
demokratiunderskott i Sverige.
Reaktionerna i befolkningen säger oss att det finns ett
stort behov av att utveckla demokratin i Sverige. Och då
främst i tre principiellt viktiga avseenden.
1. Individens inflytande och bestämmande över de
sociala behoven -- utbildning, boende, vård och omsorg --
kan utvecklas i ''den nya kommunen''.
2. Möjligheten att påverka de politiska besluten i stat
och kommun behöver bli tydligare för medborgarna.
3. Viktigt är att ge begreppet ''medborgarnas Europa''
ett verkligt innehåll.
Det är utifrån den här situationen i ekonomin och
politiken vi vill se en utvecklad regionalpolitik. Förändrad
verklighet och opinionen i befolkningen kräver i sin tur
förändringar i regionalpolitikens mål och medel.
Den gemensamma sektorn
I ett svårt ekonomiskt läge och med stagnation i
ekonomin är det fel av regeringen att driva fram stora
åtstramningar i den gemensamma sektorn. Det leder till
ytterligare arbetslöshet, främst för kvinnorna. Och det
leder till ekonomisk rundgång i statens finanser.
Den kommunala självstyrelsen hotas av regeringens
åtstramningspolitik, det lagstadgade kommunala
skattestoppet och den privatiseringspolitik som
moderatstyrda kommuner inlett. Människorna förlorar i
inflytande och rättssäkerhet. Och medborgarnas förtroende
för de demokratiska institutionerna kan rubbas.
Välfärden förverkligas i kommuner och landsting.
Socialdemokratin hävdar den generella välfärden mot den
marknadsideologi som nyliberalerna försöker etablera.
Satsningarna på infrastrukturen m.m.
Vi vill i motionen precisera satsningarna på
infrastrukturen och andra insatser för länet.
Länsanslag m.m.
Länsarbetsnämnden hemställde om ytterligare 500
miljoner kronor för resterande budgetår att användas till
sysselsättningsskapande åtgärder. Nu tilldelade medel, 190
miljoner kronor, behövs för att undvika utstämpling för
långtidsarbetslösa och placering av ungdomar på
praktikplatser. Däremot räcker pengarna inte till önskvärda
beredskapsarbeten i infrastrukturen m.m. och inte heller till
att främja en för framtiden nödvändig satsning på
kompetenshöjande utbildning.
Behovet av ytterligare medel bör därför ges regeringen
till känna.
Extra tilldelning av regionalpolitiska medel
Ett förverkligande av Höga-Kusten-leden innebär en
infrastruktursatsning av så stora dimensioner att det är
särskilt viktigt att alla möjligheter till långsiktiga
sysselsättningseffekter tas till vara.
Initiativ för att säkra en sådan utveckling tas i länet.
Vi föreslår att länsstyrelsen får en extra tilldelning av
regionalpolitiska medel för att kunna stimulera
utvecklingen.
Väl utbyggd service -- en förutsättning för näringslivet
Bostäder, skolor, sjukvård, omsorg om äldre, fritids-
och kulturverksamhet är några serviceområden som har
den största betydelse inte bara för människors välfärd utan
även för företags möjligheter att verka och utvecklas på en
ort. Stora indragningar drabbar därför också näringslivet.
Vidare är det uppenbart att arbetslösheten späds på
ytterligare och kvinnor drabbas särskilt. Det har tidigare
inte hänt att staten i en lågkonjunktur dragit ner offentlig
verksamhet och därmed ökat arbetslösheten.
Samhällsekonomiskt tjänar landet inget på en sådan politik
eftersom det sker en kostnadsöverföring från kommunerna
till A-kassan.
Av de skäl som angetts motsätter vi oss stora statliga
indragningar från kommuner och landsting.
Indragningarna kombinerade med lagstadgat
skattestopp utgör också ett hot mot den kommunala
självstyrelsen. Det hindrar bland annat människor i en
kommun att prioritera viktig gemensam välfärd, t.ex.
sjukvård, framför ytterligare konsumtion.
Vi motsätter oss regeringens antikommunala politik och
förordar att kommuner och landsting återfår sin
beskattningsrätt från den 1 januari 1994.
Bygg ut och modernisera kommunikationerna
Utbyggnad och modernisering av kommunikationerna
är en av grundbultarna i strategin för tillväxt och utveckling
i Sverige. Projekten måste i största möjliga utsträckning
tidigareläggas för att möta den drastiskt ökande
byggarbetslösheten.
De viktigaste projekten är:
Snabbtåg -- järnvägssatsningar
Fullvärdig snabbtågstrafik Stockholm--
Sundsvall/Härnösand senast 1996. Utbyggnad av nu
kustnära järnväg genom upprustning av Ådalsbanan och
satsning på Bottniabanan. Regeringen bör påskynda
Banverkets fördjupningsstudie med inriktning på att snarast
starta förprojektering av Bottniabanan. Ådalsbanan bör
tillföras stombannätet. Den planerade upprustningen av
stambanan fullföljs. I juni 1992 startades i länstrafikens
regi tågtrafik med fyra turer per dygn i vardera riktningen
på sträckan Sundsvall--Ånge--Östersund. Genom att
restiden förkortas skapas nya möjligheter att arbetspendla
och göra serviceresor. Denna satsning måste få en kraftfull
uppbackning genom anpassning av den övriga trafiken.
Flyg
Flygplatserna Midlanda, Kramfors/Sollefteå och
Örnsköldsvik måste hävdas och utvecklas. Det är särskilt
viktigt att noga följa utvecklingen i samband med
avregleringen av flyget. Kramfors/Sollefteå flygplats, som
enligt 1988 års trafikbeslut utgör primärflygplats och som
dessutom saknar tillfredsställande transportalternativ, skall
erhålla möjligheter till driftstöd i lägst samma omfattning
som flygplatserna i inlandskommunerna och sålunda klassas
som flygplats av särskilt stor betydelse för
trafikförsörjningen i Norrland.
Midlanda bör utvecklas till ett av naven i det svenska
flygsystemet med direktlinjer både inom och utom landet.
Vägar -- Landets sämsta vägstandard
Större hänsyn måste tas till länets extremt dåliga
vägstandard vid fördelning av medel. Insatserna på
vägunderhåll måste öka totalt sett.
För att återställa det mycket eftersatta underhållet är det
nödvändigt att bygga om många vägar. Därför måste en
betydande andel av de medel som anslås till vägbyggande
komma Västernorrland till del.
Vägstationer
Omorganisationen inom vägverket har inneburit att
vägstationer i inlandet lagts ner. Vi vill med skärpa
framhålla att omorganisationer och nedläggningar inte får
medföra att insatserna på vägunderhållet i inlandet minskar.
Europavägarna
Även Europavägarna genom länet har låg standard.
Ny bro över Ångermanälven med anslutningar (Höga-
Kusten-leden), Västra och södra infarten till Sundsvall,
Åsbergstunneln vid Örnsköldsvik,''Miljövägen'' i Timrå
samt i övrigt upprustning av E 4
genom länet måste ges hög prioritet bland landets
aktuella vägprojekt.
Medel för ett byggande av Höga-Kusten-leden bör
snarast beslutas så att byggstarten kan ske så snart som
möjligt.
Snabb utbyggnad av telekommunikationerna
En fortsatt snabb utbyggnad av telekommunikationerna
i länet är en viktig del i förstärkningen av infrastrukturen.
Det gäller exempelvis tillgången till AXE-systemet,
driftsäkerheten och service samt en rättvis taxepolitik. Det
måste betonas att telekommunikationerna betyder särskilt
mycket i ett län som Västernorrland med långa avstånd och
gles bebyggelse.
Affärsverkens organisation och styrning
Människor och företag i vårt län är beroende av att
jämnbasal service i vägar och järnvägar samt flyg-, post-
och telekommunikationer är väl utbyggda. Denna
service skall vara likvärdigt utbyggd i landet.
Det finns nu en berättigad oro för att den basala servicen
inte längre kommer att byggas upp efter rättviseprincipen
och med regionalpolitiska ambitioner: Snäva
lönsamhetsbedömningar mellan regioner och inom
affärsverken -- det är nya trender som påhejas av den
nyliberalt inspirerade ekonomiska politik som regeringen
nu bedriver.
Sverige är ett relativt litet land. Det behöver hållas ihop
med en nationell politik inom de verksamhetsområden som
affärsverken omfattar. Bolagisering av affärsverken, som
uppdelning av verksamheterna i olika divisioner, försvårar
regeringens och riksdagens demokratiska styrning och
därmed möjligheterna av att den basala servicen rättvist
fördelas. Ånge är en kommun där staten gjort stora
investeringar inom post och järnväg. En stor nedläggning
av postverksamhet i kommunen var hösten 1992 på väg att
drivas fram av postens s.k. effektivitetsmål. Men helheten
för posten, statens investeringar och samhällsekonomin fick
kommun, fack- och länsmyndigheter ensamma driva. Detta
kan inte vara en rimlig ordning.
Nationella och demokratiskt uppställda mål skall styra
investeringar i den s.k. infrastrukturen. Det är en viktig
uppgift för regering och riksdag att ta tillbaka styrningen
över affärsverken.
Den förordade regionalpolitiska beredningen bör därför
utarbeta nödvändiga förslag till organisationsförändringar.
Görs inte detta kan en förtroendeklyfta uppstå mellan
de människor och företag som verkar i länet -- gentemot de
framväxande interna lönsamhetsmålen. Risk finns att delar
av länet inte anses lönsamt för post, flyg eller annan basal
service.
Myndigheternas regionala organisation
En ny organisation för kronofogdemyndigheten är under
förberedelse inom Riksskatteverket. Enligt uppgift föreslås
att hela Norrland skall utgöra en region med Umeå som bas.
Vi har starka betänkligheter mot de statliga verkens
regionindelningar, som ofta sker utan beaktande av den
indelning i län och regioner som politiskt beslutats. Vi kan
t.ex. inte anse det rimligt att Norrland med hänsyn till
ytvidd och avstånd betraktas som en region. I de flesta fall
har också indelning skett i minst två regioner.
När det gäller kronofogdemyndigheten föreslår vi att
länen skall utgöra bas för organisationen och, om en annan
indelning sker, minst två regioner skapas där en består av
den södra delen med basen i Härnösand.
Nej till utförsäljning av våra naturtillgångar
Regeringen och socialdemokraterna har kommit
överens om ett moratorium för försäljning av statliga
företag och fastigheter. En utförsäljning av våra
naturtillgångar skulle få svåra konsekvenser för framför allt
kommunerna i Norrlands inland. Landets naturtillgångar
bör därför även långsiktigt behållas i statlig ägo.
Universitet Mitt-Sverige och annan viktig utbildning
Utbildning och forskning är det moderna samhällets
nyckel till välstånd. För att lösa såväl inhemska som
regionala problem och utmaningar krävs ett ökat kunnande
på alla nivåer. Inte minst gäller detta vår förmåga att
hantera övergripande miljö-
och naturresursfrågor. Forskningsprocessen i sig utgör
dessutom den livsnerv som öppenhet och vidsyn i
samhällsklimatet kräver.
En bred kunskapsutveckling måste därför garanteras
och inte minst i Västernorrland också utvecklas. Vi har i
denna, för vår export så viktiga, landsända ett stort
utbildningsunderskott. Detta kan endast avhjälpas med en
målmedveten och kraftfull satsning på ett Universitetet
Mitt-Sverige.
I ett framtida, allt mer integrerat Europa kommer
regionerna och deras utveckling att spela en betydligt större
roll än tidigare. De traditionella produktionsfaktorerna,
råvaror, kapital och arbetskraft, måste i dag ges en annan
innebörd och betydelse än vi sedvanligt gör. Kunskap och
kompetens har övertagit rollen som utvecklingens drivkraft.
Kultursamhället lever genom kunskap.
För att vårt näringsliv skall utvecklas positivt och kunna
delta på ett fullvärdigt sätt i ett mer integrerat Europa måste
dess regionala infrastruktur även i Västernorrland -- Mitt-
Sverige -- utvecklas. Ett universitet är en sådan avgörande
infrastruktursatsning.
Det behövs dubbelt upp med ingenjörer, säger IVA,
Ingenjörsvetenskapsakademin, i en studie på uppdrag av
näringsdepartementet -- Ingenjörer på 2000-talet. Enligt
studien krävs också en fördubbling av antalet tekniskt
forskarutbildade. Den tekniska forskarutbildningen bör
byggas ut med tio procent per år.
Behovet av livslångt lärande, dvs. en kontinuerlig
utbildning ökar. Inte minst om vi skall vara
konkurrenskraftiga i framtidens mer utpräglade
kunskapssamhälle. Kunskapssamhället kräver att
perspektivet i synen på utbildning förändras, från att se
utbildning som en ungdomens introduktion till ett långt
yrkesliv, till att se utbildning som en livslång process.
Kunskaper skall i denna process kompletteras, förnyas och
fördjupas, i utbildningssystemet, på arbetet och på fritiden.
Inte minst viktigt är det att småföretagsamhetens
fortbildningsbehov tillgodoses. För att utbildningen skall bli
meningsfull måste det här till en samverkan och
förmodligen också en annan distributionsform. Vi föreslår
för vår del en ökad satsning på distansutbildning.
Det finns ett klart samband mellan sysselsättning,
ekonomisk tillväxt och universitetsutveckling. De som har
nära till högre studier tar chansen att läsa. Samma
förhållande gäller forskning.
Vi stöder därför förslaget från berörda högskolestyrelser
om en sammanläggning av högskolorna i
Sundsvall/Härnösand och Östersund med inriktning mot ett
Mitt-Sverige-universitet.
Forskningspolitiken är en del av en politik för ökad
kunskap. Den måste också utformas så att
forskningsinvesteringarna bidrar till utveckling och
konkurrenskraft i hela samhället.
I avvaktan på att universitetsprojektet realiseras föreslår
vi att högskolan i Sundsvall/Härnösand får i uppdrag att
omgående starta civilingenjörsutbildning.
För att vidareutveckla länet krävs också att mer
utbildning lokaliseras till Sandö U-centrum i Kramfors.
Statens skola för vuxna i Härnösand har en unik kunskap
om distansutbildning som både bör tillvaratas på ett bättre
sätt och utvecklas. Högskolan i Sundsvall/Härnösand är en
av få högskolor som fyllt platserna på varianten
tidigarelärarutbildning. Detta har bl.a. kunnat ske genom
en avancerad form av distansutbildning. Kvalitetsmässigt
fyller denna högt ställda krav.
Lärarbristen, speciellt vad gäller senarelärare, i regionen
är ett stort och svårlöst problem. Högskolan har emellertid
sedan gammalt en bred kompetens inom
matematik/naturvetenskap/teknik och samhällsvetenskap.
Föregående år påbörjades en bred satsning inom
kulturvetenskap och humaniora. Högskolan är således väl
rustad och har en god kompetens även för utbildning av
lärare för årskurserna 4--9, s.k. senarelärare.
Då samordningen av distansutbildningen i landet bör
förstärkas föreslår vi att ett ''Distansinstitut'' förläggs till
Härnösand. Distansutbildning är en fruktbar väg att
tillgodose behovet av den kompetenshöjning som är
nödvändig för den redan yrkesverksamma delen av
arbetskraften, om konkurrenskraften i svenskt näringsliv
skall bestå.
Statens institutionsstyrelse och verk till Härnösand
Riksdagen har nyligen beslutat om att staten blir ny
huvudman för institutioner inom ungdomsvård (§
12-hemmen) och missbrukarvården. Den tillsatta
organisationskommittén skall förbereda genomförandet och
samtidigt göra en regionalpolitisk beredning av
lokaliseringsort för det nya statliga verket. Det är
regeringen som därefter beslutar om lokaliseringsorten.
Det är viktigt att regeringen följer riksdagens beslut att
göra en seriös regionalpolitisk bedömning när nya statliga
myndigheter etableras.
Den nya myndigheten bör enligt vår mening utvärdera
innehållet i den hittills bedrivna ungdomsvården och
missbrukarvården. Antagligen har stat och kommun hittills
förlorat pengar på grund av att genomarbetade
kvalitetssystem saknats. Trender och ideologier i ungdoms-
och missbrukarvården har i onödan slösat resurser. Nu
behövs en utvärdering och utformning av program för
kvalitetssäkring och kontroll. Den nya myndigheten bör här
bygga upp ett kontaktnät med offentliga och privata
institutioner. Där finns erfarenheter och kunskaper att
hämta t.
ex. från Timråkollektivet i frågor om narkotika och
ungdom.
Med stöd från och samarbete med institutet för
utvärdering av social metodik bör kvalitetsprogram
etableras. Vi tror att forskningen skall hämta sin kraft i den
sociala vardagen och inte isolerat i olika teoribildningar.
Här öppnas nya möjligheter för ungdoms- och
missbrukarvården.
Den nya myndigheten bör också utveckla program för
rehabilitering med frivilligorganisationer och därmed söka
sociala nätverk för här berörda ungdomar och vuxna. Den
sociala dimensionen -- boende, sysselsättning och sociala
nätverk -- kan vara plattformen för ny
behandlingsoptimism. Denna skola bygger också på en
humanistisk människosyn.
I samarbete med länets kommuner skulle den nya
myndigheten ges stöd och indirekta resurser för att utveckla
bra behandlingsmetoder.
Härnösands kommun har en stark förvaltningstradition.
Med utbyggda kommunikationer -- flyg, kommande
snabbtåg, telesystem och vägar -- kan kommunen erbjuda
goda förutsättningar för berörd statlig myndighet. Därtill
kommer fin rekreationsmiljö vid Höga kusten.
Vi förordar därför en lokalisering av Statens
Institutionsstyrelse och verk till Härnösand.
Skogspolitiska frågor
Skogsnäringen -- skogsbruket och skogsindustrin -- är
basen för länets näringsliv i stort och har särskilt stor
betydelse för bosättning och utkomst i inlandet och
glesbygden.
Utvecklingen under de senaste åren inger emellertid
stark oro. Både inom industrin och skogsbruket har
sysselsättningen minskat väsentligt. Skogsutredningen 1992
föreslår stora förändringar av skogspolitiken med
avregleringar och en skogsvårdslag där i stort sett endast
reproduktionsplikten blir kvar av reglerna i den nuvarande
lagen. Förslaget innebär också att alla stödformer i
regionalpolitiskt syfte försvinner.
Vi menar att detta är allvarliga brister i förslaget. En
skogspolitik och skogsvårdslag som ställer upp preciserade
mål och även anvisar medel är speciellt angelägen i vårt län.
Vi har t.ex. glesare skogsbilvägnät än jämförbara län. Att
bibehålla bidrag till skogsbilvägarna är därför ytterst
angeläget. Utöver den kortsiktiga sysselsättningseffekten
med ökat vägbyggande skulle det ge ett bättre planerat
vägnät, som bl.a. är fördelaktigt ur naturvårdssynpunkt.
I vårt län har vi också en stor och växande andel
utboägda skogsfastigheter. Med en starkt försvagad
skogsvårdslag och borttagande av alla bidrag till
beståndsvård är det en stor risk att aktiviteten på dessa
fastigheter sjunker. Då försvinner också sysselsättning för
den arbetskraft som haft säsongsarbete med framför allt
röjning.
Vi vill särskilt markera betydelsen av att efterfrågan på
råvara från skogen till storskalig energiproduktion gynnas.
Ett tredje sortiment vid sidan av sågtimmer och massaved
behövs nu. Kvalitetskraven från massaindustrin har
medfört att biprodukter från sågverksindustrin och
rötskadat virke röner mycket liten efterfrågan. Tekniska
lösningar finns för att göra biobränslet konkurrenskraftigt
även på längre avstånd. Intressanta projekt för
etanolframställning ur skogsråvaran finns projekterade i
länet. En översyn av skattebelastningen av de olika
energislagen -- biobränsle, olja och el -- bör komma till
stånd i syfte att få en omfördelning till biobränslets fördel.
En fråga som särskilt måste uppmärksammas är
skogsindustrins kunskapsförsörjning. Nettoexporten för
denna industri uppgick 1990 till drygt 50 miljarder kronor.
Av dessa svarade industrin i de sju skogslänen för ca 30
miljarder. Det är i dessa län som utbildningsunderskottet är
störst. Skogsindustrins ställning i Västernorrland är med
hänsyn till detta ett starkt motiv för att samhället genom
olika insatser stöder arbetskraftens vidareutbildning och
industrins vidareutveckling.
Det är väsentligt och angeläget att forskning och
utvecklingsinsatser på detta område lokaliseras till
Västernorrland. Länet fyller alla ställda krav för en vidgad
forsknings-
och utbildningsverksamhet. Svenska
Träforskningsinstitutet bör därför helt eller delvis
omlokaliseras till Västernorrland.
I länet finns: en väl utbyggd industri med hög
forskningskompetens, laboratorier och
pilotanläggningar och en högskola med hög kompetens
inom detta område.
Vidareutbildning i stället för arbetslöshet
En satsning på kompetenshöjande utbildning i företagen
är ur alla synpunkter viktig bl.a. för företagens framtida
utveckling och som alternativ till öppen arbetslöshet. Det
måste också beaktas att Länsarbetsnämnden saknar
resurser att placera mer än en del av dagens arbetslösa i
utbildning eller särskilda arbeten.
Vi föreslår därför en kraftfull satsning på åtgärder som
innebär att personal utbildas i stället för att sägas upp.
Ansvaret ligger i första hand på arbetsgivarna men i dagens
arbetsmarknadssituation måste samhället driva på
utvecklingen och även ge ökat ekonomiskt stöd.
Behovet av riskvilligt kapital
Den kris som präglar det svenska bankväsendet får också
sin inverkan på näringslivets investeringar. Risk finns att
bankerna blir mer restriktiva när det gäller att gå in i
industriella projekt. Därför måste riskvilligt kapital ställas
till förfogande för att vidga industrisektorn i Sverige.
Soliditeten i länets företag -- och skogslänen -- är lägre
än för riket i övrigt. Alltså är vårt län särskilt beroende av
riskvilligt kapital.
Regeringens politik gentemot Norrlandsfonden och
utvecklingsfonderna måste förändras så att dessa
organisationer inte försvagas utan i stället stärks.
De investmentbolag som har bildats i syfte att medverka
i regional utveckling -- har kritiserats för att inte förse
realistiska projekt med riskvilligt kapital. Därför bör deras
verksamhet utredas i syfte att i ändrade regler eller i ändrad
organisation åstadkomma riskvilligt kapital för offensiva
satsningar.
Rekonstruktion av företag och produktion
Vårt län har under senare tid drabbats av flera konkurser
och därmed har den industriella basen ytterligare beskurits.
Hade några konkurser kunnat undvikas om en bättre och
ändamålsenligare lagstiftning och stöd funnits att tillgå?
Och fanns det livskraftiga produkter som i onödan gick
förlorade?
Vi vill förorda en bättre beredskap i lagstiftning och i
anskaffning av nytt kapital för att kunna tillvarata
livskraftiga delar i konkursföretag. Alla åtgärder behövs för
att stärka den industriella basen.
Upprustningsprogram för bostäder och lokaler
Många bostadsområden och offentliga lokaler är i stort
behov av reparation och upprustning. Byggarbetslösheten
gör att sådan upprustning i möjligaste mån bör
tidigareläggas.
Regeringen föreslår nu bl.a. att räntebidrag för
reparation och underhåll av hyres-
och bostadsrättshus slopas.
SABO har beräknat att följden blir bortfall av ytterligare
11 000
jobb i byggsektorn. Detta i en situation då
byggarbetslösheten närmar sig 40 procent i vårt län.
Regeringsförslag måste avvisas. I stället kräver vi att ett
upprustningsprogram för bostäder och offentliga byggnader
upprättas i enlighet med vad också finansutskottet begärt.
Projekteringsstöd -- räntebidrag
Stora delar av byggbranschen riskerar nu att slås ut innan
konjunkturen vänder. I det läget bör ledig kapacitet
användas för att förbättra infrastrukturen. Ett stort
problem är att få fram objekt som kan starta med kort
varsel. Därför bör ett projekteringsbidrag inrättas i syfte att
skapa en reserv av sådana infrastrukturobjekt.
Ett räntebidrag bör införas för de kommuner som
tidigarelägger kommunala investeringar under
lågkonjunkturen.
Transportstöd -- och inplacering i stödområde
Den katastrofala försämringen av arbetsmarknaden i
Norrlandslänen motiverar förstärkt regionalpolitiskt stöd.
Risk finns annars att stora delar av näringslivet helt slås ut
innan konjunkturen vänder och ekonomin bringas i balans.
Som ett viktigt medel för att motverka detta bör
transportstödet förbättras. Vidare är det nödvändigt att den
tillfälliga inplaceringen av Härnösand och Kramfors i
stödområde förlängs och att även Örnsköldsvik placeras
tillfälligt i stödområde. Med hänsyn till den nu uppkomna
situationen bör hela Ånge kommun och hela Sollefteå
kommun placeras i stödområde 1.
Särskilt stöd till Ånge
Ånge har tappat ca 300 jobb genom nedläggning av
kiseltillverkningen i Ljungaverk. Den nu föreslagna
neddragningen inom posten får följdverkningar för bl.a. SJ
och åkerier. Detta leder också till att elevunderlaget för
gymnasieskolan urholkas så allvarligt att dess existens på
orten hotas. Därtill kommer att indragning av statsbidrag
medför stora uppsägningar på den kommunala sidan.
Sammantaget innebär detta en dramatisk försämring av
service och infrastruktur i Ånge.
Med hänsyn till de omfattande statliga neddragningarna
i Ånge krävs att staten tar både samhällsansvar och
ägaransvar för den fortsatta utvecklingen i kommunen.
Särskilt stöd från ett vidgat länsanslag är en framkomlig
väg.
Statliga garantier för export
Hägglund & Söner i Örnsköldsvik har under de senaste
åren minskat arbetsstyrkan från 2 900
till 1 600
personer. Nu har ytterligare 200 anställda vid
företaget varslats om uppsägningar. En stor del av varslen
skulle ha undvikits om företaget beviljats de statliga
exportgarantier man ansökt om. Nu är situationen akut.
Regeringen måste omedelbart bevilja Hägglunds
exportgarantier för export av Workover-riggar till
Ryssland. Det skulle trygga anställningen för ca 200
anställda vid Hägglunds i Örnsköldsvik.
Även andra exportföretag i länet som exempelvis Sunds
Defibrator i Sundsvall är beroende av statliga garantier för
sin export.
Tidigareläggning av beställningar
Sysselsättningen vid ABB Railcar i Örnsköldsvik är
fortfarande hotad. Ytterligare beställningar av förortståg
behövs under våren 1993, annars kommer ett varsel på
ytterligare 200 personer att drabba orten. Behoven av nya
tåg, spårvagnar och tunnelbanevagnar är stort, men på
grund av det ekonomiska läget senarelägger trafikbolagen
sina investeringar. Därför bör stöd ges till de trafikbolag
som tidigarelägger sina beställningar.
Den ekonomiska politiken
Allt fler bedömare hävdar att Sverige kan vara på väg in i
en ekonomisk depression. Detta understryks av den snabbt
växande arbetslösheten, växande budgetunderskott och
stagnation i byggbranschen. Fortsätter den här ekonomiska
utförsbacken och med en arbetslöshet under 1993 på ännu
högre höjder riskeras den trygghet som finns i
välfärdsstaten.
Regeringen är på fel väg. Det behövs nu tillväxt och
räntesänkning för att undvika ytterligare stagnation och
utslagning av både företag och köpkraft. Riksbanken måste
underordnas riksdagens yttersta ansvar för finansmakt och
demokrati.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att tillsätta en
regionalpolitisk beredning i syfte att dels medverka till
infrastruktursatsningen i Västernorrland och andra
skogslän, dels formulera en aktiv regionalpolitik för 1990-
talet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att den gemensamma
sektorn -- kommun och landsting -- ges tillräckliga resurser
för att klara välfärd och sysselsättning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för
kraftsamling kring sysselsättningen i Västernorrland.
Stockholm den 25 januari 1993
Bo Holmberg (s)
Bo Forslund (s)
Sven Lundberg (s)
Britta Sundin (s)
Hans Stenberg (s)
Elvy Söderström (s)